Birgitta Boucht: Festen kan börja, när som helst

När man flyttar, eller när man har flyttat, händer konstiga saker. Det vanligaste är förstås att man inte vet var man har sina saker, eller om man ens har kvar de saker man letar efter. Så här inför julen tänkte jag mig att det skulle vara roligt att dekorera mitt hem en aning. Men var fanns julprydnaderna?

Jag öppnade alla garderobsdörrar, kröp under sängen, drog fram en stege och undersökte de övre skåpen. Jag hittade faktiskt en tygkasse fylld med gula små gubbar och gummor, glada målade ägg, några harar och serpentiner.  Nöjd med fynden började jag placera ut dem på olika ställen i min bostad. Det tog mig en stund att inse att jag höll på att förbereda mig för påsken.

Efter ytterligare några djupdykningar i garderoberna hittade jag julprydnaderna. Men faktum är att jag tycker påskriset och äggen är roligare än dammiga tomtegubbar och halvt uppätna pepparkaksnissar. Så nu introducerar jag en splitterny tradition i mitt hus; alla dekorationer ska samsas på alla fester. Jul, nyår, fastan, påsk, valborg, första maj, midsommar, alla vår- och höstdagjämningar, födelsedagar, namnsdagar och adventssöndagar ska lysas upp av tomtegubbar, påskhäxor, pappershattar, ljus och allt annat som hör till. Julgranen bjuder upp midsommarstången till dans. Festen kan börja.

Jag vet en förening där man kommer att klappa entusiastiskt i händerna över denna nyordning. Det är min syförening som aldrig syr, som firar midsommar på julaftonen, som gör dansanta utfärder till det Grekland som lokaliserats till södra Finland, och som ständigt löser intrikata världsproblem genom sin uppfinningsrikedom och fördomsfrihet.

Vi är överens om att sund galenskap är bättre än osund normalitet. Vi är trötta på duktighetskrav och fastställda regler för smått och stort. Vi koncentrerar oss på vår vänskap, på att ta hand om varandra när livet krisar, när döden slår till, när svåra förändringar inträffar. Vi vågar skratta också när mörkret faller, när jobben strular och sjukdomar tar plats i kroppen.

Vi är alla i den åldern att vi vet att livet är skört och morgondagen osäker. Men det hindrar oss inte att njuta av nuet, att vara tillsammans, att sjunga mer eller mindre olämpliga sånger och diskutera frågor som aldrig kommer att få svar. Vi kan också vara ytterst systematiska, vi har en livlig mejlväxling inför varje träff. Så här stod det i senaste mejlet:

"Påminner härmed om att vi ska fira allas födelsedagar på söndagen. Eftersom julfirande i jultid strider mot syföreningens ideologiska grund, har julfirandet ändrats till födelsedagsfirande.

Det betyder att julklapparna nu blir födelsedagspresenter i stället."

Så enkelt kan det vara.

Birgitta Boucht, författare, född 1940. Senaste bok Tårar, kärlek, efterrätter, om en mormor, en mamma och två döttrar som lär sig lösa problem genom att lyssna och fråga. I syföreningen är Boucht för närvarande arkivarie, efter att ha avsagt sig rollen som revisorssuppleant. 

Birgitta Boucht: Helsingfors-Seinäjoki-Vasa-Seinäjoki-Helsingfors

Jag skriver den här texten för hand i ett skakigt tåg från Vasa till Seinäjoki. Jag är på hemväg från Vasa LittFest, ett underbart tvåspråkigt projekt som sammanför konstarter, litterära genrer och en kulturhungrig publik från många geografiska håll. Jag har deltagit också tidigare och alltid blivit förtjust i den självklara tvåspråkigheten i Vasa, i publikens vidöppna hjärtan. Timmar i sträck orkar man suga i sig uppläsningar, diskussioner, musik, dans och träffa gamla bekanta. Det sociala umgänget är en viktig bit av upplägget.

Vasa är en stad av precis rätt storlek för detta. Man ser ofta bekanta ansikten på stan. Jag höll en föreläsning på Vasa Arbis om min syn på skrivande, hemligheter, barndom, syskonskap – ämnen jag behandlat i min senaste bok. Nästa dag i kassakön på Halpa Halli (mitt favoritställe i Vasa!) vände sig en okänd dam om och sade: tack för en fin föreläsning igår. I Rewell Center mötte jag en annan åhörare som tackade och dessutom ville reda ut vissa oklara punkter i min självbiografi. Sådan spontan respons  får jag sällan på gatorna i Helsingfors.

På bokmässor och litteraturfester ställs dock min vacklande förmåga att komma ihåg namn och ansikten på hårda prov. Jag vet att jag inte är ensam om att signera böcker till fel person, att tro mig prata med nån helt annan än personen framför mig. Men det ger föga tröst i stunden.

På väg till Vasa hände det igen. I tåget sprang en man i gången och hälsade över axeln på mig. "Du är väl Birgitta?" ropade han för säkerhets skull. Det var trängsel i vagnen och jag såg honom bara bakifrån så det bekymrade mig inte så mycket att jag inte kände igen honom. Värre var att jag vid bytet i Seinäjoki stötte på en annan man som jag absolut visste att jag kände. Men vem var han? Var hade vi träffats? En tidigare arbetskamrat? En person ur de finlanssvenska fondkretsarna som jag borde hålla mig väl med? Jag brydde min hjärna hela vägen till Vasa. Inget resultat.

När vi steg av kom den första mannen springande och sade de förlösande orden: "Har hela Kronohagens lågstadium möte här idag?"

Kronohagens lågstadium! Självklart. De här männen var pappor till mina barnbarns klasskamrater, vi hade suttit tillsammans på otaliga julfester och våravslutningar, deras döttrar hade vimlat omkring hemma hos mig. Det var länge sedan, konstaterade vi nu på Vasa järnvägsstation. Så gick våra vägar igen åt tre olika håll. Och jag tänkte att dem man inte träffar i Helsingfors  dyker i alla fall förr eller senare upp på andra platser i världen.

Och jag var beredd att ta itu med LittFesten. Den blev fin och totalt utmattande.  Jag är i stort sett lika nedsliten och grå som Ylistaros stationshus konstaterade jag när jag åkte hem förbi det fordom så vackra och imponerande huset. Men inne i det huset vimlar det garanterat av minnen och berättelser. På samma sätt som det i mig vimlar av intryck, vänner, samtal och berättelser. Egna och andras. Gamla och nya. Hemligheter, sanningar och de osynliga band som förbinder oss med en dam i kassakön, kolleger, publik och mer eller mindre igenkännbara ansikten. Alla unika.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare. Utgett två böcker 2014: "Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift." och LL-boken "Tårar, kärlek, efterrätter".

Birgita Boucht: Bara oro kan nu säkra vårt lugn

"Är du oroad? Sprid oron i befolkningen! Bara oro kan nu säkra vårt lugn."

Så avslutar Ingrid Sjöstrand sin senaste diktsamling Planet till salu. Blå. Undertitel: Obehagliga dikter.

Jag fick den diktsamlingen av Carina Agnesdotter på Bokmässan i Göteborg för några veckor sedan. Hon har skrivit doktorsavhandlingen Dikt i rörelse om Ingrid Sjöstrands fredsdikter på 1970-talet. Doktorsavhandlingen och mina texter om fredsarbete i boken Förklädd och naken var utgångspunkt för vårt kortseminarium vid mässan.  Helt okej, en bra diskussion. Men det bestående  för mig när jag tänker på mässan är Sjöstrands 35-sidiga nya diktsamling.

Ingrid Sjöstrand är 92 år gammal. Hennes bibliografi omfattar texter från 1950-2014, barn- och ungdomsböcker, texter om fred och kärnkraftsmotstånd, romaner, kåserier, allt. Och nu denna fantastiska bok: obehagliga dikter. Skriven av en kvinna som ingenting har att förlora, utom sin tro på demokratin och naturens möjligheter att överleva vår rovlystnad, sin självrespekt och sin omsorg om den blå planetens framtid.

Det är obehagliga insikter Sjöstrand presenterar. Men det man minns är sorgen och vreden i hennes tilltal. Och vardagligheten, som när hon får svar på tal av Marie Curie i ett samtal om sopor: "Var och en som skött/ ett hushåll/ inser att om man inte vet/ var man ska göra av sina sopor/ så kan man inte hopa mera/ sopor än dem man redan har/ n'est-ce pas?"

Texterna är stadigt förankrade i Sverige med klara hänvisningar till svenska myndigheter:

Hos oss är det så

att kommunerna

närmast Forsmark

saknar resurser

för att mäta

strålning, så där

är det lugnt

Vidare saknas utrustning

för sanering, om vi

skulle råka ut för

radioaktivt nedfall

men det gör ingenting

Vi kan iallafall inte

evakueras.

Länsstyrelsen i sin Risk- och sårbarhets-

analys:

Det finns ingen planering

för en sådan situation.

Svenska (och gärna också våra egna) politiker och myndigheter borde tvingas läsa dessa texter som kvällslektyr. När de sedan inte kan sova så kommer de kanske på någon klok tanke om konfliktlösning. Eller så puttar de ner innehållet i det som Sjöstrand kallar "tystnadspåsen, yttersta kontrollen för vår DemokraTIG." Den är stor och snart proppfull. Det är tidens paradox, att så mycket tigande och tystnad kan få plats i en så hektiskt bullrande värld.

Jag är nästan tjugo år yngre än Ingrid Sjöstrand. Jag har läst hennes barnböcker för mina barn, jag har beundrat henne på avstånd och också på nära håll under fredsmarschen 1983 från New York till Washington då hon läste dikter för FN:s generalsekreterare. Jag märker att jag är väldigt stolt över att hon är så gammal, numera nästan helt döv men ändå färdig att igen en gång kasta sig ut i kampen för mänsklighet. Hon är en förebild som behövs. För oss som är gamla. För dem som är unga. För dem som ännu inte är födda.

"Alla krig är redan förlorade" säger hon. Och fortsätter att skriva dikt, att oroa och beröra.

Birgitta Boucht, författare, född 1940. Har en gång läst fredsdikter på Försvarsministeriet, inför en konfunderad kanslichef och hans adjutant.

Birgitta Boucht: Min kamp mot samhället

"Nej, inte nu igen, jag vill inte, vad är det för dag, måste jag verkligen, jag vägrar, forget it, aldrig i livet, ååååh, ack o ve, försök inte med mig, låt mig slippa, vem har hittat på detta, lämna mig i fred, jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte. Hör du det: jag vill inte. Jag säger NEJ."

Vad är detta för utbrott? Handlar det om en text som sätter sig på tvären, ett jobbigt motionspass, ett uppdrag som medför både resor och förberedelser?

Nej. Det handlar om min kropps dagliga vägran att stiga upp på morgonen, att lämna sängvärmen, att klä på sig. Kroppen, understödd av ett lojalt psyke, avskyr den stund på morgonen då väckarklockan ringer. Då börjar den högljudda kampen mellan samhällets krav och min medfödda längtan att aldrig behöva stiga upp, att få dra mig i sängen tills jag storknar.

Jag har varit frilansskribent en stor del av mitt liv. Det beror antagligen på min oförmåga att stiga upp på morgonen. De flesta av mina texter har tillkommit i sängen, handskrivna i stora rutiga block. Också denna text, om den blir färdig, skrivs i sängen. Alltför ofta händer det att texter inte blir färdiga därför att jag somnar om gång på gång. Ibland belönas jag med en spännande dröm som räddar texten. Det verkar inte ske idag.

Idag räddar jag mig in i djupa funderingar kring varför detta sängliggande utgör ett problem för mig? Jag bor ensam. Ingen vet om jag stigit upp eller inte. Om jag är klädd eller naken. Ingen avkräver mig en redovisning. Jag är fullt fri att tillbringa min mesta tid i sängen. Sovande eller vaken.

Så varför gapa och skrika? Varför kämpa som en besatt mot ordspråkets morgonstund har guld i mund? Varför inte bara vända sig på andra sidan och sova vidare?

Därför att vår kultur kräver att vi skall vara alerta, energiska, i tid på jobbet, innovativa, vakna. Framför allt vakna och nyfikna. Så utvecklas samhället, stiger trappsteg för trappsteg upp mot nya höjder, sägs det.

Men jag tror inte på den läran. Jag tror på de enskilda behoven och besluten, på njutningen i att dåsa på en säng oavsett klockslag.  Jag bemödade mig om att lära mina barn detsamma. Minns med stolthet min yngsta dotters kommentar när hon kom hem från skolan och fann mig slumrande på sängen. "Förlåt att jag stör dig när du jobbar" sa hon vänligt och stängde dörren till mitt arbetsrum. Men det är länge sedan och dagens samhälle är ännu mindre tillåtande än förr.

För snart tio år sedan skrev jag diktsamlingen Sämsta tänkbara sällskap:

Morgonen kommer med sina nysningar

kalla fötter trevar efter tofflor, ängsligt

som djur i vinterdvala

Kroppens miljoner instanser

förbereder sig

på samarbetsförhandlingar

Nära dig, nära dig

viskar förkalkningen

till ådern

Svikt, flimmer

hopp

från högsta trampolinen

Nu samarbetsförhandlar jag inte längre. Nu opponerar jag mig. Varenda jävla morgon.

Birgitta Boucht, författare. En envis sjusovare, kommer så att förbli.

Birgitta Boucht: Böcker och vänskap

De senaste veckorna har jag tänkt mycket på Harriet Clayhills, drömt om henne, saknat henne. Hon dog den 23 juli i Lillesand i Norge.  Hon föddes den 19 oktober 1920 i Åbo i Finland. Hon levde ett innehållsrikt och inspirerande liv. Men hur sammanfattar man en 93-årig kvinnas liv och gärning? Hur skriver man en nekrolog som ger ens en antydan om människan bakom namnet? Det har jag grubblat över sedan Harriets barn bad mig hjälpa dem med texten för HBL. 

Det blev en minnesruna, men jag fortsätter att grubbla. Jag vet att många idag inte känner till namnet Harriet Clayhills, vet vem hon var. För mig har hon funnits som en röst i radion ända sedan början av 1950-talet när hon var Rundradions korrespondent i Oslo. "Det här är Harriet Clayhills i Oslo" avslutade hon sina rapporter och jag avundades hennes spännande jobb. Att hon var småbarnsmamma med barnvaktsproblem visste jag inte. Att barnen ofta var med henne i studion, hopkrupna under bordet, tillsagda att vara tysta som möss när hon talade med Finland, visste jag inte. Jag var 12 år och det var mycket jag inte visste. Men jag läste hennes prisbelönade ungdomsbok Full i 17,  som utkommit 1936, och litade på hennes expertis i alla avseenden. 

Jag önskar att jag kunde berätta när jag blev personligen bekant med henne.  Men det minns jag inte. Jag tror att hon hittade mig och bestämde sig för att jag skulle bli hennes länk till den finlandssvenska feminismen. Hon bodde då i Stockholm. Jag minns hennes besök hemma hos mig och mina flickor på 1970-talet på Fjälldalsgatan, långa samtal vid det matbord jag ännu har kvar och där långa samtal med vänner fortfarande utgör huvudingrediensen i våra måltider. Om det matbordet kunde tala!

Harriet var min vän, mentor och beundrare. Jag var hennes vän och beundrare. Vi tyckte i all enkelhet om varandra väldigt mycket. Hon var till sin natur barsk, sträng, en ensamvarg. Men det hindrade henne inte från att aktivt ta del i kvinnorörelsens kollektiva strävanden. Hon suckade ibland över våra spontana påhitt och balanserade dem med en stor dos kunskap och historisk överblick. Hon försörjde sig som journalist. Innerst inne var hon forskare, dokumentarist, en upptecknare av sin tid, alltid lite före, alltid lika envist sökande.

"Det som hänt förr är med och formar oss idag, antingen vi vet det eller inte – men nuet blir intressantare och rentav roligare ju mer vi vet om rötter och sammanhang." Så skriver hon på bakpärmen av Kvinnohistorisk uppslagsbok som utkom 1991. Den boken arbetade hon med i tio år, den blev hennes livsverk. 564 sidor, 537 uppslagsord från Abbedissa till Ödesgudinna. Idén var hennes, hon skrev den praktiskt taget ensam. Därefter flyttade hon till Norge för gott. Hon tyckte med rätta att hon gjort sitt för kvinnorna förr och nu.

Vi fortsatte att brevväxla. Hon började gå igenom papper, foton och dokument. Hon oroade sig över böckerna, sitt stora kvinnobibliotek med faktaböcker, skönlitteratur, tidskrifter. Hon ville att någon skulle ta hand om dem, älska dem som hon gjort. Gärna något bibliotek i Finland.

Mariella Lindén och jag började se oss om efter ett hem för böckerna. Vi bestämde oss för att transportera dem till Finland, åkte år 2005 till Harriets hem i Fluberg, packade under intensivt prat åtta stora flyttlådor fulla med böcker. Nu står böckerna i hyllorna på Åbo stadsbibliotek försedda med Harriets exlibris. 

Vi dokumenterade vår resa och vår vänskap med Harriet i boken "Sökord", 2009. Då var hon redan handikappad av Parkinsons sjukdom men hon skrev ett egenhändigt tackkort (hon var en stor vän av handskrivna brev och oroade sig för hur forskningen i framtiden skulle klara sig utan den dokumentationen): "Tack för boken, jag blir alltför lovprisad men tack!  Hoppas ni får glädje av volymen. Skruttet Harriet".

"Jag drar inga förhastade slutsatser.

Jag vet att döden återstår.

Men det skall vara sång och dans och glam på vägen dit.

Värdighet.

Matpauser.

Böcker och vänskap."

Orden är mina. Men det var Harriet som för länge sedan lyfte ut dem ur en prosatext och gjorde dem till  en dikt och en vägvisare för sig. 

Birgitta Boucht, vän till författaren, feministen, forskaren, nordisten, dokumentaristen, journalisten Harriet Clayhills (1920–2014)

Små, små ord av kärlek - Skattebas med fötter

Jag har en vän vars bil gick sönder. Han var arbetslös, och hade inte pengar för reparationen.

                     

Men han hade en vän som var bilmekaniker. Han fixade felet, som var ganska litet.

                     

Vännen var också arbetslös.

                     

Den som han hjälpte var elektriker. Han betalade för reparationen genom att fixa några jobb i vännens hem.

                     

Detta kallas bytesekonomi. I den behövs inga pengar. Man utbyter tjänster.

                     

En antropolog som heter David Gaeber har skrivit att detta var mänskans ursprungliga ekonomiska system. Om man inte genast kunde göra en gentjänst blev man i tacksamhetsskuld.

                     

Man kunde återgälda tjänsten senare.

Metoden kan utnyttjas av sådana som inte har mycket pengar, som arbetslösa och pensionärer.

                     

Arbetslösa i alla länder, förenen eder. Pensionärer i alla länder, gör likadant!

                     

Graber tror att vi är på väg tillbaka till ett sådant system.

Det finns bara ett problem. Samhället får inga skatter. Det är pengar för gemensamma utgifter som försvar, polis, vägar, parker, vård, omsorg och skolning.

                     

Men det problemet har man faktiskt redan nu.

Med omfattande arbetslöshet måste allt färre yrkesverksamma betala skatter för allt flere icke yrkesverksamma. Noll inkomster, noll skatter.

Och inkomstskatten står nu för huvudparten av de offentliga inkomsterna, tillsammans med mervärdesskatten.

                     

Den så kallade skattebasen håller på att eroderas, falla ihop. Samtidigt ökar utgifterna för en åldrande befolkning. Och hela tiden ökar kravet på offentliga tjänster.

                     

Det kallas för Wagnes lag. Ju rikare mänskor, desto högre krav.

                     

Så ska vi ha´t, men var ska vi ta´t.

                     

Det behövs mera skatter.

                     

Men det är inte bara den arbetslösa bilmekanikern och elektrikerna som kan undvika

skatterna. En del av skattebasen är rörlig. Den har fötter.

                     

Den del av skattebasen som inte är elastisk är den som måste beskattas. Det kallas för de tre små f:n: föda, fattiga och fastigheter.

                     

De stora F:n är däremot rörliga i en globaliserad värld:  Förmögenheter och Företag.

                     

Unga, högutbildade, ambitiösa och begåvade mänskor är dessutom en rörlig skattebas. De kan flytta bort från Finland.

                       

Arbetslösa och åldringar kan det inte.

Det ser alltså inte bra ut. Och i den situationen vill somliga i Finland avskaffa arvsskatten. Samtidigt som man i Sverige ångrar att man gjort det.

                     

Man slopade den därför att den kunde kringgås. Och för att de som kunde ge pengar i arv tyckte att den var orättvis. De hade ju redan en gång betalat skatt på pengarna.

                     

De såg inte på saken från de fattigas synpunkt. De tyckte att det var orättvist att somliga fick ett försprång i livet som de själv inte gjort något för.

                     

Utom att ha turen att få rätt föräldrar.

                     

Det här är saker som vår nya finansminister Antti Rinne har att fundera på under sommaren.

                     

Ingenting är säkert här i världen, sägs det, utom döden och skatter. 

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel

 

Birgitta Boucht: Nu är det jul igen

Nu har jag flyttat. Och uppenbarligen överlevt. Punkt och slut. Inte ett ord mera om detta. Nu vill jag tänka på annat.

På sommaren? Semesterplaner? Nej, det fordrar så många beslut som jag inte orkar fatta just nu.  Sommaren får komma och gå som den vill för min del. Den klarar sig utan mina speciella insatser.

Ska jag tänka på hösten? Jag bläddrar i min kalender, där finns inskrivet bokmässor på olika håll, utgivning av en ny LL-bok, uppläsningar och författarbesök. Jobb och uppgifter som känns avlägsna, inte minst därför att jag städat undan den mapp/de mappar där detta material gömmer sig. Jag måste vänta tills jag snubblar över en mapp benämnd "jobbrelaterat". Den kan innehålla allt från barndomstexter, utgivna manus, utkast till noveller och förhoppningsvis sånt som jag ska tala om i höst. Men inte nu.

Ska jag tänka på vintern? Jag har rensat ut all skidutrustning jag haft under årens lopp och sällan använt. Men jag har sparat ett par broddar. Dem vill jag absolut inte tänka på, påminnas om halkan, de ofrivilliga vurporna, motviljan mot att överhuvudtaget röra sig ute. Vad annat finns att tänka på i samband med vintern?

Julen! Självklart ska jag tänka på julen! Den alltid lika komplicerade högtiden när man ska hinna träffa och sammanföra alla släktingar och vänner, när några reser bort till de andras besvikelse, när man inte kan enas om ifall det ska ges julklappar eller inte, när barn och barnbarn med många fäder och nyfamiljer ska hinna vistas hos alla, rättvist rättvist. Och vem bestämmer om vi fortfarande ska ha skinka trots att de flesta är vegetarianer? Och hos vem ryms vi?

Allt detta tänker jag på med glädje. Jag har nämligen numera ett svar på dessa frågor. En text ur Marthabladet julen 1968 dök upp inför min dotter Johannas 50-årsfest i mars. Jag hade intervjuat Johanna, 4,5 år, om en hurudan jul barn vill ha. Jag läste upp den för de närvarande gästerna i stället för att hålla ett vanligt hyllningstal.

"Julen är en fest. Alla har inte jul ... de som inte har pengar och mänskor i andra länder. Afrika och Indien. Kanske England. Jag tycker man ska ha julen som man vill ... på olika sätt. Man kan sitta och prata med varandra. Det är trevligt. Eller promenera. Eller måla påskägg. Man kan klä granen. Fast man MÅSTE  inte ha gran. Man kan hänga saker i fönstret och i taket. Man ska inte vara så många att man måste stå stilla eller att några sticker sig på granen.

Maten är inget viktigt. Men saker förstås. Att få presenter, skumbad och sånt. Eller skrinnskor. Alla mammor och pappor i det här landet borde ge saker åt andra barn, så att inga barn blir utan.

Julen är att ha trevligt från morgon till kväll. Har man bjudit mänskor och inte vill ha dem är det ens eget fel."

God jul kära vänner, hela året om!

Birgitta Boucht, f.1940, författare som gläder sig över ett och annat.

Birgitta Boucht: Från syndaflod till vanligt ryggskott

Ur dagboken söndagen den 6 april:

Nu har det börjat. Syndafloden sköljer in över mig. Jag anstränger mig att vara systematisk och lugn i flyttningen men blir bara mer och mer skärrad, trött. Tappar ord, minne, överblick. Vill inte tillåta mig vila, idiotiskt av mig.

Men idag gjorde jag en jättestor tjinuskitårta som en ren protesthandling. Bara för mig själv. Nu äter jag den mitt i natten. Och läser Modesty Blaise.

Dagboken 25 april: Jag rensar och röjer och det märks ingenstans.

8 maj: Igår hände det som inte skulle få hända. Jag lyfte en alltför tung låda och fick ordentligt ryggskott. Värk, rör mig som en 100-åring som helst skulle kliva ut genom fönstret men inte klarar av det.

Ja, så ser vardagen ut för en som vill flytta ett 74-årigt liv i ett nötskal. Om några månader kommer jag att kunna skratta åt mina anteckningar på lösa lappar:

– överväger att skapa en utställning  baserad enbart på gamla tömda plastpåsar. Något för Kiasma eller är det kanske redan gjort?

– lim och sinitarra är bra när det fäster och håller saker på plats. Men när man vill ta ner sakerna, lösgöra dem, är det ren terror. Påminner om vissa mänskorelationer.

– "Jag har en fatal sjukdom. Jag kan inte slänga saker." Mikael T. Zielinski, inredare.

– går längs stränderna och tar farväl. Precis som om de skulle försvinna bara för att jag flyttar.

– överväger länge om jag ska slänga två gamla målartaperullar, förpassar utan pardon dyrbart porslin till loppishögen.

– packar ytterkläder, långbyxor, jackor. I alla fickor finns använda pappersnäsdukar, servetter och tandpetare som slutligen bildar en jättehög. En bisarr arkeologisk utgrävning.

– avundas kraftfulla mänskor utan svindel, de som lyfter lådor och tunga blomkrukor från höga höjder utan problem. Avundas dem som har bil. Tack och lov har jag vänner och anhöriga som både är starka och har bil.

– när denna flytt är överstånden kan jag öppna pappershandel. Ett trettiotal pärmar, hundratals plastfickor och ett oräkneligt antal gem söker nya hem. De oanvändbara kulspetspennorna har jag faktiskt slängt.

 I takt med flyttningen har jag på nytt läst Tove Janssons Sent i november och i tur och ordning identifierat mig med huvudpersonerna, de som längtar efter Muminfamiljens trygghet och på hösten söker sig till Muminhuset för att få tröst. Men huset är tomt, familjen är borta. De installerar sig så gott det går, med sina egenheter och konflikter, och småningom är de redo att ge sig av igen, tillbaka till sina egna hus och hem eller vägar och stigar.

Det var en mognadsprocess de måste gå igenom. Men det som fortfarande berör mig mest är Filifjonkans sammanbrott i början av boken: "Jag ska aldrig mer spara på gamla trasor, jag ska aldrig mer spara på någonting, jag ska slösa, jag ska sluta städa ...".

Det lyckas naturligtvis inte. Men hon har lärt sig spela på Snusmumrikens munharmonika. "Det var svårt att hitta rätt, hon försökte omigen, letade sig mycket försiktigt fram mellan tonerna och hittade den första, den andra kom av sig själv. Melodin slank förbi henne men kom tillbaka. Det gällde tydligen att känna efter, inte söka."

Jag är inte där ännu. Just nu känns det som för länge länge sen när jag skrev i en dikt:

"Enklare kan jag inte uttrycka mig: tiden lider". I alla bemärkelser.

Birgitta Boucht, född 1940, författare som just nu inte har tid att skriva annat än minneslistor (som snabbt tappas bort i oredan) och stöna över sin sjuka rygg.

Små, små ord av kärlek: Rentiären, och luffaren, återvänder

- Lyckan bor inte i oxar eller kor, och den kan ej heller köpas för pengar. Så lät Evert Taube sin hjälte Fritiof Andersson sjunga för Carmencita.

Men Carmencita gifte sig med sin rika ranchero. Han kunde dessutom dansa tango.

I dag dansar inte ungdomen tango. Men den försöker allt oftare köpa lyckan för pengar.

En undersökning visar att världens 85 förmögnaste personer äger lika mycket som världen 3,5 miljarder fattigaste, tillsammans!

Med sina pengar gör de mera pengar. Dem får de i form av räntor och dividender och förmögenhetens ökande värde.

Samtidigt gör den arbetande klassen allt mindre pengar på sitt arbete. Eller på sin arbetslöshet.

Därmed ökas inkomstskillnaderna.

De arbetslösas barn får allt mindre möjligheter att studera, få utbildning och klara sig i livet.

De rikas barn får däremot ärva sina föräldrars förmögenheter. Hur mycket vet man inte, men den nobelprisbelönta ekonomen Paul Krugman uppskattar att omkring en tredjedel av USA:s rikaste personer hade ärvt stora förmögenheter.

Vi är på väg tillbaka till “den gamla goda tiden”. Det är rentiärernas samhälle, som man läste om i de gamla europeiska och ryska romanerna.

Men det betyder också ett samhälle med ökad fattigdom. Även här i Finland.

Enligt Institutet för hälsa och välfärd har över en miljon finländare på grund av penningbrist prutat på sina matinköp, sina mediciner och sina läkarbesök (den regionala hälso- och välfärdsundersökningen 2013).

Från det här landet vill Björn Wahlroos flytta för att hans arvingar skall spara 100 miljoner euro i arvsskatt.

För 100 år sedan instiftade USA inkomstskatt (1913) och arvsskatt (1918).

Amerikanerna ville vara jämlika, inte leva i ett klassamhälle som Den Gamla Världen.

                     

Hur det ojämlika samhället såg ut kan man  se på utställningen om Chaplin i Tennispalatset.

Rentiärens återkomst kan också betyda luffarens återkomst.

Är det ett sådant samhälle vi vill ha?  

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel

 

Birgitta Boucht: Att tänka avskalat?

32 år har jag bott på Mechelingatan i Helsingfors. Nu flyttar jag. Till Folkhälsans Majblomman-hus som är fint och trevligt och fyllt av vänner och bekanta. Det är en lottovinst säger alla. Men för mig är det just nu en jordbävning, en existentiell utmaning av bibliska mått, lite som syndafloden.

Jag borde ha varit förberedd. Jag har flyttat förr, under verkligt traumatiska omständigheter, och klarat det. Men den här gången känns det definitivt. Jag vet att allt jag nu är tvungen att göra mig av med pga utrymmesbrist, det kommer jag inte att kunna återskapa i det nya hemmet. Jag måste alltså göra plats för detta i mitt eget inre; minnas utsikten, mänskorna, böckerna, festerna, skratten, samtalen, jobben, resorna som planerades vid köksbordet. Varje liten sak som jag placerar i loppishögen är ju en påminnelse på gott och ont, till och med de tilltrasslade garnnystanen som aldrig blev sockor, jumprar, halsdukar (jo, något blev halsdukar som jag nu inte använder men heller inte förmår mig att kasta).

I en sån här situation behöver man hjälp att se på saker med nya ögon. Jag plockar fram Terence Conrans bok "litet utrymme mycket plats" (den heter så, med små bokstäver och inga skiljetecken, det tar uppenbarligen mindre plats) och bläddrar fram till kapitlet om "ordning och reda". Där säger han strängt: Det går inte att komma undan verkligheten. Det är helt enkelt inte förenligt att både leva smått och samtidigt få plats med en väldig massa saker.

Sen försöker han få mig att "tänka avskalat", att öva upp viljan att klara mig utan allt överflödigt. Han gör en lista över sådana prylar som tar upp plats utan att bidra med något positivt i tillvaron: saker som ger skuldkänslor (presenter man aldrig bett om, arvegods, egna impulsköp, böcker man aldrig öppnat, kläder som inte passar), utslitna saker, saker som har varit trasiga länge, saker man sällan använder, papper som inte har något syfte (gamla kvitton, tidningsklipp, vykort från okända personer), bra-att-ha-saker som man tror ska komma till användning i framtiden ...

Jag försöker följa råden, men kommer ofta till korta. Jag vill släpa med mig alla tomma glasburkar som kan  fyllas med smått och gott (men som det inte finns plats för i kokvrån). Jag kan inte avstå från mina vackra små och stora askar och burkar som dessvärre inte alls lämpar sig för uppbevaring av någonting överhuvudtaget.

Framför allt kan jag inte organisera mitt jobbarkiv, fyllt av dagböcker, kalendrar, textutkast, brev, ända från min allra tidigaste barndom.  Det är de jättehögarna jag just nu försöker bemästra. Hellre än att göra det skriver jag den här bloggtexten (och lovar mig själv att överge min egendomliga vana att ta dubbla kopior av allt jag skriver – åtminstone det skulle glädja Conran).

Ett problem som Conran inte tar upp är svårigheten att bli av med det som man med stor vånda rensat ut. Svårt att bli av med gamla böcker, omöjligt att slänga gammal elektronik i lådorna på gården, har man inte bil är faktiskt varje större föremål ett problem. Kierrätyskeskus? Frälsningsarmén? Vem vill ha ett Fazers Mignonpiano från 30-talet? Dessutom borde man faktiskt vara expert på sopsortering.  Var hör gamla repiga LP-skivor hemma? Oanvändbara mycket älskade videokasetter?

Nu måste jag sluta skriva. Jag känner paniken växa inom mig och det får inte ske just nu. Jag lämnar Conran och citerar i stället delar av en text som dök upp ur pappershögarna för några dagar sedan: en text daterad 1692 och funnen i Gamla Sankt Pauls kyrka, Baltimore. Rubriken är Desiderata (tillönskningar).

"Tag råd av ålderdomen, låt ungdomens fordringar anspråkslöst stå tillbaka. Bygg upp själens styrka så att du är skyddad vid plötsliga motgångar. Men låt dig inte nedslås av inbillat hot. Många farhågor föds ur trötthet och ensamhet. Var mild mot dig själv utöver en viss hälsosam självdisciplin."

Man ska flytta så länge man orkar göra det. Det är en evig sanning. Och jag orkar, tro inte annat.

Birgitta Boucht, född 1940, författare bl.a till "Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift." En titel alldeles för lång för Conrans smak. Inte alls avskalad. Nästa bok kan tänkas heta Punkt. Eller Komma.

Små, små ord av kärlek: Den bästa investeringen

Ett av världens kändaste citat lyder: “skall jag taga vara på min broder?”

Det är också ett av världens kärlekslösaste.

Den som sa så här var Kain, när Gud frågade honom var Abel var.

Kain hade just mördat sin bror, men ljög att han inte visste.

För det straffade Gud honom med kainsmärket, så att alla visste vad han gjort.

Ingen har däremot frågat: “skall jag ta vara på min moder”.  Det är alltför självklart för att behöva ifrågasättas.

Däremot låter Gud Mose ge oss följande bud:

“Du skall visa aktning för din far och din mor”. Med det lite opportunistiska tillägget “så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig”.

Det var länge en självklarhet, och gudi behagligt, att barn tog hand om sina gamla föräldrar. Så sade också lagboken, ända till 1970-talet. Sedan ströks det.

De allra flesta sköter ändå om sina föräldrar.

Då kallas de för närståendevårdare. En del får en liten slant för det, men många gör det av kärlek och pliktkänsla.

För gamla mänskor är det här lite konstigt. Min mamma skulle ha utropat: “herrejestas, ska du få betalt för att ta hand om din gamla mamma”.

Om det här nu skall mätas i pengar så är det mycket lönsamt för kommunerna. De ersätter närståendevårdare med i genomsnitt 18 euro per dygn (det har Yle räknat ut). Men ett dygn på en vårdavdelning kostar 258 euro!

Åldringsvården blir allt dyrare, och åldringarna allt fler. Därför har nu professor Urpo Kangas föreslagit att barn borde åläggas att ta hand om sina föräldrar när de blir gamla, i synnerhet barn som har råd med det.

Det tycker jag att de skall göra ändå, utan att tvingas. Barnen behöver inget kainsmärke.

Bäst är det om de gamla tar hand om sig själv, så länge de orkar. Nästa i ansvarskedjan är barn och närstånde. Sist kommer samhället, i de fall när ingen annan klarar det eller har råd.

Man skall inte först ropa på samhället.

Nuförtiden tänker man ofta på sådana här saker i termer av nytta, i stället för i termer av kärlek.

Barn som blivit älskade tar troligen hand om sina mammor och pappor.

Föräldrarna har då varit kloka. De har, för att tala ekonomispråk, investerat kärlek i sina barn.

På gamla dar får de den tillbaka med ränta.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel

Birgitta Boucht: Minnenas mörker och ljus

Nu har min självbiografiska bok "Förklädd och naken" utkommit och tagits väl emot av recensenterna. Det är en lättnad. Det gläder mig också att läsare redan har hört av sig och sagt att boken aktiverar deras egna minnen. "Nu vet jag vem jag är" skrev en läsare. En annan tackade för att hon fått tillbaka minnesbilder som hon trott varit helt utplånade. "Jag visste inte att jag haft så roligt i mitt liv."

Det är spännande med minnen. Man tror att de är privata och så visar de sig vara kollektiva. Jag skulle bra gärna vilja veta hur många mänskor som satt och såg på filmatiseringen av Louisa Alcotts Unga kvinnor i Yle Teema i söndags  och grät på samma ställen som för sextio-sjuttio år sedan, skrattade åt samma gamla släkting som vi alltid skrattat åt, förundrade sig över att det ändå var så mycket i filmen man glömt bort. Jag märkte att jag glömt Jo's New York-vistelse och förälskelse, jag kom bara ihåg hennes glödande vilja att bli författare och hennes melodramatiska första försök i branschen. Dessutom trodde jag bestämt att flickornas pappa stupade i kriget. Det oroade jag mig för genom hela filmen.

Minnet är en opålitlig ledsagare. Men minnet är också en ständig bakgrund till det liv vi lever idag.  Utan att vi egentligen är medvetna om det så formar minnena vår framtid på gott och ont. Varifrån kommer tårarna och skratten när vi ser på Unga kvinnor? När jag första gången såg filmen på bio Aula i Kronohagen var jag för liten och vaktmästaren ville inte släppa in mig. Jag rusade gråtande hem och bad min bror komma med och övertala den stränga mannen. Det lyckades och jag fick se filmen. Det minns jag. Men jag minns inte om min bror var tvungen att också se den. Jag tror inte det. Jag satt ensam och grät över att jag inte hade så många systrar och en sådan mamma som i filmen.

Idag är Unga kvinnor nostalgi. En gång kom mina egna döttrar hem när jag satt och såg på tv och grät så att tårarna trillade. Varför gråter du? frågade de förskräckt. Och skrattade överseende när de förstod att jag tittade på en gammal film som handlade om 1800-talet.

Det går an att gråta över Unga kvinnor. Det är svårare att hantera sina egna minnen. Medan jag skrev min bok så letade jag febrilt efter brev, fakta, bilder, gamla texter som kunde hjälpa mig att minnas. Nu när jag har använt det jag hittat så måste jag göra mig av med det igen. Man kan inte härbärgera hur många minnen som helst. Det finns inte plats för dem i huvudet och nervsystemet.

Egentligen tror jag att varje mänska bär på ett oändligt antal självbiografier.  Med jämna mellanrum plockar vi fram olika versioner, alla lika sanna eller falska. Beroende på läggning, ålder eller livssituation betonar vi det mörka eller ljusa och kämpar tappert för vår egen tolkning. Det är helt okej. Men det är kanske därför släktfejder kan bli så inflammerade. Alla tycker sig vara, och är, sanningsvittnen.

En text som jag hade tänkt ta med i min bok, men slarvade bort i slutskedet, är en dikt som jag skrev för mycket länge sedan:

Vi startade tillsammans från en punkt, glödhet.

Sedan började vi gå, styrkta,

raka i ryggen åt olika håll.

Innan vi uppslukades av varsin horisont

vände vi oss om, vinkade till varandra,

visste med glädje

att en gång mellan dessa avstånd

älskade vi varandra.

Så kan man beskriva ett avsked. Och samtidigt inse att det finns många andra sätt att se på saken.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare. Tre döttrar, sex barnbarn. I vardagslivet lider hon av riktigt dåligt minne och skriver ständigt lappar om viktiga saker som inte får glömmas bort.

Små, små ord av kärlek - På insidan är vi alla unga

På grund av en resa försummade jag min januariblogg. Jag blev påmind om det av en artikel i The New Yorker. Jag läser mycket när jag reser.

Skribenten heter Roger Angell och är över 90 år. Han hade just börjat skriva bloggar. Med förflugna tankar.

“Det är som att vika ihop ett pappersflygplan och kasta ut det genom fönstret”.

Nu var det en hel artikel, och den handlade om hög ålder. Han hade nyss blivit änkling. Som jag själv för några år sedan.

Han anser inte att det är farligt att bli gammal. Värre ärdet då andra tycker att man blir gammal.

Då riskerar man att bli osedd, ohörd och onoterad.

När en äldre person ingriper i en diskussion kan de yngre förvånat lyfta på ögonbrynen. Sedan fortsätter de sitt prat som om ingenting hänt.

“Vi är osynliga. Ärade, respekterade, kanske  rentav älskade. Men inte värda att lyssna på”, skriver Angell.

Utom möjligen av änkor. I Svenska Teaterns pjäs “I sista minuten” är en av replikerna: “Änklingar skall man kasta sig över vid begravningskaffet på församlingshemmet. Dom går åt lika fort som smörgåstårtan”.´

                     

Sådant har yngre mänskor svårt att förstå. När jag skrev om en 74-årings romans i boken “Vi skall alltid ha Jekaterinenburg” tyckte en yngre kvinnlig recensent att jag var “patetisk”.

Som om inte äldre mänskor skulle kunna ha ett kärleksliv!

“Vänta bara - ni kommer efter”, brukade min mormor säga.

Angell citerar den åldrande engelska skådespelaren Laurence Olivier: “På insidan är vi alla sjutton år, med röda läppar”.

När Angells hustru Olivia dog sade hon till sin man att om han inte hittar en annan inom ett år så kommer hon tillbaka och spökar för honom.

Äldre människor, skriver Angell, längtar alla dagar efter samtal, efter att vara hemma tillsammans med någon, efter sällskap på bio eller på muséer.

“Jag tror att var och en vill vara med någon annan i kväll, tillsammans i mörkret, med den ljuva beröringen av en höft eller en fot eller en naken skuldra inom räckhåll”.

Och dem som förlorar det förlorar aldrig sin längtan: “se bara på våra ansikten”.

                     

Men att börja vid begravningskaffet kan vara väl tidigt.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel

Birgitta Boucht: Min håg blev tänd

Jag oroar mig för mitt minne. Det är ingenting nytt, jag har alltid oroat mig över att jag kommer ihåg så lite, både av det som hände för länge sedan och det som hände igår. Jag ser mig själv som ett vandrande såll, där viktig information ständigt faller ur huvudet genom osynliga hål.

Men nu oroar jag mig inte över ett personligt problem utan ett samhälleligt. Mina minnen är knappast något värda i dagens värld. Vi lever i ett sammanhang som saknar kontakt med sin historia. Dagens händelser, den oändliga strömmen av aktualiteter, uppdateringar, mediekonkurrens, springande hit och dit – allt detta upptar vår tid och våra tankar. Oavsett om vi är unga eller gamla.

När jag var liten var släkten stor. Mest bestod den av gamla tanter som jämt och ständigt pratade om sina minnen. De beskrev levnadsförhållanden som jag inte var det minsta intresserad av. Det brydde de sig inte om. Den som inte ville lyssna kunde gå in i ett annat rum. De fortsatte prata om hur det var förr. Det skulle inte ha fallit dem in att dölja sig i det dagsaktuella.

Jag tror att historielösheten hänger ihop med vår rädsla för att åldras. Vår tid hyllar det ungdomliga. Det är pinsamt att åldras, det ska skjutas upp i det längsta, döljas eller åtgärdas.

Minnen kan på ett otrevligt sätt avslöja din ålder. Fanns det inte tv när du var barn? Vad tittade ni då på? Hur gammal är du egentligen? Köpte ni mat på kupong? Vad då kupong? Har du gått från Köpenhamn till Paris? Varför i all världen?

Historielöshet, rädsla för att åldras och rädsla för död är samma sak. Där gamla mänskor uppmuntras att komma ihåg sin egen historia och att återberätta den (också för ointresserade eller fnissiga ungar som går in i ett annat rum och leker) där lever samhällshistorien, den politiska historien, kulturhistorien vidare. I motsatt fall dör de. 

Det visste redan Runeberg, och lät den unge studenten i Fänrik Ståls sägner masa sig iväg till fänriken och fråga: Min håg blev tänd att höra mer, kanhända får jag det av er?

Det kallas tradering, muntlig överföring av historien. När en poet dog i de preislamitiska arabiska samhällena utsågs omedelbart en traderingsexpert som fick i uppgift att föra hans sångskatt vidare. Döden var inte slutpunkten för en mänskas kulturella och sociala verksamhet. Det som hade åstadkommits levde vidare i omgivningens minnen och mun. 

Jag trodde för länge sedan, när jag skaffade min första otympliga bordsdator, att jag skulle få ordning i mitt liv. Allt låg där färdigt att plocka fram som på bricka. Inget vimsande längre. Så blev det inte.

När man har pappershögar, lösa lappar, brev i travar så ser man dem. Kan röra vid dem. Kan i bästa fall hitta vad man letar efter. Men datorn är en storslukare. Det mesta ligger bortglömt i dess inre.

Minnet är datoriserat, men alltför få hittar fram till källorna, det muntliga berättandet, det handskrivna brevet.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare. Tycker om sin dator, sin epost, att tidvis befinna sig på Facebook. Men hon lär sig mest av det mänskliga mötet, samtalet.