Små små ord av kärlek: Sociala medier hjälper i kampen mot ensamheten

av Per-Erik Lönnfors 

För en tid sedan hade jag förmånen att intervjua en geriatriker, doktor Otto Lindberg. Det var för Handelsgillets medlemstidning “Gillebladet”.

Intervjun skulle gälla äldre mäns hälsa. Det som Lindberg sade var så intressant att det är värt att upprepa för HelsingforsMissionens bloggläsare.

Nyckelordet är för Lindberg “anpassning”.

Livet är fullt av förändringar, och de som har förmågan att anpassa sig klarar sig bäst.

                     

I början av livet är förändringarna positiva utmaningar: skola, pubertet, studier, yrke, föräldraskap.

I slutet av livet är de oftast negativa. En serie av förluster. Av jobb, hälsa, livspartner eller vänner.

I båda fallen är människor utrustade med olika förmåga att anpassa sig. En del landar alltid på fötterna, för andra strular det sig hela tiden, också om de har ett bra utgångsläge.

Det finns människor med anlag för depressioner. Men också för dem som blir missmodiga av motgångar som  hör till ålderdomen kan situationen likna en depression.

Då skall man söka hjälp. Ett läkarbesök är det första steget till anpassning. Det gäller att få nattsömnen att fungera. Likaså magen. Ibland blir det att ta medicin.

I alla fall är det viktigt att få struktur på vardagen. Om du känner dig nedstämd så stig upp och duscha, raka dig, borsta tänderna och sätt på dig en snygg skjorta.              

Kvinnor har sina egna rutiner. Huvudsaken är att man har en struktur som ger ryggrad åt tillvaron. Om det känns tungt så be någon närstående hjälpa.

Nästa steg är att vara socialt aktiv. Gå ut och träffa människor.

Den tredje ordinationen är motion. Den är nästan lika effektiv som medicin. Medicin plus motion har en stark dubbeleffekt.

Sedan återstår risken att bli “den sista mohikanen”. Det betyder ensamhet. Enstaka besök av barnbarn och hemvårdare räcker inte långt.

Här kommer Lindberg med en överraskning: sociala medier. Blivande åldringar som lärt sig använda dem kan ha kontakter i hög ålder, till och med utan att behöva gå ut. Vänner att utbyta tankar och informationer med.

Huvudsaken är att man försöker anpassa sig.

Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.

Birgitta Boucht: Toijala Toijala!

– Varje mänska är inne i sin egen berättelse, säger Pentti Saarikoski i sin sista bok Vid Europas rand, som kom ut på svenska 1982. 

Den boken har jag låtit mig inspireras av när jag den här heta sommaren suttit i stan och skrivit på egna självbiografiska berättelser. 

– Det är bara sådana mänskor som berättar historier som det är roligt att lyssna på. Naturligtvis har man hört historierna förr men i sättet att berätta finns alltid något nytt, det är med berättandet som med vedsågning, det är samma tallved eller björk eller al som igår, sågen är densamma och sågbocken är densamma, men spåren efter sågen blir för varje gång olika, och det är det som är det roliga i det här annars så tunga jobbet.

Jag vet inte mycket om vedsågning men jag vet att Saarikoski har rätt. Jag tänker då på min egen bergsänglagrupp, tre kvinnor/släktingar som under 2000-talets första decennium gjorde bergsvandringar i bl.a. Grekland, Bulgarien, Rumänien, Tanzania, Polen. Vi inte bara vandrade, vi pratade också mycket. Om vår barndom, om våra släktingar. Vi märkte att våra minnen och berättelser ständigt varierade. Tack och lov. Det är urtråkigt att att lyssna på folk som upprepar sina gamla historier oförändrade. Ska man berätta dem på nytt så bör man åtminstone ändra på dem.

I vår bergsänglagrupp har vi en regel. Om någon börjar berätta en historia som vi redan hört så ropar vi Toijala, Toijala! Det betyder "byt spår" eftersom Toijala åtminstone förr var en knutpunkt för tågbyten.

Det ingår också i överenskommelsen att den som ropat vid behov måste kunna berätta historien till slut – vilket visat sig vara svårt. Man vet att man hört något, men minns inte poängen. Ingen kan svära på att den egna versionen är den riktiga. Men Toijala Toijala är en underbar plats. Där får man byta både spår och åsikt.

Det är nämligen så här. Så snart jag skrivit något om åldrande, haft synpunkter på hur det är att bli gammal, så ångrar jag mig. Jag ändrar åsikt. Jag tar tillbaka. Tidigare skämdes jag över min vankelmodighet. Inte nu längre.

Vi mänskor är ombytliga, precis som tågen. Det är bra att vara sådan när man åldras. Ena dagen gillar man att vara social och äventyrslysten, nästa dag vill man dra sig undan världen för gott. Ena dagen känner man sig hemma i sin samtid, nästa dag var allting bättre förr. Man bestämmer sig för att börja använda sin gamla aftonklänning som nattlinne. Man ångrar sig efter några nätter och hänger in den otvättad i garderoben i väntan på en inbjudan till slottet.  

Nej, jag har inga bestående åsikter om åldrande eller gamla mänskor. Det hade inte Pentti Saarikoski heller. För honom var språket berättelser.

– Världen skulle inte andas om det bara fanns ett språk, språken är hudporer, man får inte sätta munkavle på något språk.

Birgitta Boucht

Birgitta Boucht, född 1940,  är författare, har tre döttrar, sex barnbarn och är just nu sysselsatt med att skriva den självbiografiska boken "Förklädd och naken".