Häromdagen deltog jag i ett trevligt knytkalas med gamla
vänner. Vi åt och drack en salig blandning av mat som tillfredsställde allas
smakpreferenser och kokförmåga, vi pratade, skrattade, dansade improviserat
något som liknade de sju slöjornas dans, med undantag av att vi bara hade en
slöja att tillgå.
När den fysiska energin började avta vaknade behovet av att
gå inåt, vara allvarlig, tänka efter. En av oss ställde en fråga som har följt
mig sedan dess: hur känner ni er när ni vaknar på morgonen, är ni glada eller
lessna, vill ni stiga upp eller ligga kvar i sängen?
Svaren var nedslående. Oberoende av om vi var aktiva i
arbetslivet eller pensionerade, oberoende av om vi var morgonpigga eller
sjusovare, oberoende av om vi hade utstakade dagsprogram eller kunde bestämma
över oss själva – oberoende av allt detta var våra svar nästan identiska.
Vi vaknar lessna. Vi vaknar med en känsla av att inte vilja
läsa morgontidningen eller lyssna på radionyheterna. Vi vaknar rädda för vad
dagen ska föra med sig. Den glada
nyfikenhet som förr kom sig av att man hade en plats och en uppgift i samhället
har förbytts i ett främlingskap med drag av hopplöshet, kverulans eller
handlingsförlamning.
Vi hann inte prata färdigt om detta. Så jag har fortsatt att
fundera på egen hand. Vad är det jag saknar? Små barnbarn som kröp ner i
sängen, sparkade och pussade vilt omkring sig? Ett dagsprogram som innehöll
meningsfulla möten, kaffe på stan med vänner, aktiviteter i olika föreningar?
Samtal där man fokuserade på vad som var möjligt att åstadkomma, i politiken, i
kulturlivet, i den personliga vardagen? Allt detta och mera därtill står på min
önskelista.
Idag har vi förletts att tro att vi lever i ett
expertsamhälle, där inhemska
självutnämnda (eller politiskt valda) experter och utländska inbjudna rådgivare
förväntas lösa alla problem. Alltså alla sina egna problem, beträffande
skatteplanering, företagsamhet, metropolsamhällen, privat sjukvård etc etc.
Men det stora flertalet av oss har andra problem. Vi vaknar
deprimerade. Vi trivs inte i samhället vi lever i. Och sakta men säkert inser
vi att det faktiskt är vi själva som måste förändra det. Vi är också experter.
Vi bär framtiden i våra händer som det sades förr.
Låter det jobbigt? Omöjligt? För egen del har jag kommit
fram till att det räcker med små steg varje dag, obetydliga, nästan osynliga
förändringar. Vad tycker jag om att göra? Vad skulle göra det roligare för mig
att vakna på morgonen? Kanske jag kan lära mig att sluta skjuta upp saker, att
äntligen ta itu med det jag verkligen gillar. Att skriva, om allt mellan himmel
och jord.
Medan jag funderat på detta har jag av bara farten tvättat
en pläd för hand, satt igång en
fullproppad tvättmaskin, vattnat blommorna, städat bland tidskrifterna (nåja...
nästan), ätit en hälsosam lunch för första gången på länge – och skrivit en
bloggtext.
Hade jag vetat det i morse när jag vaknade så hade jag
verkligen inte varit lessen.
Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre döttrar, sex
barnbarn. Planerar morgondagens uppvaknande. Vad ska jag då hitta på som gör
mig glad?
