Små, små ord av kärlek: Den bästa investeringen

Ett av världens kändaste citat lyder: “skall jag taga vara på min broder?”

Det är också ett av världens kärlekslösaste.

Den som sa så här var Kain, när Gud frågade honom var Abel var.

Kain hade just mördat sin bror, men ljög att han inte visste.

För det straffade Gud honom med kainsmärket, så att alla visste vad han gjort.

Ingen har däremot frågat: “skall jag ta vara på min moder”.  Det är alltför självklart för att behöva ifrågasättas.

Däremot låter Gud Mose ge oss följande bud:

“Du skall visa aktning för din far och din mor”. Med det lite opportunistiska tillägget “så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig”.

Det var länge en självklarhet, och gudi behagligt, att barn tog hand om sina gamla föräldrar. Så sade också lagboken, ända till 1970-talet. Sedan ströks det.

De allra flesta sköter ändå om sina föräldrar.

Då kallas de för närståendevårdare. En del får en liten slant för det, men många gör det av kärlek och pliktkänsla.

För gamla mänskor är det här lite konstigt. Min mamma skulle ha utropat: “herrejestas, ska du få betalt för att ta hand om din gamla mamma”.

Om det här nu skall mätas i pengar så är det mycket lönsamt för kommunerna. De ersätter närståendevårdare med i genomsnitt 18 euro per dygn (det har Yle räknat ut). Men ett dygn på en vårdavdelning kostar 258 euro!

Åldringsvården blir allt dyrare, och åldringarna allt fler. Därför har nu professor Urpo Kangas föreslagit att barn borde åläggas att ta hand om sina föräldrar när de blir gamla, i synnerhet barn som har råd med det.

Det tycker jag att de skall göra ändå, utan att tvingas. Barnen behöver inget kainsmärke.

Bäst är det om de gamla tar hand om sig själv, så länge de orkar. Nästa i ansvarskedjan är barn och närstånde. Sist kommer samhället, i de fall när ingen annan klarar det eller har råd.

Man skall inte först ropa på samhället.

Nuförtiden tänker man ofta på sådana här saker i termer av nytta, i stället för i termer av kärlek.

Barn som blivit älskade tar troligen hand om sina mammor och pappor.

Föräldrarna har då varit kloka. De har, för att tala ekonomispråk, investerat kärlek i sina barn.

På gamla dar får de den tillbaka med ränta.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel

Birgitta Boucht: Minnenas mörker och ljus

Nu har min självbiografiska bok "Förklädd och naken" utkommit och tagits väl emot av recensenterna. Det är en lättnad. Det gläder mig också att läsare redan har hört av sig och sagt att boken aktiverar deras egna minnen. "Nu vet jag vem jag är" skrev en läsare. En annan tackade för att hon fått tillbaka minnesbilder som hon trott varit helt utplånade. "Jag visste inte att jag haft så roligt i mitt liv."

Det är spännande med minnen. Man tror att de är privata och så visar de sig vara kollektiva. Jag skulle bra gärna vilja veta hur många mänskor som satt och såg på filmatiseringen av Louisa Alcotts Unga kvinnor i Yle Teema i söndags  och grät på samma ställen som för sextio-sjuttio år sedan, skrattade åt samma gamla släkting som vi alltid skrattat åt, förundrade sig över att det ändå var så mycket i filmen man glömt bort. Jag märkte att jag glömt Jo's New York-vistelse och förälskelse, jag kom bara ihåg hennes glödande vilja att bli författare och hennes melodramatiska första försök i branschen. Dessutom trodde jag bestämt att flickornas pappa stupade i kriget. Det oroade jag mig för genom hela filmen.

Minnet är en opålitlig ledsagare. Men minnet är också en ständig bakgrund till det liv vi lever idag.  Utan att vi egentligen är medvetna om det så formar minnena vår framtid på gott och ont. Varifrån kommer tårarna och skratten när vi ser på Unga kvinnor? När jag första gången såg filmen på bio Aula i Kronohagen var jag för liten och vaktmästaren ville inte släppa in mig. Jag rusade gråtande hem och bad min bror komma med och övertala den stränga mannen. Det lyckades och jag fick se filmen. Det minns jag. Men jag minns inte om min bror var tvungen att också se den. Jag tror inte det. Jag satt ensam och grät över att jag inte hade så många systrar och en sådan mamma som i filmen.

Idag är Unga kvinnor nostalgi. En gång kom mina egna döttrar hem när jag satt och såg på tv och grät så att tårarna trillade. Varför gråter du? frågade de förskräckt. Och skrattade överseende när de förstod att jag tittade på en gammal film som handlade om 1800-talet.

Det går an att gråta över Unga kvinnor. Det är svårare att hantera sina egna minnen. Medan jag skrev min bok så letade jag febrilt efter brev, fakta, bilder, gamla texter som kunde hjälpa mig att minnas. Nu när jag har använt det jag hittat så måste jag göra mig av med det igen. Man kan inte härbärgera hur många minnen som helst. Det finns inte plats för dem i huvudet och nervsystemet.

Egentligen tror jag att varje mänska bär på ett oändligt antal självbiografier.  Med jämna mellanrum plockar vi fram olika versioner, alla lika sanna eller falska. Beroende på läggning, ålder eller livssituation betonar vi det mörka eller ljusa och kämpar tappert för vår egen tolkning. Det är helt okej. Men det är kanske därför släktfejder kan bli så inflammerade. Alla tycker sig vara, och är, sanningsvittnen.

En text som jag hade tänkt ta med i min bok, men slarvade bort i slutskedet, är en dikt som jag skrev för mycket länge sedan:

Vi startade tillsammans från en punkt, glödhet.

Sedan började vi gå, styrkta,

raka i ryggen åt olika håll.

Innan vi uppslukades av varsin horisont

vände vi oss om, vinkade till varandra,

visste med glädje

att en gång mellan dessa avstånd

älskade vi varandra.

Så kan man beskriva ett avsked. Och samtidigt inse att det finns många andra sätt att se på saken.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare. Tre döttrar, sex barnbarn. I vardagslivet lider hon av riktigt dåligt minne och skriver ständigt lappar om viktiga saker som inte får glömmas bort.