Birgitta Boucht: Böcker och vänskap

De senaste veckorna har jag tänkt mycket på Harriet Clayhills, drömt om henne, saknat henne. Hon dog den 23 juli i Lillesand i Norge.  Hon föddes den 19 oktober 1920 i Åbo i Finland. Hon levde ett innehållsrikt och inspirerande liv. Men hur sammanfattar man en 93-årig kvinnas liv och gärning? Hur skriver man en nekrolog som ger ens en antydan om människan bakom namnet? Det har jag grubblat över sedan Harriets barn bad mig hjälpa dem med texten för HBL. 

Det blev en minnesruna, men jag fortsätter att grubbla. Jag vet att många idag inte känner till namnet Harriet Clayhills, vet vem hon var. För mig har hon funnits som en röst i radion ända sedan början av 1950-talet när hon var Rundradions korrespondent i Oslo. "Det här är Harriet Clayhills i Oslo" avslutade hon sina rapporter och jag avundades hennes spännande jobb. Att hon var småbarnsmamma med barnvaktsproblem visste jag inte. Att barnen ofta var med henne i studion, hopkrupna under bordet, tillsagda att vara tysta som möss när hon talade med Finland, visste jag inte. Jag var 12 år och det var mycket jag inte visste. Men jag läste hennes prisbelönade ungdomsbok Full i 17,  som utkommit 1936, och litade på hennes expertis i alla avseenden. 

Jag önskar att jag kunde berätta när jag blev personligen bekant med henne.  Men det minns jag inte. Jag tror att hon hittade mig och bestämde sig för att jag skulle bli hennes länk till den finlandssvenska feminismen. Hon bodde då i Stockholm. Jag minns hennes besök hemma hos mig och mina flickor på 1970-talet på Fjälldalsgatan, långa samtal vid det matbord jag ännu har kvar och där långa samtal med vänner fortfarande utgör huvudingrediensen i våra måltider. Om det matbordet kunde tala!

Harriet var min vän, mentor och beundrare. Jag var hennes vän och beundrare. Vi tyckte i all enkelhet om varandra väldigt mycket. Hon var till sin natur barsk, sträng, en ensamvarg. Men det hindrade henne inte från att aktivt ta del i kvinnorörelsens kollektiva strävanden. Hon suckade ibland över våra spontana påhitt och balanserade dem med en stor dos kunskap och historisk överblick. Hon försörjde sig som journalist. Innerst inne var hon forskare, dokumentarist, en upptecknare av sin tid, alltid lite före, alltid lika envist sökande.

"Det som hänt förr är med och formar oss idag, antingen vi vet det eller inte – men nuet blir intressantare och rentav roligare ju mer vi vet om rötter och sammanhang." Så skriver hon på bakpärmen av Kvinnohistorisk uppslagsbok som utkom 1991. Den boken arbetade hon med i tio år, den blev hennes livsverk. 564 sidor, 537 uppslagsord från Abbedissa till Ödesgudinna. Idén var hennes, hon skrev den praktiskt taget ensam. Därefter flyttade hon till Norge för gott. Hon tyckte med rätta att hon gjort sitt för kvinnorna förr och nu.

Vi fortsatte att brevväxla. Hon började gå igenom papper, foton och dokument. Hon oroade sig över böckerna, sitt stora kvinnobibliotek med faktaböcker, skönlitteratur, tidskrifter. Hon ville att någon skulle ta hand om dem, älska dem som hon gjort. Gärna något bibliotek i Finland.

Mariella Lindén och jag började se oss om efter ett hem för böckerna. Vi bestämde oss för att transportera dem till Finland, åkte år 2005 till Harriets hem i Fluberg, packade under intensivt prat åtta stora flyttlådor fulla med böcker. Nu står böckerna i hyllorna på Åbo stadsbibliotek försedda med Harriets exlibris. 

Vi dokumenterade vår resa och vår vänskap med Harriet i boken "Sökord", 2009. Då var hon redan handikappad av Parkinsons sjukdom men hon skrev ett egenhändigt tackkort (hon var en stor vän av handskrivna brev och oroade sig för hur forskningen i framtiden skulle klara sig utan den dokumentationen): "Tack för boken, jag blir alltför lovprisad men tack!  Hoppas ni får glädje av volymen. Skruttet Harriet".

"Jag drar inga förhastade slutsatser.

Jag vet att döden återstår.

Men det skall vara sång och dans och glam på vägen dit.

Värdighet.

Matpauser.

Böcker och vänskap."

Orden är mina. Men det var Harriet som för länge sedan lyfte ut dem ur en prosatext och gjorde dem till  en dikt och en vägvisare för sig. 

Birgitta Boucht, vän till författaren, feministen, forskaren, nordisten, dokumentaristen, journalisten Harriet Clayhills (1920–2014)