Ur dagboken söndagen den 6 april:
Nu har det börjat. Syndafloden sköljer in över mig. Jag
anstränger mig att vara systematisk och lugn i flyttningen men blir bara mer
och mer skärrad, trött. Tappar ord, minne, överblick. Vill inte tillåta mig
vila, idiotiskt av mig.
Men idag gjorde jag en jättestor tjinuskitårta som en ren
protesthandling. Bara för mig själv. Nu äter jag den mitt i natten. Och läser
Modesty Blaise.
Dagboken 25 april: Jag rensar och röjer och det märks
ingenstans.
8 maj: Igår hände det som inte skulle få hända. Jag lyfte en
alltför tung låda och fick ordentligt ryggskott. Värk, rör mig som en 100-åring
som helst skulle kliva ut genom fönstret men inte klarar av det.
Ja, så ser vardagen ut för en som vill flytta ett 74-årigt
liv i ett nötskal. Om några månader kommer jag att kunna skratta åt mina
anteckningar på lösa lappar:
– överväger att skapa en utställning baserad enbart på gamla tömda plastpåsar.
Något för Kiasma eller är det kanske redan gjort?
– lim och sinitarra är bra när det fäster och håller saker
på plats. Men när man vill ta ner sakerna, lösgöra dem, är det ren terror.
Påminner om vissa mänskorelationer.
– "Jag har en fatal sjukdom. Jag kan inte slänga
saker." Mikael T. Zielinski, inredare.
– går längs stränderna och tar farväl. Precis som om de
skulle försvinna bara för att jag flyttar.
– överväger länge om jag ska slänga två gamla
målartaperullar, förpassar utan pardon dyrbart porslin till loppishögen.
– packar ytterkläder, långbyxor, jackor. I alla fickor finns
använda pappersnäsdukar, servetter och tandpetare som slutligen bildar en
jättehög. En bisarr arkeologisk utgrävning.
– avundas kraftfulla mänskor utan svindel, de som lyfter
lådor och tunga blomkrukor från höga höjder utan problem. Avundas dem som har
bil. Tack och lov har jag vänner och anhöriga som både är starka och har bil.
– när denna flytt är överstånden kan jag öppna
pappershandel. Ett trettiotal pärmar, hundratals plastfickor och ett oräkneligt
antal gem söker nya hem. De oanvändbara kulspetspennorna har jag faktiskt
slängt.
I takt med flyttningen
har jag på nytt läst Tove Janssons Sent i november och i tur och ordning
identifierat mig med huvudpersonerna, de som längtar efter Muminfamiljens
trygghet och på hösten söker sig till Muminhuset för att få tröst. Men huset är
tomt, familjen är borta. De installerar sig så gott det går, med sina egenheter
och konflikter, och småningom är de redo att ge sig av igen, tillbaka till sina
egna hus och hem eller vägar och stigar.
Det var en mognadsprocess de måste gå igenom. Men det som
fortfarande berör mig mest är Filifjonkans sammanbrott i början av boken:
"Jag ska aldrig mer spara på gamla trasor, jag ska aldrig mer spara på
någonting, jag ska slösa, jag ska sluta städa ...".
Det lyckas naturligtvis inte. Men hon har lärt sig spela på
Snusmumrikens munharmonika. "Det var svårt att hitta rätt, hon försökte
omigen, letade sig mycket försiktigt fram mellan tonerna och hittade den
första, den andra kom av sig själv. Melodin slank förbi henne men kom tillbaka.
Det gällde tydligen att känna efter, inte söka."
Jag är inte där ännu. Just nu känns det som för länge länge
sen när jag skrev i en dikt:
"Enklare kan jag inte uttrycka mig: tiden lider".
I alla bemärkelser.
Birgitta Boucht, född 1940, författare som just nu inte har
tid att skriva annat än minneslistor (som snabbt tappas bort i oredan) och
stöna över sin sjuka rygg.
