Små, små ord av kärlek: Rentiären, och luffaren, återvänder

- Lyckan bor inte i oxar eller kor, och den kan ej heller köpas för pengar. Så lät Evert Taube sin hjälte Fritiof Andersson sjunga för Carmencita.

Men Carmencita gifte sig med sin rika ranchero. Han kunde dessutom dansa tango.

I dag dansar inte ungdomen tango. Men den försöker allt oftare köpa lyckan för pengar.

En undersökning visar att världens 85 förmögnaste personer äger lika mycket som världen 3,5 miljarder fattigaste, tillsammans!

Med sina pengar gör de mera pengar. Dem får de i form av räntor och dividender och förmögenhetens ökande värde.

Samtidigt gör den arbetande klassen allt mindre pengar på sitt arbete. Eller på sin arbetslöshet.

Därmed ökas inkomstskillnaderna.

De arbetslösas barn får allt mindre möjligheter att studera, få utbildning och klara sig i livet.

De rikas barn får däremot ärva sina föräldrars förmögenheter. Hur mycket vet man inte, men den nobelprisbelönta ekonomen Paul Krugman uppskattar att omkring en tredjedel av USA:s rikaste personer hade ärvt stora förmögenheter.

Vi är på väg tillbaka till “den gamla goda tiden”. Det är rentiärernas samhälle, som man läste om i de gamla europeiska och ryska romanerna.

Men det betyder också ett samhälle med ökad fattigdom. Även här i Finland.

Enligt Institutet för hälsa och välfärd har över en miljon finländare på grund av penningbrist prutat på sina matinköp, sina mediciner och sina läkarbesök (den regionala hälso- och välfärdsundersökningen 2013).

Från det här landet vill Björn Wahlroos flytta för att hans arvingar skall spara 100 miljoner euro i arvsskatt.

För 100 år sedan instiftade USA inkomstskatt (1913) och arvsskatt (1918).

Amerikanerna ville vara jämlika, inte leva i ett klassamhälle som Den Gamla Världen.

                     

Hur det ojämlika samhället såg ut kan man  se på utställningen om Chaplin i Tennispalatset.

Rentiärens återkomst kan också betyda luffarens återkomst.

Är det ett sådant samhälle vi vill ha?  

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel

 

Birgitta Boucht: Att tänka avskalat?

32 år har jag bott på Mechelingatan i Helsingfors. Nu flyttar jag. Till Folkhälsans Majblomman-hus som är fint och trevligt och fyllt av vänner och bekanta. Det är en lottovinst säger alla. Men för mig är det just nu en jordbävning, en existentiell utmaning av bibliska mått, lite som syndafloden.

Jag borde ha varit förberedd. Jag har flyttat förr, under verkligt traumatiska omständigheter, och klarat det. Men den här gången känns det definitivt. Jag vet att allt jag nu är tvungen att göra mig av med pga utrymmesbrist, det kommer jag inte att kunna återskapa i det nya hemmet. Jag måste alltså göra plats för detta i mitt eget inre; minnas utsikten, mänskorna, böckerna, festerna, skratten, samtalen, jobben, resorna som planerades vid köksbordet. Varje liten sak som jag placerar i loppishögen är ju en påminnelse på gott och ont, till och med de tilltrasslade garnnystanen som aldrig blev sockor, jumprar, halsdukar (jo, något blev halsdukar som jag nu inte använder men heller inte förmår mig att kasta).

I en sån här situation behöver man hjälp att se på saker med nya ögon. Jag plockar fram Terence Conrans bok "litet utrymme mycket plats" (den heter så, med små bokstäver och inga skiljetecken, det tar uppenbarligen mindre plats) och bläddrar fram till kapitlet om "ordning och reda". Där säger han strängt: Det går inte att komma undan verkligheten. Det är helt enkelt inte förenligt att både leva smått och samtidigt få plats med en väldig massa saker.

Sen försöker han få mig att "tänka avskalat", att öva upp viljan att klara mig utan allt överflödigt. Han gör en lista över sådana prylar som tar upp plats utan att bidra med något positivt i tillvaron: saker som ger skuldkänslor (presenter man aldrig bett om, arvegods, egna impulsköp, böcker man aldrig öppnat, kläder som inte passar), utslitna saker, saker som har varit trasiga länge, saker man sällan använder, papper som inte har något syfte (gamla kvitton, tidningsklipp, vykort från okända personer), bra-att-ha-saker som man tror ska komma till användning i framtiden ...

Jag försöker följa råden, men kommer ofta till korta. Jag vill släpa med mig alla tomma glasburkar som kan  fyllas med smått och gott (men som det inte finns plats för i kokvrån). Jag kan inte avstå från mina vackra små och stora askar och burkar som dessvärre inte alls lämpar sig för uppbevaring av någonting överhuvudtaget.

Framför allt kan jag inte organisera mitt jobbarkiv, fyllt av dagböcker, kalendrar, textutkast, brev, ända från min allra tidigaste barndom.  Det är de jättehögarna jag just nu försöker bemästra. Hellre än att göra det skriver jag den här bloggtexten (och lovar mig själv att överge min egendomliga vana att ta dubbla kopior av allt jag skriver – åtminstone det skulle glädja Conran).

Ett problem som Conran inte tar upp är svårigheten att bli av med det som man med stor vånda rensat ut. Svårt att bli av med gamla böcker, omöjligt att slänga gammal elektronik i lådorna på gården, har man inte bil är faktiskt varje större föremål ett problem. Kierrätyskeskus? Frälsningsarmén? Vem vill ha ett Fazers Mignonpiano från 30-talet? Dessutom borde man faktiskt vara expert på sopsortering.  Var hör gamla repiga LP-skivor hemma? Oanvändbara mycket älskade videokasetter?

Nu måste jag sluta skriva. Jag känner paniken växa inom mig och det får inte ske just nu. Jag lämnar Conran och citerar i stället delar av en text som dök upp ur pappershögarna för några dagar sedan: en text daterad 1692 och funnen i Gamla Sankt Pauls kyrka, Baltimore. Rubriken är Desiderata (tillönskningar).

"Tag råd av ålderdomen, låt ungdomens fordringar anspråkslöst stå tillbaka. Bygg upp själens styrka så att du är skyddad vid plötsliga motgångar. Men låt dig inte nedslås av inbillat hot. Många farhågor föds ur trötthet och ensamhet. Var mild mot dig själv utöver en viss hälsosam självdisciplin."

Man ska flytta så länge man orkar göra det. Det är en evig sanning. Och jag orkar, tro inte annat.

Birgitta Boucht, född 1940, författare bl.a till "Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift." En titel alldeles för lång för Conrans smak. Inte alls avskalad. Nästa bok kan tänkas heta Punkt. Eller Komma.