"Nej, inte nu igen, jag vill inte, vad är det för dag,
måste jag verkligen, jag vägrar, forget it, aldrig i livet, ååååh, ack o ve,
försök inte med mig, låt mig slippa, vem har hittat på detta, lämna mig i fred,
jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte. Hör du det: jag vill inte. Jag
säger NEJ."
Vad är detta för utbrott? Handlar det om en text som sätter
sig på tvären, ett jobbigt motionspass, ett uppdrag som medför både resor och
förberedelser?
Nej. Det handlar om min kropps dagliga vägran att stiga upp
på morgonen, att lämna sängvärmen, att klä på sig. Kroppen, understödd av ett
lojalt psyke, avskyr den stund på morgonen då väckarklockan ringer. Då börjar
den högljudda kampen mellan samhällets krav och min medfödda längtan att aldrig
behöva stiga upp, att få dra mig i sängen tills jag storknar.
Jag har varit frilansskribent en stor del av mitt liv. Det
beror antagligen på min oförmåga att stiga upp på morgonen. De flesta av mina
texter har tillkommit i sängen, handskrivna i stora rutiga block. Också denna
text, om den blir färdig, skrivs i sängen. Alltför ofta händer det att texter
inte blir färdiga därför att jag somnar om gång på gång. Ibland belönas jag med
en spännande dröm som räddar texten. Det verkar inte ske idag.
Idag räddar jag mig in i djupa funderingar kring varför
detta sängliggande utgör ett problem för mig? Jag bor ensam. Ingen vet om jag
stigit upp eller inte. Om jag är klädd eller naken. Ingen avkräver mig en
redovisning. Jag är fullt fri att tillbringa min mesta tid i sängen. Sovande eller
vaken.
Så varför gapa och skrika? Varför kämpa som en besatt mot
ordspråkets morgonstund har guld i mund? Varför inte bara vända sig på andra
sidan och sova vidare?
Därför att vår kultur kräver att vi skall vara alerta,
energiska, i tid på jobbet, innovativa, vakna. Framför allt vakna och nyfikna.
Så utvecklas samhället, stiger trappsteg för trappsteg upp mot nya höjder, sägs
det.
Men jag tror inte på den läran. Jag tror på de enskilda
behoven och besluten, på njutningen i att dåsa på en säng oavsett klockslag. Jag bemödade mig om att lära mina barn
detsamma. Minns med stolthet min yngsta dotters kommentar när hon kom hem från
skolan och fann mig slumrande på sängen. "Förlåt att jag stör dig när du
jobbar" sa hon vänligt och stängde dörren till mitt arbetsrum. Men det är
länge sedan och dagens samhälle är ännu mindre tillåtande än förr.
För snart tio år sedan skrev jag diktsamlingen Sämsta
tänkbara sällskap:
Morgonen kommer med sina nysningar
kalla fötter trevar efter tofflor, ängsligt
som djur i vinterdvala
Kroppens miljoner instanser
förbereder sig
på samarbetsförhandlingar
Nära dig, nära dig
viskar förkalkningen
till ådern
Svikt, flimmer
hopp
från högsta trampolinen
Nu samarbetsförhandlar jag inte längre. Nu opponerar jag
mig. Varenda jävla morgon.
