Små, små ord av kärlek: Ett värdigt liv

Det finns en snapsvisa jag tycker illa om. Den börjar: “Minne, jag har tappat mitt minne”.

För tjugo år sedan tyckte jag den var rolig.

Och melodin från musicalen “Cats” är vacker.

Med åren har jag blivit känsligare. När jag hör visan kommer jag att tänka på de dementa åldringar jag ser när jag äter lunch på servicehemmet.

Jag tycker inte så mycket om snapsvisor längre. Inte heller snapsar. De kan påverka minnet negativt.

Ett eller två glas rödvin förhöjer däremot nöjet av en god måltid. Och rödvin i små mängder är bra för minnet, läser jag i tidningen (nästa vecka kan det stå tvärtom!).

En speciell form av minnesbesvär kan höra ihop med det som kallas för afasi.

Den kan yttra sig i att man inte får fram ord, fastän man kan höra dem i sin egen hjärna.

Afasi kan vara en följd av stroke, hjärnslag eller hjärnblödning. Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i Finland.

En stroke är mycket bedräglig, eftersom den inte tar ont. Ett vanligt symptom är att man talar sluddrande, som om man vore berusad.

Det är en annan orsak till att inte dricka så mycket snaps att man sluddrar. Då kanske folk inte förstår att man fått stroke när man gör det.

En färsk bok som handlar om stroke har titeln

“Kan du säga perkele” av Annika Rentola. Bakom boken står en afasipatient som heter Peter von Koskull.

Han fick stroke för 17 år sedan. Då påstod man att man kunde rehabiliteras under två år, men inte längre.

Peter fortsatte ändå envist att öva. I dag kan han göra sig utmärkt förstådd. Han spelar rentav bridge.

Med det har han visat att man aldrig skall ge upp. Och han är ett gott exempel också för andra än sådana som har fått en sjukdom.

När världens ekonomi har barkat åt skogen har många fått börja leva fattigare. Det är en del av den framtid som Pekka Himanen beskriver i sin omtalade bok “Kestävän kasvun malli”.

Filosofen Himanen skriver att vi borde leva ett värdigt liv, i ett värdigt samhälle. Vi kan växa andligt och socialt, också om vi materiellt får det sämre.

Det är just det jag tycker Peter von Koskull har gjort. Han har levat ett värdigt liv, trots sin sjukdom.

Han ordnar konserter till förmån för stroke-patienter.

Nästa är den 12 januari i Tempelkyrkan.

I sin åttioårsdagsintervju i Hufvudstadsbladet sade Peter: “staten har inte råd med allting, vi måste hjälpa varandra”.

Det kan man kalla att leva ett värdigt liv. Utan att behöva läsa en filosofisk rapport på 400 sidor.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.

Birgitta Boucht: Prata på!

När jag sökte mitt första jobb, som översättare på en reklambyrå, frågade den finskspråkiga chefen hur gammal jag var.

– Olen yhdeksänkymmentä vuotta, svarade jag prompt.

Jag kunde i min nervositet inte hålla reda på skillnaden mellan nitton och nittio på finska. Men jag fick jobbet därför att jag kunde svenska, vilket var huvudsaken.

Svenska var faktiskt det enda språk jag kunde. Mamma kom från Sverige, lärde sig aldrig finska, vi umgicks bara på svenska i Kronohagen när jag var barn och jag hade inte sällan villkor i finska. Med åren blev jag allt räddare för att försöka tala finska eftersom förväntningarna på en perfekt tvåspråkighet växte. Idag räknar alla med att finlandssvenskar talar flytande finska, åtminstone i Helsingfors, åtminstone i södra Finland. Jag känner mig mer och mer avvikande här. I Österbotten klarar jag mig bättre, för att inte tala om Estland. Där talar jag finska utan hämningar.

Jag tänker ofta på min första chef med värme. Han skrattade inte åt mig. Han uppmuntrade mig att bli översättare, och jag finansierade mina studier genom att översätta betänkanden, artiklar, enstaka böcker och till och med några av president Kekkonens nyårstal till svenska.

Men jag vågade inte prata, tackade alltid nej till uppdrag som skulle utföras på finska. I backspegeln kan jag se vad allt jag missade genom denna psykiska spärr: en naturlig pratkontakt med kolleger, grannar, medpassagerare på bussar och tåg, folk på krogen, presumtiva pojkvänner när jag var ung, upplevelsen av att faktiskt höra ihop med två språk och kulturer.

Språkkunskap handlar om psykologi i mycket högre grad än om grammatik och ordlistor. Jag förstår bra finskspråkiga barns och ungdomars problem med svenskundervisningen. Jag var en gång författargäst i ett högstadium i Tammerfors. Det visade sig att jag var den första svenskspråkiga person eleverna nånsin sett. Jag gick omkring mellan pulpeterna och lät dem röra vid mig. Vi övade tillsammans att säga: jag känner en som talar svenska, hon är inte farlig.

Vi skrattade mycket. Jag berättade historier och är säker på att de förstod nästan allt. Jag berättade också om hur rädd jag var för att tala finska. De såg upplivade ut och tröstade mig. Vi tröstade varandra.

Det är så det måste gå till insåg jag på Svenska dagen, när barnen i Joensuu och på andra helt finskspråkiga orter sjöng och rappade sina hälsningar på svenska via tv, Facebook, på gator och torg. Svenska dagen är för alla, tvåspråkighet, mångspråkighet är en språngbräda till glada upptåg och gemenskap.

Vad gör man med en snäcka om man ej får visa den? Undrade Tove Jansson. Vad gör man med ett språk om man ej vågar använda det? Det undrar jag och lovar (med en ängslig rysning) att bättra mig, prata på. Frågar du om min ålder svarar jag kanske:

– Olen yhdeksäntoista vuotta vanha. 

 

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, har jobbat som översättare, journalist, kolumnist, aktivist. Talar finska med sin svärson som tål det mesta.