Små, små ord av kärlek - Kropp, hjärna och hjärta

av Per-Erik Lönnfors

Pensioneringen är ofta efterlängtad, men kan också vara ett problem. Vad är meningen med mitt liv, om inte jobbet? Det finns olika strategier.

En är att hänga kvar i sin yrkesidentitet. Att gå på möten och seminarier, försöka ge råd åt de yngre eller ännu värre: titta upp på sin gamla arbetsplats.

Det är en dålig strategi. För eller senare märker man att människorna i branschen blir allt yngre. Man känner ingen, och ännu värre, ingen känner en.  Sakkunskapen rostar. Man blir en fördetting.

Det är en dålig strategi. Jag gav själv upp den rätt snart.

Men eftersom jag var journalist kunde jag skriva kolumner, om ekonomi och politik. Det var roligt ganska länge. Men så märkte jag att Paavo Lipponen inte gjorde som jag sade, fast jag hade rätt om arbetslösheten. Han kanske inte ens läste vad jag skrev.

Nu ändrade jag igen strategi.

Jag beslöt att ge fan i samhället. I stället började jag läsa skönlitteratur och gå på teater. Jag blev intresserad av människoöden. Det viktigaste var förstås mitt eget. Så jag skrev böcker om mig själv.

Det var också trevligt ganska länge. Det blev faktiskt fyra böcker, med början i barndomen. Men sedan hann jag upp mitt eget liv. Om jag skulle fortsätta måste jag skriva om framtiden, och min egen död. Det ville jag inte.

Så kom finanskrisen 2008. Det var den största händelsen under min karriär som ekonomisk journalist. Men jag märkte att jag inte begrepp ett skvatt om vad som hände i världen runt omkring mig.

Då förstod jag att man inte kan leva på det sättet, i ett akvarium. Nu har jag igen börjat läsa och skriva om samhället igen. Och plötsligt känner jag att jag på nytt hänger med.

En pensionering behöver inte betyda att man är utestängd från livet, också om man inte har någon status som yrkesmänniska.

Det gäller att sköta tre saker: sin kropp, sin hjärna och sitt hjärta.

Jag spelar tennis med en 93-åring, så det kan inte vara helt ohälsosamt. Jag spelar bridge med lika gamla människor, och de har bättre minne än jag.

Med hjärtat är det besvärligare.  Man måste ha en vän, eller ett “parförhållande” som någon socialingenjör har hittat på att kalla det.

Men det går också att ordna, bara man ser sig omkring och vågar ta kontakt. Man kan bli särbo, sambo eller bara “matgäst” hos någon av någondera könet, eller bara lunchssällkap. I enstaka fall blir man inneboende.

Annars kan det gå som Fröding skrev:

I ensamhetens dystra tankar

Går mister Johansson och vankar

Och tåren far på kinden kall

Som Niagaras vilda fall.
 

Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.

Birgitta Boucht: Att gå på teatern i nattlinne

När jag var liten lyssnade vi mycket på radio. Det gjorde alla. Lyssnade på radio från morgon till kväll, på nyheter, musik, intervjuer, underhållningsprogram. Det mesta sändes direkt. Jag var imponerad av att den stora radiokören orkade ta sig till studion och sjunga varenda morgon i samband med morgonandakten. Jag såg dem framför mig, yrvakna och slarvigt påklädda men ändå med strålande vackra röster. Och på natten vid tolvslaget såg jag orkestern som spelade Vårt land och om jag var riktigt pigg reste jag mig då upp i sängen och stod i givakt. När alla dessa musiker kunnat ta sig till studion ville jag verkligen hylla deras insats. 

Småningom förstod jag att psalmerna och Vårt land var inspelade på skiva och att studion var tom. Jag kände mig riktigt lurad, berövad den vackra bilden av  en hängiven kör i en trång radiostudio, dag ut och dag in. 

Men vi fortsatte att lyssna, på lördagens önskekonserter, på väderleksrapporterna, på alla ljud som den stora apparaten gav ifrån sig. Framför allt lyssnade vi på Radioteatern, på hörspelen, det som hette kuunnelmia på finska och som bara pappa förstod. Jag minns en kriminalpjäs om en förlamad kvinna som var ensam hemma och visste att hon skulle bli mördad, hon ringde efter hjälp, ingen trodde på henne. Jag var totalt förkrossad över hennes situation. För mig handlade det inte om fiktion, det var sant och det hände i vårt vardagsrum medan jag låg i min säng och mina föräldrar trodde att jag sov.

Jag blev äldre och insiktsfullare, började frilansa för radion, jobbade rentav på YLE några år i början av 1970-talet. Nu fanns det redan tv, konkurrensen om publiken satte in. Men ännu levde uppfattningen att radio/tv var ett hela folkets medium, med ansvar för kultur, kvalitet och folkbildning.

Radioteatern levde, precis som i min barndom. Varje söndag visste man som lyssnare att nu skulle man få besök i sitt hem, kanske av Shakespeare, kanske en debuterande pjäsförfattare, kanske ett gästspel från Sverige.  Man laddade upp med kaffe, te eller vin, smörgåsar, wienerbröd, chips, alla i familjen hade sin favoritmeny. Man lyssnade och man diskuterade pjäsen nästa dag på sin arbetsplats. Det var som att gå på teatern men man behövde inte klä upp sig. Nattlinne var tillåtet.

Idag måste man verkligen hålla ögon och öron öppna för att inte missa svenska radioteaterns föreställningar. De sänds sista onsdagen i månaden, kl 21.10. Ingen repris. De finns sedan på Arenan en månad för den som är riktigt intresserad. Det är bra. Men den gemensamma diskussionsfrämjande upplevelsen uteblir. 

Jag har nyligen fått en monolog uppförd i radioteaterns regi. Det var ett sant nöje att jobba med hängivna proffs. Mänskor som tar sin uppgift på allvar, inte ger sig förrän allting sitter på plats. Men de ser sitt handlingsutrymme krympa hela tiden. Radioteatern lever i skymundan trots uppskattning av branschfolket; författare, skådespelare, regissörer. Förra året fick radioteatergänget Finlands svenska författareförenings stora pris för sin verksamhet.

Men de som bestämmer om programplanering och kulturansvar på Radio Vega verkar inte förstå vilken skatt de har att förvalta. Tradition, nyskapande, en levande blandning av klassisk och pinfärsk dramatik.

Dags för kampanjen Upp till kamp för den finlandssvenska Radioteatern!

Birgitta Boucht

Född 1940, författare och skrivarhandledare. Hon har bl.a. varit chefredaktör för tidskrifterna Fredsposten och Astra Nova och ordförande för Edith Södergran-sällskapet. Hon har tre döttrar och sex barnbarn.