När jag var liten
lyssnade vi mycket på radio. Det gjorde alla. Lyssnade på radio från morgon
till kväll, på nyheter, musik, intervjuer, underhållningsprogram. Det mesta
sändes direkt. Jag var imponerad av att den stora radiokören orkade ta sig till
studion och sjunga varenda morgon i samband med morgonandakten. Jag såg dem
framför mig, yrvakna och slarvigt påklädda men ändå med strålande vackra
röster. Och på natten vid tolvslaget såg jag orkestern som spelade Vårt land
och om jag var riktigt pigg reste jag mig då upp i sängen och stod i givakt.
När alla dessa musiker kunnat ta sig till studion ville jag verkligen hylla
deras insats.
Småningom förstod
jag att psalmerna och Vårt land var inspelade på skiva och att studion var tom.
Jag kände mig riktigt lurad, berövad den vackra bilden av en hängiven kör i en trång radiostudio, dag
ut och dag in.
Men vi fortsatte
att lyssna, på lördagens önskekonserter, på väderleksrapporterna, på alla ljud
som den stora apparaten gav ifrån sig. Framför allt lyssnade vi på Radioteatern,
på hörspelen, det som hette kuunnelmia på finska och som bara pappa förstod.
Jag minns en kriminalpjäs om en förlamad kvinna som var ensam hemma och visste
att hon skulle bli mördad, hon ringde efter hjälp, ingen trodde på henne. Jag
var totalt förkrossad över hennes situation. För mig handlade det inte om
fiktion, det var sant och det hände i vårt vardagsrum medan jag låg i min säng
och mina föräldrar trodde att jag sov.
Jag blev äldre
och insiktsfullare, började frilansa för radion, jobbade rentav på YLE några år
i början av 1970-talet. Nu fanns det redan tv, konkurrensen om publiken satte in.
Men ännu levde uppfattningen att radio/tv var ett hela folkets medium, med ansvar
för kultur, kvalitet och folkbildning.
Radioteatern levde,
precis som i min barndom. Varje söndag visste man som lyssnare att nu skulle
man få besök i sitt hem, kanske av Shakespeare, kanske en debuterande
pjäsförfattare, kanske ett gästspel från Sverige. Man laddade upp med kaffe, te eller vin,
smörgåsar, wienerbröd, chips, alla i familjen hade sin favoritmeny. Man
lyssnade och man diskuterade pjäsen nästa dag på sin arbetsplats. Det var som
att gå på teatern men man behövde inte klä upp sig. Nattlinne var tillåtet.
Idag måste man
verkligen hålla ögon och öron öppna för att inte missa svenska radioteaterns
föreställningar. De sänds sista onsdagen i månaden, kl 21.10. Ingen repris. De
finns sedan på Arenan en månad för den som är riktigt intresserad. Det är bra.
Men den gemensamma diskussionsfrämjande upplevelsen uteblir.
Jag har nyligen
fått en monolog uppförd i radioteaterns regi. Det var ett sant nöje att jobba
med hängivna proffs. Mänskor som tar sin uppgift på allvar, inte ger sig förrän
allting sitter på plats. Men de ser sitt handlingsutrymme krympa hela tiden. Radioteatern
lever i skymundan trots uppskattning av branschfolket; författare,
skådespelare, regissörer. Förra året fick radioteatergänget Finlands svenska
författareförenings stora pris för sin verksamhet.
Men de som
bestämmer om programplanering och kulturansvar på Radio Vega verkar inte förstå
vilken skatt de har att förvalta. Tradition, nyskapande, en levande blandning
av klassisk och pinfärsk dramatik.
Dags för
kampanjen Upp till kamp för den
finlandssvenska Radioteatern!
Birgitta Boucht
Född 1940, författare och
skrivarhandledare. Hon har bl.a. varit chefredaktör för tidskrifterna
Fredsposten och Astra Nova och ordförande för Edith Södergran-sällskapet. Hon
har tre döttrar och sex barnbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar