“Att
bli gammal är ingenting för veklingar”. Det sade filmlstjärnan Bette Davis.
Detsamma
kan gälla ungdomar. Jag tänker på Hjördis Riuttala, som föddes 1914. Hon hade
då framför sig 30 år med ett inbördeskrig, ett världskrig, en världsdepression
och två finska utbördeskrig.
När
jag träffade Hjördis 1945 var hon krigsänka. Hennes enda son Göran var min
bästa vän. “Gösse” var äldre och
starkare än jag, som var yngst på klassen. Han försvarade mig mot en mobbare.
Göran
bodde med sin mamma på Fredriksgatan 31 B 32. Hon var fattig, liksom vi, men
hon lagade världens bästa smörgåsar.
Så
slutade Göran skolan och våra vägar skildes. Många år senare nämnde jag honom
och hans mammas smörgåsar i min bok “Svenska talande sämre folk”. Titeln var
ironisk. Med “sämre” menade jag egentligen “bätte”.
En
gång talade jag om boken i Södra Svenska Församlingen. Bland publiken satt
Hjördis! Hon var då 93 år. Kram och fuktiga ögon!
Jag
fick höra att Göran farit till Australien. Hjördis for också dit med en
lastångare, men beslöt redan när hon steg i land att hon inte kunde leva där.
Hon
blev pensionerad i Finland men skötte länge församlingens kaffeservering. Och
lagade goda smörgåsar.
Nu
har Göran dött, i Sverige dit han hade flyttat. Ett av hans barn brukade länge
besöka sin farmor i Finland, men i höstas dog också det barnbarnet.
Nyligen
fyllde Hjördis 99 år. Hon bor ensam i en liten, prydlig lägenhet på
Jägaregatan. Men hon har trogna vänner
som besöker henne, några tack vare församlingen. Det är Rose-Maj, Tua, Mikko
och Maj-Britt.
Rose-Maj
ordnade födelsedagskaffe. TV filmade för ett program om Finlands krigsänkor. De
var inga veklingar.
Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och
företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och
två skådespel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar