Birgitta Boucht: Varde ljus! Men med måtta

När jag var åtta år gammal  promenerade jag med min pappa från Kronohagen till Glaspalatset för att se de första neonljusen tändas i Helsingfors efter kriget. Det var i början av 1949. Sokos stora varuhus fanns inte då, men jag minns att vi stod på den sidan av Mannerheimvägen och tittade upp mot Glaspalatsets tak där neonljusen blinkade. Var det Varubodens flinka flickor som lyste däruppe? Eller namnet på någon butik? Det kommer jag inte ihåg.

Men jag vet att det är ett betydelsefullt barndomsminne för mig. Att ljuset kom tillbaka till Helsingfors efter många år av mörkläggning och brist på el var så viktigt för min pappa att han ville dela den upplevelsen med mig. Jag var stolt där vi gick hand i hand in till centrum genom en kvällsmörk stad.

Jag kom att tänka på detta under Lux festivalen som pågick i fem dagar i Helsingfors i början av januari. En folksamling av enorma mått trängdes på området mellan Operan och Kiasma. Gamlingar med käpp, familjer med barnvagnar, ungdomsgäng och hysteriska hundar rörde sig i ett blinkande, plingande, färgsprakande ljusbombardemang. Varenda buske i Hesperiaparken var upplyst. Mannerheimvägen prålade av ljus. Folk var på gott humör. Det var trångt men vänligt.

Mitt i strömmen av mänskor stod en liten flicka fastnaglad vid marken. Hon tittade sig forskande omkring, mänskorna väjde för henne utan att knuffas. Det var uppenbart att hon tappat bort sitt sällskap. Och man såg att hon fått instruktioner: om vi kommer ifrån varandra ska du stå kvar stilla på samma plats, börja inte leta efter oss. Vi hittar dig om du inte rör på dig.

Plötsligt längtade jag tillbaka till mitt barndomsminne. Ett enda hus som var upplyst. En pappa och hans barn hand i hand utan risk för att tappa bort varandra.

Det var med ett slag för mycket av allting omkring mig. För många mänskor, för mycket ljus, för många rädda hundar, för många färger och former. Alltför snabba ryck. Jag upptäckte något vackert och så var det borta. I en blink. På ett ögonblick.

Jag vandrade hemåt. Några dagar senare såg jag ett tv-program om mörker. Jag insåg att det är flera år sedan jag sett en klar stjärnhimmel, en mörk himmel full av miljoner stjärnor, en syn som får en att hisna och tänka kosmiska tankar.  I stora metropoler är det numera omöjligt att upptäcka stjärnorna bakom de lager av ljusavfall som täcker himlen.  Det är alltid ljust i de stora städerna, dygnet runt, jorden runt. Det påverkar mänskors hälsa och det påverkar framför allt djur- och växtlivet i vår natur. Djur som orienterar efter ljuset blir förvirrade när det alltid är ljust. Djur som lever på natten i mörker får mindre och mindre livsutrymme.

Det var ett fint tv-program. Det påminde mig om vikten av balans och harmoni mellan ljus och mörker. Faktum är att det bestående minnet av Lux festivalen för min del blev bilden av den borttappade flickan som väntade på att bli upphittad. Och min egen insikt om att mera mörker behövs för att vi ska kunna uppskatta ljuset.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, uppvuxen i Kronohagen i Helsingfors. Har bestämt sig för att inte längre använda ordet mörkrädd i sina texter.

Små, små ord av kärlek - Grannar emellan

President Niinistö talade på Nyår om grannsämja. Jag vet vad han menar. För julen råkade jag ut för en malör. Jag reste utomlands, och lämnade bilnycklarnahos min dotter, ifall hon skulle behöva bilen. Samtidigt bytte jag garagenyckeln till samma knippe som bilnyckeln.

Första måndagen hemma var jäktig. Shopping, biblioteksböcker, “De äldres råd” i radio Vega och annat. Allt gick bra.

På kvällen var jag bortbjuden. Men vad var bilnyckeln. Jag letade överallt. Panik! Så mindes jag garagenyckeln. Den satt medbilnyckeln. Och den hade jag väl lämnat i bilen, i garaget!

En utväg? En granne i min trappa hade en universalnyckel till huset. Kanske jag kunde komma in i garaget med den?

Jag ringde på. Inte hemma! Jag hade inte hennes mobilnummer. Ny panik. Ringde på hos hennes granne. Hon hade numret. Ringde upp.

Grannen med universalnyckeln var och shoppade, utan bil. Jag fick låna den andra grannens bil (hon väntade gäster), for till shoppingcentret, körde hem grannen med universalnyckeln, hon öppnade garaget.

Mitt nyckelknippe hängde i billåset! Jag hann till min bjudning. Lyckligtvis låg shoppingstället på vägen dit så jag kunde avleverera den hjälpsamma grannen för att fortsätta sina juluppköp.

Några dagar senare var jag bjuden till min sons familj på julaftonen. Med mig skulle jag ta släktens gamla julgubbsmundering. Men den hade inte använts på fem år, så jag hittade den inte. Hjälp!
Ringde sonen. Ingen fara. Han hade fått låna en kostym av grannen. Den lämnades i trappuppgången.

Julgubben kom till barnbarnen också den här julen. Det tredje exemplet på grannsämja är allvarligare. Två äldre fruar levde i samma trappa i ett höghus. De hade kommit överens om att titta in hos varandra varje morgon för att se om allt var OK.

Några veckor före jul hittade den ena frun sin granne medvetslös på golvet. Stroke! Ambulansen kom snabbt. Frun klarade sig. Hjärnblödningen var lindrig.

President Niinistö sade att man bör hälsa på sina grannar. Man kan göra mera än så. Man kan lär känna varandra. Man vet aldrig när man behöver hjälp. Ett gammalt latinskt ordspråk säger: “Det gäller din egen sak, när det brinner i din grannes vägg”. Vi behöver varandra.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.