Du lille pojke

Denna höst har blottat både det onda och det goda hos oss mänskor. Rädslorna likaså. För mig konkretiseras det i bilden av den lilla pojken som ligger drunknad på stranden. Jag ser pojken  i alla små barn som har rätt till att vi vuxna tar väl hand om dom.

Precis när det fotot cirkulerade i alla tänkbara media råkade jag ha ärende till telefonoperatörens affär. Ni vet, den där man står där med sin kölapp och väntar på att nån av dom unga, snabba bakom sin pulpet skall ropa upp ens nummer. Där stod också jag och repeterade mina frågor i tankarna så att jag skulle få sagt vad jag ville och få ett svar som jag hoppeligen skulle fatta. Nå jo.

Vi som köar idag är många. Bäst vi står där kommer en liten mörkhyad pojke in. Han är mager och späd, kanske fyra år. Han går förbi kölappsmaskinen mot bakre ändan av affären. Jag följer honom med blicken och inser samma sak som han: mamma är inte där! Han tittar omkring sej, man ser skräcken tändas  i hans ögon: var är hon? Vi står där med våra svettiga kölappar i handen. Nån tittar på klockan, nån är lättad när en tidigare köare ger upp och går ut. Alla står oberörda som i koma, utan  att visa med en min att dom skulle se vad som händer. Ingen reagerar på pojkens panik. Jag är mycket upprörd,  jag måste gå  fram till honom, ta honom  försiktigt i handen. En liten smutsig, kletig hand i min.  Vi går ut: "Älä pelkää!"

Precis utanför står två ordningsvakter i sina svarta kläder och sina skaftkängor med tjocka sulor. Huvudena rakade, armarna muskulösa, sixpacken ok. Många timmar i gymmet ligger bakom en sådan body. Vid bältet dinglar nycklar, kedjor, telefon, grejer. Dessa  män ska man inte bråka med.

Jag vänder mej till den ena av vakterna: Vart skall vi gå för att få hjälp? "Odota vähän", säger han till mej och hukar sej ner på knä, tar den lilla pojkens händer, stryker över kinden som är alldeles randig av tårar och frågar med den ömmaste och omtänksammaste röst man kan tänka sej: "Onko äiti kadonnut?  Ei hätää, kyllä me löydetään hänet". Han är så stor och pojken är så liten. Samtidigt ser man hur pojken inser vem det är som vill hjälpa honom. Han sväljer tårarna och försöker se morsk ut. Detta är ett strå vassare än en tant som blivit blöt i ögonen.

Sen reser dom två sej. Lilla handen i stora näven på väg att  fixa saken. Den lille ser så stolt ut. Ska man bli vilse från mamma är det nog ganska smart att leta rätt på henne tillsammans med “mannen från securitas”. Dom försvinner sida vid sida i mänskovimlet.

Jag vinkar lite tafatt men det ser dom inte. Jag går tillbaka till kön. Jag har missat min tur. Det ser ut som om ingen lagt märke till vad som hände just med den lille, ingen säger nåt, ingen nickar eller ler. Tummarna spelar på telefonskärmarna. Eller?

En flicka kommer fram till mej. Hon ger mej sin kölapp och börjar själv köa om från början. Vi ler försynt mot varann.  Det är dags att börja bry sej. I stort och i smått. Man kan börja med smått.

Kirsti Dalman är volontär och pensionerad från ett arbete, där hon i fjärran länder fick uppleva tiden få en helt ny innebörd.

Birgitta Boucht: Att se döden i vitögat

För tre veckor sedan såg jag döden i vitögat. Det var oväntat och jag var oförberedd på det som hände, eller inte hände.

Jag åkte buss och skulle stiga av vid utgången längst bak där det är ganska många trappsteg ner till marknivån. Jag hade hunnit halvvägs när chauffören stängde dörrarna. Jag kände en hård smäll mot axel och arm och slängdes med kraft ut ur bussen, ner på gatan med huvudet intill bussen.

Där mötte jag döden. Med huvudet snett framför bussens bakre hjul hann jag tänka: kör han nu så krossas jag. Det tog en sekund att inse att det sista jag skulle se i livet var ett egendomligt räfflat jättestort gummihjul. Så ser dödens vitöga ut?

Nej. Jag blev snabbt uppdragen av personer vid hållplatsen som väntade på andra bussar. Min buss stod stilla, någon medpassagerare hade antagligen uppfattat vad som hänt och skrikit, chauffören kom springande, rädd och uppskakad. Han förklarade att det var svårt att uppfatta, dvs se, om en passagerare hunnit ut ur bussen. Och det var rusningstid.

Jag stod uppdragen på egna ben. Ingenting kändes brutet, inget blod strömmade. Jag tog mig hem –  och vad jag sedan gjorde minns jag inte. Jag minns ingenting av den kvällen.

Nästa dag hade jag två programpunkter som jag inte inhiberade. Tyckte att jag kände mig okej. Mejlade mina döttrar och berättade om det som hänt. De vara mera uppskakade än jag, insisterade på att jag skulle uppsöka läkare för koll, lovade att kontakta bussbolaget och lämna in ett klagomål.

Nu har jag varit på noggranna undersökningar, hos allmänläkare och neurolog, gått igenom tester, röntgats och magnetundersökts. Inga skador har upptäckts. Jag har fått ymnigt beröm för min goda kondition, "i din ålder".

Men själv har jag vaknat upp till en ny verklighet. Jag är oerhört trött, faller i sömn mitt på dagen, flera timmar. Jag har feber. Jag är osocial, vill inte träffa folk, inte gå på bio. Jag glömmer saker, har minnesluckor. Jag har slutat åka buss, använder bara spårvagn. Jag är fortfarande i chock efter mitt möte med döden. Och jag har inte gråtit en enda gång.

Jag förvånar mig över att ingen läkare har ställt den naturligaste av frågor: hur mår du innerst inne? Du har fått en allvarlig påminnelse om människans dödlighet, hur har det påverkat dig?

Själen kan inte röntgas. Men om det vore möjligt så vet jag att den skulle uppvisa blåmärken, panikstörningar, rädslotraumor. Och det outplånliga minnet av ett hjul som inte har bestämt sig för om det skall stå stilla eller krossa det där huvudet som plötsligt ligger i vägen. Mitt huvud, mitt enda huvud.

Ett enda råd från en chockskadad bloggare: använd aldrig den utgång som är längst bak i bussen.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre handlingskraftiga döttrar, sex barnbarn. Har börjat använda en ny förkortning: ODTAA.  One Damn Thing After Another. Används av läkare när de lyckats avvärja en svår kris, som sedan följs av en annan... och ytterligare en annan...

Birgitta Boucht: Det är när man låter sig ske som man växer

"Hur har sommaren varit?" frågar folk omkring mig, de som nu återvänder från landsställen, utlandsresor, besök hos vänner och bekanta runt om i landet. Styrkta till kropp och själ, färdiga att ta itu med jobb, skolor, nya utmaningar.

"Långtråkig" svarar jag. Och undrar varför jag inte säger som det är. "Tung. Ensam. Kropp och själ i otakt. Regn gör mig deprimerad. Värme suger musten ur mig. Jag tycker inte om sommarmånaderna."

 Varje år tror jag att det ska bli annorlunda. I sommar ska jag promenera mycket, sitta på utekaféer och njuta, läsa bra böcker, skriva på det manuskript som mognar i mitt bakhuvud. I sommar ska jag tacka ja när vänner bjuder mig till sig på landet över ett veckoslut. I sommar ska jag äta hälsosamt, dricka mycket vatten, åka på blixtvisit till Stockholm och förvåna mina vänner över att jag äntligen kommer på det besök jag aviserat de senaste fem åren. I sommar ska jag bjuda in grannar och vänner till samvaro kring skumpa och lite tilltugg. I sommar ska jag vara social och trevlig, färdig för allehanda äventyr.

 Och hur gick det? Jag bläddrar i min dagbok. Det första som möter mig är ett stort urklipp omgivet av ilskna utropstecken. "Motion är det bästa vapnet mot demens". Därefter sida upp och sida ner med anteckningar om mardrömmar, sömnlöshet, hetsätande mitt i natten. Oförmåga att hålla reda på vilken dag det är. Har jag ätit idag? Vad har jag ätit idag?

Nej, sommaren är inte min favoritårstid, hur mycket jag än ser fram emot den i novembermörkret, decemberhetsen, vårtröttheten. Det som förvånar mig är att jag inte lärt mig något under ett långt liv. Så här har det alltid varit. När jag tänker tillbaka på min barndom ser jag ett klart mönster. Tre månader i exil på landet. Inga jämnåriga inom räckhåll. Ingen simstrand. Ilskna grannar. Absolut ingenting att göra. Långtråkigt. Ensamt.

Och så har det tydligen fortsatt. En evig klagosång över att jag ingenting får gjort, ingenting orkar, ingenting vill. Långtråkigt. Ensamt. Hett. Eller vått.

I detta skede av uppgivenhet och självhat läser jag poeten och prästen Kent Danielssons statusuppdatering på Facebook. Han predikar med dessa ord i St Olofs kyrka samtidigt som jag skriver mina litanior. Så här säger han:

Var inte så kritisk. Fördöm inte dig själv på förhand.

Det är i handling som möjligheterna öppnar sig.

Det är när man överlåter sig åt orden som orden kommer.

Det är när man låter sig ske som man växer.

Det är när man fullständigt överlåter sig i sin älskades famn som kärlekens mysterium bär genom allt.

Det är när man överlåter sig som gränser överskrids.

Som helighet händer.

Sällan har ord kommit till mig i så rätt ögonblick. Innerligt tack. 

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre döttrar, sex barnbarn. Övar sig i att fånga upp rätt ord i rätt ögonblick och sprida dem vidare. Egna och andras. Oavsett årstid behöver vi de oavvisliga orden.

Tiden växer

I en liten by i norra Liberia i västra Afrika stiger en ung flicka in i “klassrummet”. Egentligen är det bara ett plastunderlag som fungerar som golv, några bänkar, en tältduk som tak. Den unga flickan är lärarinnan. Hon har med sej 15 små burkar, lite mylla och frön. Idag skall hon undervisa barnen om klockan och vad tid är för något. Barnen börjar komma. Några somnar bums, de har stigit tidigt upp för att traska till skolan, några samlas genast kring den stora grytan med gröt. Många skall precis äta sitt enda varma mål för dagen.

Lärarinnan plockar fram 15 små burkar, 15 frön och mylla. Hon gör sitt bästa för att förklara hur tiden går. Men hur gör man det om man inte har en klocka? Om ingen ens sett en klocka? Jo, man planterar femton små frön i femton små burkar. Och börjar vänta på att nåt skall hända. Och så kollar man med spänning. Nu, nu syns det  nånting … eller, har vi glömt att vattna? Har vi vatten att vattna med? Ja nånting växer. Varje dag lite till. Det är tiden. Det är tiden som växer.

Att tiden “växer” upplever vi också själva med åren. Eller - o hemska tanke! -  är det så att tiden i själva verket krymper ju äldre vi blir? Det är inte bara krämporna och rynkorna, det är också det att vi inte hinner med allt vi tror vi borde. Inte för att vi skulle ha mer att göra, nej, låt oss vara ärliga: vi blir långsammare hela tiden. Vi måste förbereda oss så mycket: för läkarbesöket, för frissan, för att gå och handla. Det är många som följer den praktiska regeln: endast en kalenderanteckning per dag. Blir det fler blir det katastrof och stress. Och skall man vara hos frissan klockan tre måste man börja förbereda sig klockan nie.

Tiden är grym och tiden är barmhärtig. Grym när man skall hinna, hinna, hinna. Barmhärtig när man får tänka: jag måste inte. Varför tänker jag så mycket på tiden just nu? Jo, för allra mest önskar jag idag att tiden bara skulle stanna helt och hållet. Ens en liten stund. Jag vill inte bli äldre, jag vill inte att det blir höst, jag vill inte att mina hundar blir sjuka, jag vill inte höra nyheterna. Allt jag inte vill i en enda röra. Idag revolterar jag mot tiden. Jag vill inte träffa folk, gå till doktorn, äta damlunch. Jag avbokar och säger att “jag är lessen, men”. Jag svarar inte i telefon, jag öppnar inte dörren när det ringer.

Men tiden stannar inte hur mycket jag än vill det. Och jag  måste hänga med. Njuta kanske? Det regnar och regnar; låt det regna bara! Vattnet stiger! Då skaffar jag en båt och ror.

Och jag vet  i mitt hjärta att femton barn i en avlägsen by i Liberia vuxit  upp och  för många av dem har drömmen blivit verklighet: de har blivit lärare. Kanske traskar de en dag till skolan  och har med  sig femton små burkar och femton  små frön. Eller har jag missat nånting: tiden har förflutit snabbt och dom har sin “platta” i fickan och barnen samlas kring den för att lära sig. Vad tiden är.

Kirsti Dalman är volontär och pensionerad från ett arbete, där hon i fjärran länder fick uppleva tiden få en helt ny innebörd.

Birgitta Boucht: Möte i buss

I bussen in till Helsingfors centrum steg det på en gammal krumböjd kvinna. Hon hade höftfel och svårt att röra sig. Hon försökte klättra upp på platsen bredvid mig, längst fram i bussen. Jag ville hjälpa henne men hon avböjde. "Jag måste tänka mig för innan jag lyfter benet." Busschauffören väntade medan hon tänkte.

Väl på plats inledde hon ett intressant samtal med mig. Hon visade vad hon hade i sina många plastkassar: torra kvistar. Hon berättade att hon går omkring i stadens parker och samlar kvistar. Dem tar hon hem och sätter i vatten. Sedan väntar hon på att de skall kvickna till, få knoppar och blad. Då namnger hon dem, vet vilket träd eller vilken buske det handlar om. Hon är ute varje dag på nya upptäcktsfärder. "Jag städar lite i parkerna samtidigt."

Hon var mycket gammal. Hennes hår låg tunt som damm på det knotiga huvudet. Hennes kläder var slitna och skorna snedgångna. Hon liknade i själva verket en torr kvist. Men bara till det yttre. Inne i henne sjöd nyfikenhet, naturkunskap och en besatthet som säkert hållit henne på fötter längre än någon läkare vågat förutspå.

När vi pratat färdigt om kvistar, korta, långa, mossiga – absolut inte döda bara sovande i väntan på att upptäckas och tas om hand – så övergick hon till andra samtalsämnen. Det var flaggdag och hon såg kritiskt på de flaggor som syntes genom bussfönstret. "Vi har ingen flaggkultur i det här landet. Det är fel format på flaggorna, antingen för små för de höga flaggstängerna, eller för stora för de korta fasadstängerna. Titta bara, helt fel!"

Jag tittade och insåg att hon hade rätt. Jag insåg också att jag inte visste varför vi flaggade. "Europa-dagen" sade hon lakoniskt. Hon var verkligen en vandrande uppslagsbok.

När vi steg av vid ändhållplatsen var kvinnan plötsligt försvunnen. Hon hade krupit ner framför bussens framhjul. Med visst besvär tog hon sig upp, triumferande. Hon hade en mycket liten kvist i handen, som hon räddat från att bli överkörd. Busschauffören såg skakad ut. Han tänkte garanterat mera på hennes säkerhet än på kvistens. Jag tackade för det intressanta samtalet och hoppades på ett snart återseende. "Näkemiin" sa hon och samlade ihop sina plastkassar. Styrde sina steg mot närmaste park.

Numera ser jag med en annan blick på min omgivning när jag promenerar runt LillHoplax-viken. Jag har ännu inte lärt mig vilka kvistar det lönar sig att ta hand om men på min balkong har jag en stor vas där jag sticker ner både det ena och det andra. Om de slår ut så kommer jag inte att veta vad de heter, men strunt i det. Jag har anslutit mig till dem som städar i parkerna. Eller snarare till dem som är tacksamma för livets alla märkvärdiga möten och oväntade samtal.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre döttrar, sex barnbarn. Är sällan på landet, har noll koll på naturen och dess under. Men ligger uppenbarligen i träning.

Birgitta Boucht: Det stora äventyret skapar vi själva

Förr reste jag en hel del, skrev om mina upplevelser. Idag kommer jag inte iväg ens  till Sverige utan att oroa mig veckor i förväg. Jag saknar mig själv som den person som vandrade till fots genom Europa, som gjorde tappra (men lönlösa) försök att klättra upp till Kilimanjaros högsta topp. Jag saknar äventyren. Idag gör jag slentrianmässiga promenader i mitt närområde. Men finns det något mera avtändande än att promenera för att det eventuellt hindrar förstoppning eller motverkar demens? När man är redo för det stora äventyret?

Idag bestämde jag mig för att ändra infallsvinkel och synsätt. Jag beslöt att verkligen se och försöka uppfatta vad som händer omkring mig på promenaden, också tillåta mig att spekulera kring de mänskor jag mötte. Först såg jag på avstånd en pappa som med väldig fart skuffade en barnvagn med sin baby. Vart hade han så bråttom? När jag närmade mig blev jag osäker: jag trodde han var man för att han var helt skallig. Men kanske det var en mamma jag såg, en mamma med cancer? Jag gick vidare och såg en nätt virkad mössa ligga på marken, babyns eller mammans? Jag tog upp den och sprang efter det lilla ekipaget. Föräldern hade vänt och jag viftade med mössan. Vi möttes, mamman tackade och drog snabbt på sig mössan, en gest som berättade att hon var illa till mods utan den.

Vi gick vidare åt var sitt håll. Jag mötte en flicka som hälsade trots att vi inte kände varandra. Jag gladde mig över att bo på en plats där man hälsar på alla man möter. En liten pojke slöt upp vid min sida, han kom från skolan. Han var invandrare men talade finska bättre än jag. Han kunde namn på en massa fåglar som jag inte kunde identifiera ens på svenska. Han var nio år och gick på första klassen. Jag är äldst i klassen sa han stolt.  Vi pratade länge tills han plötsligt kom ihåg: min mamma har sagt att jag inte får prata med någon jag inte känner. Han sprang sin väg och jag blev kvar med de finskspråkiga fåglarna.

En hare skuttade förbi. I mina ögon var den jättestor. Det kan bero på att jag just förundrat mig över att alla hundar nuförtiden är så väldigt små. Jag visste inte att det finns så många små hundar som alla ser olika ut. Då hörde jag pianospel genom ett öppet fönster. Jag föreställde mig att det var den lilla invandrarpojken som spelade. Han kommer att bli en ny Olli Mustonen eller kanske en rockstjärna, musiker i alla fall, bestämde jag.

Allt detta hann jag uppleva på mindre än en halv timme. Avgiftsfritt. Utåt sett verkar det kanske inte som det stora äventyret i mitt liv. Men inom mig bor nu ett brokigt sällskap som långsamt bekantar sig med varandra. Invandrarpojkens mamma får kontakt med den cancersjuka kvinnan, lovar hjälpa henne med babyn. Pojken går ut med den lilla lilla hunden. Det visar sig att hunden är begåvad, den börjar dansa när pojken spelar piano. Flickan som hälsade på mig vill ordna en gårdsfest för hela kvarteret. MA Numminen har lovat uppträda som hare.

Birgitta Boucht, författare, f. 1940. Tre barn, sex barnbarn. Tycker att var och en av oss skall skapa precis de äventyr vi själva vill uppleva.

Små, små ord av kärlek - Jag har saknat dig

Jag hade en tid undvikit att äta i servicehuset. Efter allt påskätande tillredde jag enkla luncher hemma hos mig.

Om jag skall vara ärlig så ville jag också undvika de rynkiga ansiktena och de kutiga ryggarna.

Nu hade jag ingen lämplig mat hemma och styrde stegen till servicehuset.

Den första överraskningen var den filippinska sköterskan som eskorterade en gammal kvinnlig bekant, numera helt dement.

Vårderskans ansikte lyste upp: “Hej, Peje”.

Jag hade brukat hålla sällskap med dem ibland. När patientens minne blev sämre måste sköterskan berätta vem jag var.

“Nej”, sade patienten. “det är inte Peje, han har varit död länge”.

Det var sant. För henne var jag som gammal vän död, och levde bara under de få minuter hennes minne omfattade som en okänd människa.

Nu var paret på väg ut, så jag kunde inte hålla dem sällskap.

Jag såg ett annat bekant ansikte, som föreföll magert och slitet. Mannen brukade delta i ekonomträffar. En kamrerstyp som jag inte speciellt gillade.

Jag kom inte ens ihåghans namn.

Mannen frågade hur jag mådde. Jag svarade att allt var bra. Så sade han genast att han själv mådde dåligt, och tillade:

“Jag har saknat dig”.

Det gick en varm stöt genom mitt hjärta.

Jag hade ju bara då och då suttit bredvid honom när han någon gång ätit i servicehuset.

Nu sade han att han kände sig oerhört trött Hans fru hade dött i januari, efter en långvarig skjukdom, han hade haft besvär med bouppteckningen, advokaten hade bråkat när han ville ge pengar åt sin dotter i Ungern, hon fick inte komma till Finland för längre perioder för sin man, hans son ville att hans lägenhet skulle säljas (behövde pengar), han hade själv slutat köra bil efter en krock med en felparkerad glassbil och sonen kuskade honom bara motvilligt till lantstället.

Han var 92 år gammal. Han hade börjat gå på servicehuset och sitta med en grupp som drack kaffe tillsammans efter måltiden.

Jag frågade varför han saknat mig. Vi kände ju knappast varandra.

“Du brukade alltid fråga hur min fru mådde”.

Man kan tydligen göra en god gärning bara genom att finnas till.

Jag beslöt att börja äta oftare i servicehuset.

Det kändes alldeles bra.

Att höra någon säga “jag har saknat dig”.

Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel

En liter mjölk, ett paket kaffe och en burk lingonsylt

En inköpslista? Nej absolut inte; snarare en inte-köps-lista. I varje fall om man är gammal, inte har krafterna kvar i fingrarna, eller alternativt inte ser så bra. I sistnämnda fall blir inte-köps-listan hur lång som helst; har du försökt läsa innehållsförteckningarna? Det blir många grejer man inte köper för man har ingen aning om vad dom egentligen innehåller. Eller om man behöver tyda vilket som är sista användningsdatum.

Man behöver ju egentligen inte vara särskilt gammal heller för att få kämpa med sådana svårigheter. Det är bara det att är man gammal kan det kännas som om hela ens vardag skulle raseras av att man inte längre klarar av småsakerna som man tidigare inte ens tänkte på. Ta nu till exempel morgonkaffet. Som man druckit i sjuttio år för att få dagen igång.  Och så plötsligt har man inte krafter att öppna kaffepaketet. Där sitter man med sitt Löfbergs Lila -paket och puukkon i högsta hugg medan svetten rinner. Och ändå klarar man det inte. Vad gör man då? En granne, en släkting? Har vi hört om en åldring som kontaktat HelsingforsMission för att få engångshjälp med att öppna kaffepaketet?

Det är klart, och det vet vi alla, att våra åldringar har stora och allvarliga utmaningar med att få leva de sista åren av sitt liv på ett människovärdigt sätt. Det stöd de behöver skall finnas tillgängligt. Det är samhällets utmaning att se till att det fungerar. Men jag vill påstå att det finns många småsaker som gör livet surt för åldringarna utan att det skulle vara frågan om stort drama, och absolut blir det inga rubriker. Som till exempel att få sin kopp kaffe på morgonen.

Jag minns Saga vid frukostbordet på servicehuset där jag jobbar några förmiddagar i veckan.  Varje morgon brukade hon sitta där med en tallrik havregrynsgröt framför sej. Med saftsoppa på! Hon åt aldrig någonting, och varje morgon sade vårdbiträdet: “Nå men Saga, har du inte ätit nånting nu igen”. Saga skakade på huvudet. Och tallriken åkte iväg till köket. Dag efter dag.

En dag var jag på och tog hand om “min” åldring. Hon brukar tycka om att dricka te med smörgås på morgonen. I förbifarten frågade jag Saga om hon också ville ha en kopp te. Hon sa ingenting, men hon tycktes nicka. Vi försöker väl då, tänkte jag, och gav henne en kopp, med massor av socker i. Hon sörplade i sej teet, och åt upp hela smörgåsen. Därefter fick hon te med smörgås varje morgon. Det var hon van vid sedan 70 år tillbaka. Efter det åt hon också gröten för att vårdbiträdena inte skulle bli ledsna och gröten inte skulle gå till spillo. Inte skedde det något underverk efter detta, Saga förblev sej lik. Men hon åt varje morgon och verkade glad och nöjd. Hon ler mot mej varje gång jag är där. Hon vet att om dom andra glömmer så kommer jag ihåg att hon vill ha te.

Vid sidan om servicehusens draman, dom i rubrikerna, äger där rum massor av småsaker som jag hävdar är jätteviktiga för dom gamlas självkänsla. T.ex. de gamla tycker om kall mjölk. Men kall mjölk i en plastmugg? Jäk! För att inte tala om kall mjölk i en pipmugg. Kall mjölk i ett riktigt glasglas. Nam! Äta maten med sked? Bära haklapp? Bli matad om man är långsam?

Jag hävdar att samtidigt som vi sörjer och räds för att våra åldringars liv är så hårt; ensamhet, dålig mat, våta blöjor, och vem vet vad; barn som lurar pengarna av dem och ingen har tid, borde vi komma ihåg detta.; att det också är en fråga om att se till att åldringarna har möjligheten att njuta av livet genom dom små sakerna som alltid gjort att solen skiner varje dag. Det är inte alltid så dramatiskt, ofta är det bara en liten omtänksam grej som var och en av oss kan fixa för att göra en gammal vän glad.

Som Saga och teet. Jag blir själv så glad för att jag upptäckte vad hon egentligen ville. Jag satte mej själv i hennes ställe där  jag ju dessutom kommer att vara förr eller senare. Sitter där med en tallrik havregrynsgröt med saftsoppa framför mej och drömmer om en kopp kaffe.

Och inte-köps-listan, den måste nog handelsmännen ta itu med, eller producenterna. Faktiskt, har jag drömt, eller finns det redan en “helposti avattava” syltburk?

Kirsti Dalman, volontär, 67 år, gillar starkt morgonkaffe

Birgitta Boucht: Vaknade du glad i morse?

Häromdagen deltog jag i ett trevligt knytkalas med gamla vänner. Vi åt och drack en salig blandning av mat som tillfredsställde allas smakpreferenser och kokförmåga, vi pratade, skrattade, dansade improviserat något som liknade de sju slöjornas dans, med undantag av att vi bara hade en slöja att tillgå.

När den fysiska energin började avta vaknade behovet av att gå inåt, vara allvarlig, tänka efter. En av oss ställde en fråga som har följt mig sedan dess: hur känner ni er när ni vaknar på morgonen, är ni glada eller lessna, vill ni stiga upp eller ligga kvar i sängen?

Svaren var nedslående. Oberoende av om vi var aktiva i arbetslivet eller pensionerade, oberoende av om vi var morgonpigga eller sjusovare, oberoende av om vi hade utstakade dagsprogram eller kunde bestämma över oss själva – oberoende av allt detta var våra svar nästan identiska.

Vi vaknar lessna. Vi vaknar med en känsla av att inte vilja läsa morgontidningen eller lyssna på radionyheterna. Vi vaknar rädda för vad dagen ska föra med sig.  Den glada nyfikenhet som förr kom sig av att man hade en plats och en uppgift i samhället har förbytts i ett främlingskap med drag av hopplöshet, kverulans eller handlingsförlamning.

Vi hann inte prata färdigt om detta. Så jag har fortsatt att fundera på egen hand. Vad är det jag saknar? Små barnbarn som kröp ner i sängen, sparkade och pussade vilt omkring sig? Ett dagsprogram som innehöll meningsfulla möten, kaffe på stan med vänner, aktiviteter i olika föreningar? Samtal där man fokuserade på vad som var möjligt att åstadkomma, i politiken, i kulturlivet, i den personliga vardagen? Allt detta och mera därtill står på min önskelista.

Idag har vi förletts att tro att vi lever i ett expertsamhälle, där  inhemska självutnämnda (eller politiskt valda) experter och utländska inbjudna rådgivare förväntas lösa alla problem. Alltså alla sina egna problem, beträffande skatteplanering, företagsamhet, metropolsamhällen, privat sjukvård etc etc.

Men det stora flertalet av oss har andra problem. Vi vaknar deprimerade. Vi trivs inte i samhället vi lever i. Och sakta men säkert inser vi att det faktiskt är vi själva som måste förändra det. Vi är också experter. Vi bär framtiden i våra händer som det sades förr.

Låter det jobbigt? Omöjligt? För egen del har jag kommit fram till att det räcker med små steg varje dag, obetydliga, nästan osynliga förändringar. Vad tycker jag om att göra? Vad skulle göra det roligare för mig att vakna på morgonen? Kanske jag kan lära mig att sluta skjuta upp saker, att äntligen ta itu med det jag verkligen gillar. Att skriva, om allt mellan himmel och jord.

Medan jag funderat på detta har jag av bara farten tvättat en pläd för hand, satt igång  en fullproppad tvättmaskin, vattnat blommorna, städat bland tidskrifterna (nåja... nästan), ätit en hälsosam lunch för första gången på länge – och skrivit en bloggtext.

Hade jag vetat det i morse när jag vaknade så hade jag verkligen inte varit lessen.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre döttrar, sex barnbarn. Planerar morgondagens uppvaknande. Vad ska jag då hitta på som gör mig glad?

Birgitta Boucht: Varför är detta hemligt?

Jag förbereder mig för en kvällsträff där jag ska tala om min självbiografi Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift. Jag har talat om den på många ställen, läst och berättat, och varje gång hittar jag en ny infallsvinkel på mitt material.

Ikväll tänker jag äntligen tacka min familj och dess vänkrets för vad de gett mig. Impulser för mitt skrivande. Tvånget att skriva. Nästan allt jag skrivit har sitt upphov i min barndom. Bakgrund, material, känslor, frågor, hemligheter. Framför allt hemligheter. Eller kanske snarare: saker som man inte fick tala om. Sånt som man inte fick se trots att det utspelades framför ögonen på oss alla.

Döden var tabubelagd. Min syster som lämnades i Sverige under kriget fick man inte ställa frågor om. Min mammas livslånga kärleksaffär med en svensk man var en välbevarad hemlighet. Släktens alla självmord under tidigare år berättade ingen om. Det var först i samband med att jag skrev självbiografin som jag insåg att min pappa var  bara femton år då hans pappa tog livet av sig. Min farmor blev ensamförsörjare med många barn. Henne minns jag tyvärr inte alls. Och min pappa talade varken om henne eller sin pappa. Men han berättade sagor, hisnande historier som han hittade på själv.

Jag hade en släkting som var lätt utvecklingsstörd. Honom retades släktens män ohämmat med, försatte honom gärna i pinsamma situationer. Ingen ingrep. Hans mamma var placerad på mentalsjukhus, hans pappa var en gammal man redan då sonen föddes. Han gömdes undan hemma i en alkov vid köket, tillsagd att inte visa sig. Han hade ett hjärta av guld. Jag var mycket yngre än han men han föreslog att vi skulle gifta oss. Jag var väl då ca åtta år. Mamma blev rasande när hon hörde det.

Men hon blev inte alls illa berörd av att släktens farbröder gärna ville att jag skulle sitta i deras famn och bli omkramad när de druckit för mycket. Jag grät och bad dem sluta och min mamma skämdes för mig. Att jag var en sån lipsill. Farbröderna ville ju bara väl. Också han som jagade runt mig i mitt rum medan jag skrek på hjälp och mina föräldrar stod i dörren och skrattade.

Egentligen upplevde jag min barndom som ett enda stort mysterium. Jag förstod sällan vad som hände, vad mina föräldrar grälade om efter festerna, jag visste bara att varenda fest åtföljdes av skrik och bråk. Att pappa beundrade de vackra kvinnorna, att mamma skämdes över den brist på stil och uppfostran som sällskapet visade, att mina föräldrar sällan möttes som jämlikar på en gemensam nivå där ingendera var tvungen att se ner på eller se upp på den andra.

Jag visste inte vem jag skulle ty mig till. Min snälla pappa eller min stränga mamma? Deras syn på mig skiljde sig så markant. För mamma var jag ett material i hennes händer som hon efter bästa förmåga skulle knåda till en avbild av sig själv. För pappa var jag ett barn som tyckte om att hålla honom i handen när vi gick ut på promenader, som tyckte om när han spelade Tyttöni, tyttöni mun på piano.

Jag vacklade hit och jag vacklade dit. Jag var mörkrädd, rädd för fulla gubbar, rädd för att tappa bort mig, rädd för att få stryk av mamma. Jag var samtidigt utåtriktad, ljus och glad, pratsam i överkant. Jag tror mamma aldrig glömde att jag i barnträdgården berättade för tanterna att hon hade haft en "jättelång binikemask i magen". Var det en hemlighet? Varför det?

Nu, mer än sjuttio år efter denna kluvna barndom, inser jag vilken skatt jag har burit med mig. Dessa galna, egensinniga, elaka, sorgsna, mer eller mindre begåvade personer har tvingat mig att skriva, gräva djupare och djupare, återse dem med mina vuxna ögon. De försvarar fortfarande sina hemligheter, men tillåter mig att använda dem.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre döttrar, sex barnbarn. Förbereder sig för att avtäcka ännu fler av familjens hemligheter. En guldgruva litterärt material kan inte lämnas outnyttjad.

Birgitta Boucht: Jag, en hämnare?

Den som arbetar med datorer vet att inne i den magiska lådan gömmer sig många hemligheter. Jag tänker nu inte på de tekniska miraklen utan på det rent innehållsmässiga: texter som man själv skrivit eller sparat från olika källor, bilder, gammal epost, fakturor, egendomliga anteckningar av alla de slag, sexton olika utkast till en insändare, ett stort antal flera gånger redigerade bidrag till olika antologier, korrektur etc etc.

Allt detta man inte längre hittar. Eller har glömt bort att man sparat. Allt detta som i brist på bättre fått rubriken "Att åtgärda", "Minneslista", "Dead lines", "Pågående arbeten".

Jag trodde för länge sedan, när jag skaffade min första otympliga bordsdator, att jag skulle få ordning i mitt liv. Så blev det inte.

När man har pappershögar, lösa lappar, brev i travar ser man dem. Kan röra vid dem. Kan i bästa fall hitta vad man letar efter. Men datorn är en storslukare, som uppmanar en att skriva och skriva om, och sedan äter upp alltsammans. Det mesta ligger bortglömt, oåtkomligt och osmält i dess inre.

Men häromdagen hade jag tur. Jag råkade hitta ett utomordentligt citat. Radio Mellannyland intervjuade Helsingfors stadsmuseums chef Leena Arkio och frågade om hennes fritidsintressen.

– Jag studerar franska, svarade hon. När jag är 80 år hoppas jag kunna tala lika bra franska som finska. Men jag är rädd att jag inte hinner, jag har så mycket att göra. Då tänker jag att det får bli när jag är 90 år. Då skall jag tala lika bra franska som finska.

Så lägger en klok kvinna upp sitt liv, tänkte jag. Och beklagar nu att jag själv inte ens har haft förstånd att datera citatet. Det är flera år gammalt, jag tror Arkio är ganska flytande på franska idag.

Ett annat fynd, lika odaterat, dök upp när jag kollade om jag hade någon text om stress på ålderdomen:

"Dan Hansson, forskare och psykoterapeut, möter i sitt arbete personer som vant sig vid en så låg aktivitet att de blir stressade av minsta lilla aktivitet.

Särskilt äldre personer är i riskzonen. Det är inte ovanligt att de gruvar sig en vecka i förväg för ett bankbesök, kommer till banken en halv timme före utsatt tid, glömmer bort hälften av vad de skulle göra och är utslagna två dagar efteråt."

Texten måtte vara gammal, från en tid då man ännu gjorde bankbesök... men i övrigt är den helt korrekt enligt min erfarenhet. Hur många gånger kollar jag t.ex. klockan när jag ska lämna hemmet? Eller när jag ska se på tv? Så ofta att jag till slut glömmer vad det var jag  egentligen skulle göra.

Ett intressant fynd är ur en rikssvensk tidning som presenterar ett tv-program där jag medverkade:

"Det är ett sjukt samhälle vi har, där det bara finns ett sätt att vara normal på", säger finlandssvenska författaren Birgitta Boucht. Själv tilltalas hon av den nattliga aspekten av verkligheten och har bland annat skrivit en dikt för att hämnas på ett hårdkokt ägg.

Det hade jag glömt. Som så mycket annat.

Birgitta Boucht, f 1940, författare. Gillar sina barn, barnbarn och vänner, ogillar i övrigt det mesta. Dock icke hårdkokta ägg. Hämndlysten är jag inte. Påstår jag djärvt tills jag hittar en text som bevisar motsatsen.