Små, små ord av kärlek - På insidan är vi alla unga

På grund av en resa försummade jag min januariblogg. Jag blev påmind om det av en artikel i The New Yorker. Jag läser mycket när jag reser.

Skribenten heter Roger Angell och är över 90 år. Han hade just börjat skriva bloggar. Med förflugna tankar.

“Det är som att vika ihop ett pappersflygplan och kasta ut det genom fönstret”.

Nu var det en hel artikel, och den handlade om hög ålder. Han hade nyss blivit änkling. Som jag själv för några år sedan.

Han anser inte att det är farligt att bli gammal. Värre ärdet då andra tycker att man blir gammal.

Då riskerar man att bli osedd, ohörd och onoterad.

När en äldre person ingriper i en diskussion kan de yngre förvånat lyfta på ögonbrynen. Sedan fortsätter de sitt prat som om ingenting hänt.

“Vi är osynliga. Ärade, respekterade, kanske  rentav älskade. Men inte värda att lyssna på”, skriver Angell.

Utom möjligen av änkor. I Svenska Teaterns pjäs “I sista minuten” är en av replikerna: “Änklingar skall man kasta sig över vid begravningskaffet på församlingshemmet. Dom går åt lika fort som smörgåstårtan”.´

                     

Sådant har yngre mänskor svårt att förstå. När jag skrev om en 74-årings romans i boken “Vi skall alltid ha Jekaterinenburg” tyckte en yngre kvinnlig recensent att jag var “patetisk”.

Som om inte äldre mänskor skulle kunna ha ett kärleksliv!

“Vänta bara - ni kommer efter”, brukade min mormor säga.

Angell citerar den åldrande engelska skådespelaren Laurence Olivier: “På insidan är vi alla sjutton år, med röda läppar”.

När Angells hustru Olivia dog sade hon till sin man att om han inte hittar en annan inom ett år så kommer hon tillbaka och spökar för honom.

Äldre människor, skriver Angell, längtar alla dagar efter samtal, efter att vara hemma tillsammans med någon, efter sällskap på bio eller på muséer.

“Jag tror att var och en vill vara med någon annan i kväll, tillsammans i mörkret, med den ljuva beröringen av en höft eller en fot eller en naken skuldra inom räckhåll”.

Och dem som förlorar det förlorar aldrig sin längtan: “se bara på våra ansikten”.

                     

Men att börja vid begravningskaffet kan vara väl tidigt.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel

Birgitta Boucht: Min håg blev tänd

Jag oroar mig för mitt minne. Det är ingenting nytt, jag har alltid oroat mig över att jag kommer ihåg så lite, både av det som hände för länge sedan och det som hände igår. Jag ser mig själv som ett vandrande såll, där viktig information ständigt faller ur huvudet genom osynliga hål.

Men nu oroar jag mig inte över ett personligt problem utan ett samhälleligt. Mina minnen är knappast något värda i dagens värld. Vi lever i ett sammanhang som saknar kontakt med sin historia. Dagens händelser, den oändliga strömmen av aktualiteter, uppdateringar, mediekonkurrens, springande hit och dit – allt detta upptar vår tid och våra tankar. Oavsett om vi är unga eller gamla.

När jag var liten var släkten stor. Mest bestod den av gamla tanter som jämt och ständigt pratade om sina minnen. De beskrev levnadsförhållanden som jag inte var det minsta intresserad av. Det brydde de sig inte om. Den som inte ville lyssna kunde gå in i ett annat rum. De fortsatte prata om hur det var förr. Det skulle inte ha fallit dem in att dölja sig i det dagsaktuella.

Jag tror att historielösheten hänger ihop med vår rädsla för att åldras. Vår tid hyllar det ungdomliga. Det är pinsamt att åldras, det ska skjutas upp i det längsta, döljas eller åtgärdas.

Minnen kan på ett otrevligt sätt avslöja din ålder. Fanns det inte tv när du var barn? Vad tittade ni då på? Hur gammal är du egentligen? Köpte ni mat på kupong? Vad då kupong? Har du gått från Köpenhamn till Paris? Varför i all världen?

Historielöshet, rädsla för att åldras och rädsla för död är samma sak. Där gamla mänskor uppmuntras att komma ihåg sin egen historia och att återberätta den (också för ointresserade eller fnissiga ungar som går in i ett annat rum och leker) där lever samhällshistorien, den politiska historien, kulturhistorien vidare. I motsatt fall dör de. 

Det visste redan Runeberg, och lät den unge studenten i Fänrik Ståls sägner masa sig iväg till fänriken och fråga: Min håg blev tänd att höra mer, kanhända får jag det av er?

Det kallas tradering, muntlig överföring av historien. När en poet dog i de preislamitiska arabiska samhällena utsågs omedelbart en traderingsexpert som fick i uppgift att föra hans sångskatt vidare. Döden var inte slutpunkten för en mänskas kulturella och sociala verksamhet. Det som hade åstadkommits levde vidare i omgivningens minnen och mun. 

Jag trodde för länge sedan, när jag skaffade min första otympliga bordsdator, att jag skulle få ordning i mitt liv. Allt låg där färdigt att plocka fram som på bricka. Inget vimsande längre. Så blev det inte.

När man har pappershögar, lösa lappar, brev i travar så ser man dem. Kan röra vid dem. Kan i bästa fall hitta vad man letar efter. Men datorn är en storslukare. Det mesta ligger bortglömt i dess inre.

Minnet är datoriserat, men alltför få hittar fram till källorna, det muntliga berättandet, det handskrivna brevet.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare. Tycker om sin dator, sin epost, att tidvis befinna sig på Facebook. Men hon lär sig mest av det mänskliga mötet, samtalet.