Små, små ord av kärlek - På insidan är vi alla unga

På grund av en resa försummade jag min januariblogg. Jag blev påmind om det av en artikel i The New Yorker. Jag läser mycket när jag reser.

Skribenten heter Roger Angell och är över 90 år. Han hade just börjat skriva bloggar. Med förflugna tankar.

“Det är som att vika ihop ett pappersflygplan och kasta ut det genom fönstret”.

Nu var det en hel artikel, och den handlade om hög ålder. Han hade nyss blivit änkling. Som jag själv för några år sedan.

Han anser inte att det är farligt att bli gammal. Värre ärdet då andra tycker att man blir gammal.

Då riskerar man att bli osedd, ohörd och onoterad.

När en äldre person ingriper i en diskussion kan de yngre förvånat lyfta på ögonbrynen. Sedan fortsätter de sitt prat som om ingenting hänt.

“Vi är osynliga. Ärade, respekterade, kanske  rentav älskade. Men inte värda att lyssna på”, skriver Angell.

Utom möjligen av änkor. I Svenska Teaterns pjäs “I sista minuten” är en av replikerna: “Änklingar skall man kasta sig över vid begravningskaffet på församlingshemmet. Dom går åt lika fort som smörgåstårtan”.´

                     

Sådant har yngre mänskor svårt att förstå. När jag skrev om en 74-årings romans i boken “Vi skall alltid ha Jekaterinenburg” tyckte en yngre kvinnlig recensent att jag var “patetisk”.

Som om inte äldre mänskor skulle kunna ha ett kärleksliv!

“Vänta bara - ni kommer efter”, brukade min mormor säga.

Angell citerar den åldrande engelska skådespelaren Laurence Olivier: “På insidan är vi alla sjutton år, med röda läppar”.

När Angells hustru Olivia dog sade hon till sin man att om han inte hittar en annan inom ett år så kommer hon tillbaka och spökar för honom.

Äldre människor, skriver Angell, längtar alla dagar efter samtal, efter att vara hemma tillsammans med någon, efter sällskap på bio eller på muséer.

“Jag tror att var och en vill vara med någon annan i kväll, tillsammans i mörkret, med den ljuva beröringen av en höft eller en fot eller en naken skuldra inom räckhåll”.

Och dem som förlorar det förlorar aldrig sin längtan: “se bara på våra ansikten”.

                     

Men att börja vid begravningskaffet kan vara väl tidigt.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel