Nu har min självbiografiska bok "Förklädd och
naken" utkommit och tagits väl emot av recensenterna. Det är en lättnad.
Det gläder mig också att läsare redan har hört av sig och sagt att boken
aktiverar deras egna minnen. "Nu vet jag vem jag är" skrev en läsare.
En annan tackade för att hon fått tillbaka minnesbilder som hon trott varit
helt utplånade. "Jag visste inte att jag haft så roligt i mitt liv."
Det är spännande med minnen. Man tror att de är privata och
så visar de sig vara kollektiva. Jag skulle bra gärna vilja veta hur många
mänskor som satt och såg på filmatiseringen av Louisa Alcotts Unga kvinnor i
Yle Teema i söndags och grät på samma
ställen som för sextio-sjuttio år sedan, skrattade åt samma gamla släkting som
vi alltid skrattat åt, förundrade sig över att det ändå var så mycket i filmen
man glömt bort. Jag märkte att jag glömt Jo's New York-vistelse och
förälskelse, jag kom bara ihåg hennes glödande vilja att bli författare och
hennes melodramatiska första försök i branschen. Dessutom trodde jag bestämt
att flickornas pappa stupade i kriget. Det oroade jag mig för genom hela
filmen.
Minnet är en opålitlig ledsagare. Men minnet är också en
ständig bakgrund till det liv vi lever idag.
Utan att vi egentligen är medvetna om det så formar minnena vår framtid
på gott och ont. Varifrån kommer tårarna och skratten när vi ser på Unga
kvinnor? När jag första gången såg filmen på bio Aula i Kronohagen var jag för
liten och vaktmästaren ville inte släppa in mig. Jag rusade gråtande hem och
bad min bror komma med och övertala den stränga mannen. Det lyckades och jag
fick se filmen. Det minns jag. Men jag minns inte om min bror var tvungen att
också se den. Jag tror inte det. Jag satt ensam och grät över att jag inte hade
så många systrar och en sådan mamma som i filmen.
Idag är Unga kvinnor nostalgi. En gång kom mina egna döttrar
hem när jag satt och såg på tv och grät så att tårarna trillade. Varför gråter
du? frågade de förskräckt. Och skrattade överseende när de förstod att jag
tittade på en gammal film som handlade om 1800-talet.
Det går an att gråta över Unga kvinnor. Det är svårare att
hantera sina egna minnen. Medan jag skrev min bok så letade jag febrilt efter
brev, fakta, bilder, gamla texter som kunde hjälpa mig att minnas. Nu när jag
har använt det jag hittat så måste jag göra mig av med det igen. Man kan inte
härbärgera hur många minnen som helst. Det finns inte plats för dem i huvudet
och nervsystemet.
Egentligen tror jag att varje mänska bär på ett oändligt
antal självbiografier. Med jämna
mellanrum plockar vi fram olika versioner, alla lika sanna eller falska.
Beroende på läggning, ålder eller livssituation betonar vi det mörka eller
ljusa och kämpar tappert för vår egen tolkning. Det är helt okej. Men det är
kanske därför släktfejder kan bli så inflammerade. Alla tycker sig vara, och
är, sanningsvittnen.
En text som jag hade tänkt ta med i min bok, men slarvade
bort i slutskedet, är en dikt som jag skrev för mycket länge sedan:
Vi startade tillsammans från en punkt, glödhet.
Sedan började vi gå, styrkta,
raka i ryggen åt olika håll.
Innan vi uppslukades av varsin horisont
vände vi oss om, vinkade till varandra,
visste med glädje
att en gång mellan dessa avstånd
älskade vi varandra.
Så kan man beskriva ett avsked. Och samtidigt inse att det
finns många andra sätt att se på saken.
Birgitta Boucht, f. 1940, författare. Tre döttrar, sex
barnbarn. I vardagslivet lider hon av riktigt dåligt minne och skriver ständigt
lappar om viktiga saker som inte får glömmas bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar