Jag har nyss läst Pia Heikkiläs bok "Anna Bondestam –
det röda Svenskfinlands röst", utgiven av Svenska folkskolans vänner. Det
är en stimulerande bok om en författare som för det mesta kände sig bortglömd
och osedd trots stora upplagor och goda recensioner. För en kvinna från arbetarklassen var det
inte lätt att ta sig in i den finlandssvenska litteraturen på 1930-talet. Ens
om man hade akademisk examen.
Anna Bondestam dog i mars 1995, 87 år gammal. När jag blev
bekant med henne var hon redan i 70-årsåldern. Då besökte jag henne i
barndomsstaden Jakobstad dit hon flyttat tillbaka efter femtio år i
Helsingfors. Mitt egentliga ärende var att intervjua henne om Sigrid Backman,
en annan finlandssvensk författarinna som blivit ännu mera bortglömd än Anna.
Mest pratade vi ändå om Anna själv.
Hon var en underbar värdinna. Hon var i farten hela tiden i
det vackra hemmet på Visasbacken, fyra rum fulla av böcker, konst, vackra
möbler, ljus, blommor. Hon hoppade upp och ner från stolen, letade efter
cigaretter, bjöd på kaffe, mat, sprit, kunskap i en strid ström. Intensivt
levande, "jag rädd att lägga på hullet, har två svarta klänningar i
garderoben för att se smal ut" berättade hon med en blinkning.
Sen talade hon om sin mamma som dog två månader före hon
skulle ha fyllt 100 år. "Av envishet och lunginflammation. Hon var liten,
ettrig och fullt frisk tills hon dog. Arbetade 54 år på tobaksfabriken."
Hon berättade om sin man Hennings svåra sjukdomar
(sängbunden, blind, med cancer och slaganfall). Då var hon fortfarande bosatt i
Helsingfors. Hon skötte honom hemma ett halvt år, det fanns ingen plats på
något sjukhus, han fick ingen hjälp, från socialvården kom en inspektör och
räknade bankböckerna, förödmjukande och utan effekt, en socialsköterska
inspekterade vården men gav ingen hjälp själv. Det var på 1970-talet.
"Tänk, det här har jag inte berättat för någon
tidigare" sa hon häpet, "hur kom vi att tala om det? Vet du vad?
Egentligen tror jag att jag aldrig trivdes i Helsingfors."
Det var i Jakobstad
hon fick kontakt med andra författare, personer hon lärde sig av och kände
gemenskap med. I Helsingfors rådde klickvälde, manliga kotterier dit det var
omöjligt att tränga sig med som kvinna, icke-modernist, arbetarklass. "Jag
kunde inte tala med någon om mitt skrivande. Inte med någon." Ändå tyckte
hon sig ha blivit välbemött av kritikerna, men insåg att böcker glöms fort.
"På 60-talet var jag en fullständigt bortglömd
författare." Senare aktualiserades hon genom sin historiska forskning,
beställningsarbeten om arbetarrörelsens historia och boken om den åbobaserade
tidningen Arbetet , den bok hon är stoltast över i sin produktion.
Genom Pia Heikkiläs biografi kanske våra bibliotek idag får
leta igenom sina lager och plocka fram Panik i Rölleby, Klyftan, Vägen till
staden, Stadens bröd och andra viktiga böcker i Anna Bondestams produktion. Så
lite skönlitteratur som handlar om den finlandssvenska arbetarbefolkningen i början av 1900-talet är
det en välgärning att Anna Bondestam efter sin huvudstadsexil äntligen får ett
varaktigt hem i den finlandssvenska litteraturen.
"Jag flyttade tillbaka till Jakobstad för att få tala
svenska. Lägenheten tog jag för utsiktens och parkettgolvets skull." Nog
visste hon vad som var viktigt när man skall rota sig på nytt i ett förändrat
landskap. Språk, rötter, skönhet.
Birgitta Boucht
Född 1940, är författare, har bott i
Helsingfors hela sitt liv, åkte under kriget i skytteltrafik mellan Finland och
Sverige, har tre döttrar och sex barnbarn.
