Jag förbereder mig för en kvällsträff där jag ska tala om
min självbiografi Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift. Jag
har talat om den på många ställen, läst och berättat, och varje gång hittar jag
en ny infallsvinkel på mitt material.
Ikväll tänker jag äntligen tacka min familj och dess
vänkrets för vad de gett mig. Impulser för mitt skrivande. Tvånget att skriva.
Nästan allt jag skrivit har sitt upphov i min barndom. Bakgrund, material,
känslor, frågor, hemligheter. Framför allt hemligheter. Eller kanske snarare:
saker som man inte fick tala om. Sånt som man inte fick se trots att det
utspelades framför ögonen på oss alla.
Döden var tabubelagd. Min syster som lämnades i Sverige
under kriget fick man inte ställa frågor om. Min mammas livslånga kärleksaffär
med en svensk man var en välbevarad hemlighet. Släktens alla självmord under
tidigare år berättade ingen om. Det var först i samband med att jag skrev
självbiografin som jag insåg att min pappa var
bara femton år då hans pappa tog livet av sig. Min farmor blev
ensamförsörjare med många barn. Henne minns jag tyvärr inte alls. Och min pappa
talade varken om henne eller sin pappa. Men han berättade sagor, hisnande
historier som han hittade på själv.
Jag hade en släkting som var lätt utvecklingsstörd. Honom
retades släktens män ohämmat med, försatte honom gärna i pinsamma situationer.
Ingen ingrep. Hans mamma var placerad på mentalsjukhus, hans pappa var en
gammal man redan då sonen föddes. Han gömdes undan hemma i en alkov vid köket,
tillsagd att inte visa sig. Han hade ett hjärta av guld. Jag var mycket yngre
än han men han föreslog att vi skulle gifta oss. Jag var väl då ca åtta år.
Mamma blev rasande när hon hörde det.
Men hon blev inte alls illa berörd av att släktens farbröder
gärna ville att jag skulle sitta i deras famn och bli omkramad när de druckit
för mycket. Jag grät och bad dem sluta och min mamma skämdes för mig. Att jag
var en sån lipsill. Farbröderna ville ju bara väl. Också han som jagade runt
mig i mitt rum medan jag skrek på hjälp och mina föräldrar stod i dörren och
skrattade.
Egentligen upplevde jag min barndom som ett enda stort
mysterium. Jag förstod sällan vad som hände, vad mina föräldrar grälade om
efter festerna, jag visste bara att varenda fest åtföljdes av skrik och bråk.
Att pappa beundrade de vackra kvinnorna, att mamma skämdes över den brist på
stil och uppfostran som sällskapet visade, att mina föräldrar sällan möttes som
jämlikar på en gemensam nivå där ingendera var tvungen att se ner på eller se
upp på den andra.
Jag visste inte vem jag skulle ty mig till. Min snälla pappa
eller min stränga mamma? Deras syn på mig skiljde sig så markant. För mamma var
jag ett material i hennes händer som hon efter bästa förmåga skulle knåda till
en avbild av sig själv. För pappa var jag ett barn som tyckte om att hålla
honom i handen när vi gick ut på promenader, som tyckte om när han spelade
Tyttöni, tyttöni mun på piano.
Jag vacklade hit och jag vacklade dit. Jag var mörkrädd,
rädd för fulla gubbar, rädd för att tappa bort mig, rädd för att få stryk av
mamma. Jag var samtidigt utåtriktad, ljus och glad, pratsam i överkant. Jag
tror mamma aldrig glömde att jag i barnträdgården berättade för tanterna att
hon hade haft en "jättelång binikemask i magen". Var det en hemlighet?
Varför det?
Nu, mer än sjuttio år efter denna kluvna barndom, inser jag
vilken skatt jag har burit med mig. Dessa galna, egensinniga, elaka, sorgsna,
mer eller mindre begåvade personer har tvingat mig att skriva, gräva djupare
och djupare, återse dem med mina vuxna ögon. De försvarar fortfarande sina
hemligheter, men tillåter mig att använda dem.
Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre döttrar, sex
barnbarn. Förbereder sig för att avtäcka ännu fler av familjens hemligheter. En
guldgruva litterärt material kan inte lämnas outnyttjad.
