På skrivarkurser brukar jag ibland inleda
med en skrivövning som går ut på att alla deltagare skriver ner sex namn på
personer de gärna vill bjuda på middag. De inbjudna får vara levande eller
döda, någon man känner eller är släkt med, någon man beundrar men aldrig har träffat,
en person ur en bok, en författare, en politiker, helt enkelt vem som helst man
vill sammanföra med andra och utbyta tankar med.
Det är en utmärkt övning, framför allt för
att alla omedelbart blir bekanta med alla kursdeltagare. Man får utan
krusiduller genast veta vem de vill umgås med, argumentera med, reda ut
släktskapsförhållanden med. Med ett slag fylls rummet med minst sextio nya
personer. Och de finns med oss under hela kursens gång. De dyker upp i drömmar,
i nya texter, framför allt i en mängd berättelser som skrivs ner eller bevaras
i minnet.
Och när deltagarna åker hem bär de med sig
middagsgästerna i hjärtat. Själv har jag haft besök av både Einstein och Edith
Södergran men Hagar Olsson tackade nej. Min döda mamma kom för tidigt.
"– Du är för tidig, sa jag.
– Jag är precis i rätt tid för att hjälpa
dig med maten, sa hon. Vad ska du bjuda på?
– Det gamla vanliga. Skumpa, ostpaj,
citronfromage.
– Jag tänkte väl det! Ingenting att bli mätt
av. Jag har med mig ordentlig mat. Janssons frestelse, kroppkakor, kåldolmar.
Vad är det för gubbe som sitter där i knuten?
– Einstein. Han kom redan igår, hade tagit
fel på tiden. Han sa att allt är relativt och bad om att få sova över."
Efter den senaste kursen på Labbnäs i
Dragsfjärd skrev jag i en sammanfattning:
"Vi har haft besök av anonyma
alkoholister, våldtäktsmän, Nelson Mandela, Johannes Döparen och Homeros. För
att inte tala om Trotski, ett antal mammor och mormödrar, stora bröder och Rosa
Luxemburg. President Obama stack sig in på väg till ett frostigt möte i
Ryssland. "Ratt som ratt" sa en gäst och styrde vidare."
Den här övningen har jag kommit att tänka
på nu inför julen. Många av oss firar jul ensamma, antingen av fri vilja eller
med en känsla av att vara bortglömda, undanskuffade. Då kan man på skoj göra som kursdeltagarna:
skriva ner namn på dem man längtar efter att träffa, fundera på om man vill
bjuda dem på middag eller kanske det räcker med glögg och nötter, ta sig en
titt i spegeln och kamma sig vackert, tända några levande ljus och be gästerna
hålla uppsikt så att de inte glömmer att släcka dem. Det går utmärkt att tala
högt för sig själv när man är ensam, man kan också sjunga allsång. Man kan
framför allt använda sin fantasi på alla möjliga kreativa sätt, efter sin egen
smak. Man får skratta, gråta, gräla på eller kramas med sina gäster. Man får
kort sagt leka.
Och när någon släkting, vän eller hemvårdare
frågar hur julen gick så kan man med gott samvete svara att det var en riktigt
angenäm upplevelse att i lugn och ro samtala med 150-åriga släktingar, Bob
Dylan, Monica Zetterlund och årets Lucia.
Ingen
behöver taxi för att ta sig hem. Själv får man fritt välja mellan att ligga i
sängen med sina gäster eller ta sig en svängom med Snoddas som oväntat dök upp
tillsammans med Mårten mellan melodierna.
I bästa fall orkar man rentav skriva ner en
berättelse i sin dagbok om hur det är att möta julgubben och veta att han är på
riktigt.
Birgitta Boucht, f. 1940, författare och
skrivarhandledare. Tre döttrar, sex barnbarn. Har firat jul på alla upptänkliga
sätt under livets gång. I år bjuder jag in min syster. Vi har mycket att tala
om som vi inte hann med när hon levde.
