Birgitta Boucht: Det finns alternativ

På skrivarkurser brukar jag ibland inleda med en skrivövning som går ut på att alla deltagare skriver ner sex namn på personer de gärna vill bjuda på middag. De inbjudna får vara levande eller döda, någon man känner eller är släkt med, någon man beundrar men aldrig har träffat, en person ur en bok, en författare, en politiker, helt enkelt vem som helst man vill sammanföra med andra och utbyta tankar med.

Det är en utmärkt övning, framför allt för att alla omedelbart blir bekanta med alla kursdeltagare. Man får utan krusiduller genast veta vem de vill umgås med, argumentera med, reda ut släktskapsförhållanden med. Med ett slag fylls rummet med minst sextio nya personer. Och de finns med oss under hela kursens gång. De dyker upp i drömmar, i nya texter, framför allt i en mängd berättelser som skrivs ner eller bevaras i minnet. 

Och när deltagarna åker hem bär de med sig middagsgästerna i hjärtat. Själv har jag haft besök av både Einstein och Edith Södergran men Hagar Olsson tackade nej. Min döda mamma kom för tidigt.

"– Du är för tidig, sa jag.

– Jag är precis i rätt tid för att hjälpa dig med maten, sa hon. Vad ska du bjuda på?

– Det gamla vanliga. Skumpa, ostpaj, citronfromage.

– Jag tänkte väl det! Ingenting att bli mätt av. Jag har med mig ordentlig mat. Janssons frestelse, kroppkakor, kåldolmar. Vad är det för gubbe som sitter där i knuten?

– Einstein. Han kom redan igår, hade tagit fel på tiden. Han sa att allt är relativt och bad om att få sova över."

Efter den senaste kursen på Labbnäs i Dragsfjärd skrev jag i en sammanfattning:

 "Vi har haft besök av anonyma alkoholister, våldtäktsmän, Nelson Mandela, Johannes Döparen och Homeros. För att inte tala om Trotski, ett antal mammor och mormödrar, stora bröder och Rosa Luxemburg. President Obama stack sig in på väg till ett frostigt möte i Ryssland. "Ratt som ratt" sa en gäst och styrde vidare."

Den här övningen har jag kommit att tänka på nu inför julen. Många av oss firar jul ensamma, antingen av fri vilja eller med en känsla av att vara bortglömda, undanskuffade.  Då kan man på skoj göra som kursdeltagarna: skriva ner namn på dem man längtar efter att träffa, fundera på om man vill bjuda dem på middag eller kanske det räcker med glögg och nötter, ta sig en titt i spegeln och kamma sig vackert, tända några levande ljus och be gästerna hålla uppsikt så att de inte glömmer att släcka dem. Det går utmärkt att tala högt för sig själv när man är ensam, man kan också sjunga allsång. Man kan framför allt använda sin fantasi på alla möjliga kreativa sätt, efter sin egen smak. Man får skratta, gråta, gräla på eller kramas med sina gäster. Man får kort sagt leka. 

Och när någon släkting, vän eller hemvårdare frågar hur julen gick så kan man med gott samvete svara att det var en riktigt angenäm upplevelse att i lugn och ro samtala med 150-åriga släktingar, Bob Dylan, Monica Zetterlund och årets Lucia. 

 Ingen behöver taxi för att ta sig hem. Själv får man fritt välja mellan att ligga i sängen med sina gäster eller ta sig en svängom med Snoddas som oväntat dök upp tillsammans med Mårten mellan melodierna. 

I bästa fall orkar man rentav skriva ner en berättelse i sin dagbok om hur det är att möta julgubben och veta att han är på riktigt.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare och skrivarhandledare. Tre döttrar, sex barnbarn. Har firat jul på alla upptänkliga sätt under livets gång. I år bjuder jag in min syster. Vi har mycket att tala om som vi inte hann med när hon levde.

Små, små ord av kärlek: Ett värdigt liv

Det finns en snapsvisa jag tycker illa om. Den börjar: “Minne, jag har tappat mitt minne”.

För tjugo år sedan tyckte jag den var rolig.

Och melodin från musicalen “Cats” är vacker.

Med åren har jag blivit känsligare. När jag hör visan kommer jag att tänka på de dementa åldringar jag ser när jag äter lunch på servicehemmet.

Jag tycker inte så mycket om snapsvisor längre. Inte heller snapsar. De kan påverka minnet negativt.

Ett eller två glas rödvin förhöjer däremot nöjet av en god måltid. Och rödvin i små mängder är bra för minnet, läser jag i tidningen (nästa vecka kan det stå tvärtom!).

En speciell form av minnesbesvär kan höra ihop med det som kallas för afasi.

Den kan yttra sig i att man inte får fram ord, fastän man kan höra dem i sin egen hjärna.

Afasi kan vara en följd av stroke, hjärnslag eller hjärnblödning. Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i Finland.

En stroke är mycket bedräglig, eftersom den inte tar ont. Ett vanligt symptom är att man talar sluddrande, som om man vore berusad.

Det är en annan orsak till att inte dricka så mycket snaps att man sluddrar. Då kanske folk inte förstår att man fått stroke när man gör det.

En färsk bok som handlar om stroke har titeln

“Kan du säga perkele” av Annika Rentola. Bakom boken står en afasipatient som heter Peter von Koskull.

Han fick stroke för 17 år sedan. Då påstod man att man kunde rehabiliteras under två år, men inte längre.

Peter fortsatte ändå envist att öva. I dag kan han göra sig utmärkt förstådd. Han spelar rentav bridge.

Med det har han visat att man aldrig skall ge upp. Och han är ett gott exempel också för andra än sådana som har fått en sjukdom.

När världens ekonomi har barkat åt skogen har många fått börja leva fattigare. Det är en del av den framtid som Pekka Himanen beskriver i sin omtalade bok “Kestävän kasvun malli”.

Filosofen Himanen skriver att vi borde leva ett värdigt liv, i ett värdigt samhälle. Vi kan växa andligt och socialt, också om vi materiellt får det sämre.

Det är just det jag tycker Peter von Koskull har gjort. Han har levat ett värdigt liv, trots sin sjukdom.

Han ordnar konserter till förmån för stroke-patienter.

Nästa är den 12 januari i Tempelkyrkan.

I sin åttioårsdagsintervju i Hufvudstadsbladet sade Peter: “staten har inte råd med allting, vi måste hjälpa varandra”.

Det kan man kalla att leva ett värdigt liv. Utan att behöva läsa en filosofisk rapport på 400 sidor.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.

Birgitta Boucht: Prata på!

När jag sökte mitt första jobb, som översättare på en reklambyrå, frågade den finskspråkiga chefen hur gammal jag var.

– Olen yhdeksänkymmentä vuotta, svarade jag prompt.

Jag kunde i min nervositet inte hålla reda på skillnaden mellan nitton och nittio på finska. Men jag fick jobbet därför att jag kunde svenska, vilket var huvudsaken.

Svenska var faktiskt det enda språk jag kunde. Mamma kom från Sverige, lärde sig aldrig finska, vi umgicks bara på svenska i Kronohagen när jag var barn och jag hade inte sällan villkor i finska. Med åren blev jag allt räddare för att försöka tala finska eftersom förväntningarna på en perfekt tvåspråkighet växte. Idag räknar alla med att finlandssvenskar talar flytande finska, åtminstone i Helsingfors, åtminstone i södra Finland. Jag känner mig mer och mer avvikande här. I Österbotten klarar jag mig bättre, för att inte tala om Estland. Där talar jag finska utan hämningar.

Jag tänker ofta på min första chef med värme. Han skrattade inte åt mig. Han uppmuntrade mig att bli översättare, och jag finansierade mina studier genom att översätta betänkanden, artiklar, enstaka böcker och till och med några av president Kekkonens nyårstal till svenska.

Men jag vågade inte prata, tackade alltid nej till uppdrag som skulle utföras på finska. I backspegeln kan jag se vad allt jag missade genom denna psykiska spärr: en naturlig pratkontakt med kolleger, grannar, medpassagerare på bussar och tåg, folk på krogen, presumtiva pojkvänner när jag var ung, upplevelsen av att faktiskt höra ihop med två språk och kulturer.

Språkkunskap handlar om psykologi i mycket högre grad än om grammatik och ordlistor. Jag förstår bra finskspråkiga barns och ungdomars problem med svenskundervisningen. Jag var en gång författargäst i ett högstadium i Tammerfors. Det visade sig att jag var den första svenskspråkiga person eleverna nånsin sett. Jag gick omkring mellan pulpeterna och lät dem röra vid mig. Vi övade tillsammans att säga: jag känner en som talar svenska, hon är inte farlig.

Vi skrattade mycket. Jag berättade historier och är säker på att de förstod nästan allt. Jag berättade också om hur rädd jag var för att tala finska. De såg upplivade ut och tröstade mig. Vi tröstade varandra.

Det är så det måste gå till insåg jag på Svenska dagen, när barnen i Joensuu och på andra helt finskspråkiga orter sjöng och rappade sina hälsningar på svenska via tv, Facebook, på gator och torg. Svenska dagen är för alla, tvåspråkighet, mångspråkighet är en språngbräda till glada upptåg och gemenskap.

Vad gör man med en snäcka om man ej får visa den? Undrade Tove Jansson. Vad gör man med ett språk om man ej vågar använda det? Det undrar jag och lovar (med en ängslig rysning) att bättra mig, prata på. Frågar du om min ålder svarar jag kanske:

– Olen yhdeksäntoista vuotta vanha. 

 

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, har jobbat som översättare, journalist, kolumnist, aktivist. Talar finska med sin svärson som tål det mesta.

Små, små ord av kärlek: Tankar om tiden

När jag avtjänade min värnplikt i ett finskt truppförband fick vi till leda vid morgonbönen lyssna till psalmen “Joutukaa sielut, on aikamme kallis”. När vi var rekryter var tiden vår vän som skulle bära oss ut ur eländet.

                     

Det är med tiden som med kärleken. Alla vet vad den är men ingen kan förklara den.

                     

Tiden är oföränderlig åtminstone i ett avseende.  Jag kan fortfarande mäta den med min gamla konfirmationsklocka.

                     

Ändå händer något med tiden. När jag för 65 år sedan tog spårvagn M från Skillnaden till Munksnäs för att delta i scoutkåren Spanarnas hajk på Lövö kändes resan som en evighet. När jag idag åker med 4:n från Bredviksplatsen till centrum går det i ett nafs.

                     

Det beror på dubbeleffekten av att både spårvagnen och min tid går snabbare.

                     

Nyhetstiden har försnabbats i takt med den den teknologiska tiden. Vetskapen om Napoleons död 1821 kom till Finland tre veckor efter att han avled. Det var då en nyhet.

                     

I dag vet vi genast om någon känd person dött.

                     

Också livstiden förändras, om också långsamt. Vid jordfästningar läser man: “Sjuttio år varar vårt liv, åttio om krafterna står bi”.

Det var en kraftig överskattning, om man beaktar den tidens medellivslängd. I dag är däremot personen i kistan ofta betydligt äldre än åttio.     

                     

För generation Y, som lever på nätet, blir tiden kortare, både framåt och bakåt. Dagarna blir kortare och nätterna längre. Webben  har ingen dygnsrytm.

                     

Att sprattla i nätet är för mig ingen väsentlig sysselsättning.  Redan att leva tar för mycket tid. Jag är på facebook, men ganska litet. 

I framtiden kan de sociala medierna ändå bli ett hopp för gamla och ensamma människor. Jag korresponderar per  e-post med en förtjusande dam. Hon är 93 år.

                     

Datorn och nätet är nödvändiga för att betala räkningar. Men man behöver inte börja leva i den elektroniska tiden, med dess appar, molnarkiv och nedladdningar.

                     

Det går inte att förlänga pensionsåldern i alla jobb. Utvecklingen inom it-tekniken rusar förbi många människor.

Hur skall en person leva som överträffar den i bibeln utlovade livslängden? Nästan alla kan förlänga sin fysiska och mentala hälsa. De förbättrar tiden. De  lägger liv till åren i stället för år till livet. Samtidigt kan de ställa sig den tidsflod som flyter långsammast, utanför nätet.

                     

Själv positionerar jag mig helst humanistiskt. Med gamla böcker, gammalt vin och gamla vänner.

                     

Människan kan inte dyka ner i samma bok två gånger, eftersom det aldrig är samma människa som läser boken andra gången. Därför läser jag på nytt de böcker jag gillar bäst.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.

Birgitta Boucht: I väntan på tårarna

För en tid sedan sprang jag efter en spårvagn. Jag fastnade med foten, föll handlöst rakt på ansiktet, hörde en tand brista, kände hur blodet droppade ner på kullerstensbeläggningen.

Jag låg på spårvagnsskenorna, det var mörkt, inga mänskor i sikte. Jag kröp upp på trottoaren med stor möda och tänkte: "det här kan inte vara sant, det kan helt enkelt inte vara sant". Jag fick fram en pappersnäsduk, torkade mig i ansiktet, insåg att det blödde mera än jag anat.

Efter en stund kunde jag samla ihop mig och stappla bort till en taxistation.  Taxichauffören såg förskräckt på mig, plockade fram pappersnäsdukar, hjälpte in mig i bilen. Han körde hem mig även om han hellre hade kört till en akutmottagning, han var uppenbart skärrad. "Det ser så hemskt ut" sade han. Han var invandrare, empatisk, engagerad, snäll mot mig som allra helst hade velat luta mig mot honom och bara gråta.

När jag kom hem och såg mig i spegeln förstod jag hans oro. Glasögonbågarna och stenbeläggningen hade skrapat upp mitt ansikte till ett blödande sår. Jag letade rätt på en kall geelpåse, lade den över ögon och näsa, somnade bort i fullständig chock.

Nästa morgon försökte jag få grepp om situationen. Jag hade förlorat en halv framtand, min näsa såg förfärlig ut, jag kunde inte visa mig för folk. Jag hade massor med jobb som borde göras. Jag gav upp och gick och lade mig på nytt.

De följande dagarna var intressanta. Läget förändrades hela tiden. Först var det tanden som oroade mig, sedan blåmärkena, hacken på näsroten och de illröda påsarna under ögonen, därpå det rent praktiska beträffande vad jag egentligen borde ta mig till. Det var veckoslut, mina döttrar var bortresta, jag berättade på Facebook vad som hänt och fick massor med varma svar och goda råd, några ville komma med mat, andra rekommenderade whisky. Jag läste uppmärksamt alla kommentarer och kände mig omhändertagen. Insåg att chocken höll på att släppa greppet och att det var tid för åtgärder. Insåg att jag måste beställa tid hos en tandkirurg.

Nu har jag en ny tand, har röntgats och plåstrats om. Kroppen är mörbultad, knäet stelt, handen värker men jag inbillar mig att jag blivit en klokare person. Jag ska sluta stressa, springa efter spårvagnar, tro mig vara oumbärlig. Jag ska ta det så lugnt jag kan. 

Den här handgripliga lektionen gav mig också andra insikter. En handlar om språket.  Alla vet att det i krissituationer är viktigt att få använda sitt modersmål. Jag har aldrig varit tvåspråkig men ändå klarat mig hyfsat på finska. När jag nu ringde upp tandläkarens automatiska telefonsvarare fick jag inte ur mig ett enda vettigt ord. Hammas? Poikki? Kaatua? Kompastua? Hur böjer man de här orden? Vad heter käke på finska?

En gång för länge sedan trodde jag att jag hade blindtarmsinflammation.  Jag låg och vred mig hemma och undrade om jag skulle åka till sjukhus. Vad är blindtarm på finska? Sokeatarmi?

Men också i chock är kroppen klok. Den tar lite i sänder, inte alla plågor på en gång. Först när jag oroat mig färdigt över tänder och utseende så började musklerna värka och vänstra handen och högra knäet pocka på uppmärksamhet.

Ännu har jag inte gråtit. Jag vet att tårarna kommer först när allt det akuta är undanstökat. Tårar av lättnad, fulla av nya insikter.

Birgitta Boucht, född 1940, är författare. Hennes senaste roman heter Tusenblad, en kvinna som snubblar. Den kom ut 2011 så den handlar inte om det nu aktuella fallet.

Små små ord av kärlek: Och jag lever

Det sägs att man ur fyllhundars och spenabarns mun får höra sanningen. Nåja, på fyllhundar tror jag inte, men barn och barnbarn kläcker ibland små visdomar.

Min familj har alltid varit idrottsintresserad, och det kan hända att den får skylla det på mig, Jag får i min tur skylla det på min storebror Rainer, som var stjärna i basketboll. På den tiden när man inte tjänade pengar på det.

Inget ont om idrott, så länge den inte urartar till dopning eller blir miljonbusiness.

Att alltid vilja vara bäst har också sina sidor.

En gång när vi hade våra “olympiska spel” på sommarstugan blev det tal om huruvida man kan vara bäst på någonting här i världen.

“Jo”, sade mitt äldsta barnbarn Oscar, som då vartio år,  “man kan vara bäst på att vara sig själv”.

Det tyckte jag att var klokt sagt.

I en artikel om intelligens sade professor emeritus Kari Uusikylä nyligen i Hufvudstadsbladet: “Vi har en kultur där vi hela tiden ska vara bäst på allt. Man ska vara toppidrottare, toppsångare och toppkock. Statistiskt är majoriteten av oss ändå medelmåttor, och det är inget fel att vara det”.

I somras var jag på ett program för seniorer på Roddstadion. Där fick jag en liten skrift, “Hyvän elämän kirja”,  som getts ut av Helsingfors Diakonianstalt. I den skrev signaturen “Saara” så här: “Om vi alla skulle söka meningen med våra liv och försöka växa till den människa som vi djupt inne är så skulle vi inte behöva tävla med någon eller försöka vara bättre än någon annan”.

Sök dig själv, bliv den du är.

Jag tyckte att Saara uttryckte samma visdom som Oscar när han var tio år, men med flere ord.

En gång när Oscar var mindre än tre år lekte han i strandvattnet. Han hade blivit varnad för hur farligt det var att hamna under vattnet.

En gång råkade han ändå falla pladask och göra en riktig djupdykning. När han kom upp, drypande av vatten, sade han, strålande av glädje:

“Och jag lever!”

Det kommer jag också alltid ihåg. Oftast när jag vaknar på morgonen:

“Och jag lever!”

Utan behöva vara bäst i världen på någonting alls.

  

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.

Birgitta Boucht: Att komma hem

Jag har nyss läst Pia Heikkiläs bok "Anna Bondestam – det röda Svenskfinlands röst", utgiven av Svenska folkskolans vänner. Det är en stimulerande bok om en författare som för det mesta kände sig bortglömd och osedd trots stora upplagor och goda recensioner.  För en kvinna från arbetarklassen var det inte lätt att ta sig in i den finlandssvenska litteraturen på 1930-talet. Ens om man hade akademisk examen.

Anna Bondestam dog i mars 1995, 87 år gammal. När jag blev bekant med henne var hon redan i 70-årsåldern. Då besökte jag henne i barndomsstaden Jakobstad dit hon flyttat tillbaka efter femtio år i Helsingfors. Mitt egentliga ärende var att intervjua henne om Sigrid Backman, en annan finlandssvensk författarinna som blivit ännu mera bortglömd än Anna. Mest pratade vi ändå om Anna själv.

Hon var en underbar värdinna. Hon var i farten hela tiden i det vackra hemmet på Visasbacken, fyra rum fulla av böcker, konst, vackra möbler, ljus, blommor. Hon hoppade upp och ner från stolen, letade efter cigaretter, bjöd på kaffe, mat, sprit, kunskap i en strid ström. Intensivt levande, "jag rädd att lägga på hullet, har två svarta klänningar i garderoben för att se smal ut" berättade hon med en blinkning.

Sen talade hon om sin mamma som dog två månader före hon skulle ha fyllt 100 år. "Av envishet och lunginflammation. Hon var liten, ettrig och fullt frisk tills hon dog. Arbetade 54 år på tobaksfabriken."

Hon berättade om sin man Hennings svåra sjukdomar (sängbunden, blind, med cancer och slaganfall). Då var hon fortfarande bosatt i Helsingfors. Hon skötte honom hemma ett halvt år, det fanns ingen plats på något sjukhus, han fick ingen hjälp, från socialvården kom en inspektör och räknade bankböckerna, förödmjukande och utan effekt, en socialsköterska inspekterade vården men gav ingen hjälp själv. Det var på 1970-talet.

"Tänk, det här har jag inte berättat för någon tidigare" sa hon häpet, "hur kom vi att tala om det? Vet du vad? Egentligen tror jag att jag aldrig trivdes i Helsingfors."

 Det var i Jakobstad hon fick kontakt med andra författare, personer hon lärde sig av och kände gemenskap med. I Helsingfors rådde klickvälde, manliga kotterier dit det var omöjligt att tränga sig med som kvinna, icke-modernist, arbetarklass. "Jag kunde inte tala med någon om mitt skrivande. Inte med någon." Ändå tyckte hon sig ha blivit välbemött av kritikerna, men insåg att böcker glöms fort.

"På 60-talet var jag en fullständigt bortglömd författare." Senare aktualiserades hon genom sin historiska forskning, beställningsarbeten om arbetarrörelsens historia och boken om den åbobaserade tidningen Arbetet , den bok hon är stoltast över i sin produktion.

Genom Pia Heikkiläs biografi kanske våra bibliotek idag får leta igenom sina lager och plocka fram Panik i Rölleby, Klyftan, Vägen till staden, Stadens bröd och andra viktiga böcker i Anna Bondestams produktion. Så lite skönlitteratur som handlar om den finlandssvenska  arbetarbefolkningen i början av 1900-talet är det en välgärning att Anna Bondestam efter sin huvudstadsexil äntligen får ett varaktigt hem i den finlandssvenska litteraturen.

"Jag flyttade tillbaka till Jakobstad för att få tala svenska. Lägenheten tog jag för utsiktens och parkettgolvets skull." Nog visste hon vad som var viktigt när man skall rota sig på nytt i ett förändrat landskap. Språk, rötter, skönhet.

Birgitta Boucht

Född 1940, är författare, har bott i Helsingfors hela sitt liv, åkte under kriget i skytteltrafik mellan Finland och Sverige, har tre döttrar och sex barnbarn.

Små små ord av kärlek: Sociala medier hjälper i kampen mot ensamheten

av Per-Erik Lönnfors 

För en tid sedan hade jag förmånen att intervjua en geriatriker, doktor Otto Lindberg. Det var för Handelsgillets medlemstidning “Gillebladet”.

Intervjun skulle gälla äldre mäns hälsa. Det som Lindberg sade var så intressant att det är värt att upprepa för HelsingforsMissionens bloggläsare.

Nyckelordet är för Lindberg “anpassning”.

Livet är fullt av förändringar, och de som har förmågan att anpassa sig klarar sig bäst.

                     

I början av livet är förändringarna positiva utmaningar: skola, pubertet, studier, yrke, föräldraskap.

I slutet av livet är de oftast negativa. En serie av förluster. Av jobb, hälsa, livspartner eller vänner.

I båda fallen är människor utrustade med olika förmåga att anpassa sig. En del landar alltid på fötterna, för andra strular det sig hela tiden, också om de har ett bra utgångsläge.

Det finns människor med anlag för depressioner. Men också för dem som blir missmodiga av motgångar som  hör till ålderdomen kan situationen likna en depression.

Då skall man söka hjälp. Ett läkarbesök är det första steget till anpassning. Det gäller att få nattsömnen att fungera. Likaså magen. Ibland blir det att ta medicin.

I alla fall är det viktigt att få struktur på vardagen. Om du känner dig nedstämd så stig upp och duscha, raka dig, borsta tänderna och sätt på dig en snygg skjorta.              

Kvinnor har sina egna rutiner. Huvudsaken är att man har en struktur som ger ryggrad åt tillvaron. Om det känns tungt så be någon närstående hjälpa.

Nästa steg är att vara socialt aktiv. Gå ut och träffa människor.

Den tredje ordinationen är motion. Den är nästan lika effektiv som medicin. Medicin plus motion har en stark dubbeleffekt.

Sedan återstår risken att bli “den sista mohikanen”. Det betyder ensamhet. Enstaka besök av barnbarn och hemvårdare räcker inte långt.

Här kommer Lindberg med en överraskning: sociala medier. Blivande åldringar som lärt sig använda dem kan ha kontakter i hög ålder, till och med utan att behöva gå ut. Vänner att utbyta tankar och informationer med.

Huvudsaken är att man försöker anpassa sig.

Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.

Birgitta Boucht: Toijala Toijala!

– Varje mänska är inne i sin egen berättelse, säger Pentti Saarikoski i sin sista bok Vid Europas rand, som kom ut på svenska 1982. 

Den boken har jag låtit mig inspireras av när jag den här heta sommaren suttit i stan och skrivit på egna självbiografiska berättelser. 

– Det är bara sådana mänskor som berättar historier som det är roligt att lyssna på. Naturligtvis har man hört historierna förr men i sättet att berätta finns alltid något nytt, det är med berättandet som med vedsågning, det är samma tallved eller björk eller al som igår, sågen är densamma och sågbocken är densamma, men spåren efter sågen blir för varje gång olika, och det är det som är det roliga i det här annars så tunga jobbet.

Jag vet inte mycket om vedsågning men jag vet att Saarikoski har rätt. Jag tänker då på min egen bergsänglagrupp, tre kvinnor/släktingar som under 2000-talets första decennium gjorde bergsvandringar i bl.a. Grekland, Bulgarien, Rumänien, Tanzania, Polen. Vi inte bara vandrade, vi pratade också mycket. Om vår barndom, om våra släktingar. Vi märkte att våra minnen och berättelser ständigt varierade. Tack och lov. Det är urtråkigt att att lyssna på folk som upprepar sina gamla historier oförändrade. Ska man berätta dem på nytt så bör man åtminstone ändra på dem.

I vår bergsänglagrupp har vi en regel. Om någon börjar berätta en historia som vi redan hört så ropar vi Toijala, Toijala! Det betyder "byt spår" eftersom Toijala åtminstone förr var en knutpunkt för tågbyten.

Det ingår också i överenskommelsen att den som ropat vid behov måste kunna berätta historien till slut – vilket visat sig vara svårt. Man vet att man hört något, men minns inte poängen. Ingen kan svära på att den egna versionen är den riktiga. Men Toijala Toijala är en underbar plats. Där får man byta både spår och åsikt.

Det är nämligen så här. Så snart jag skrivit något om åldrande, haft synpunkter på hur det är att bli gammal, så ångrar jag mig. Jag ändrar åsikt. Jag tar tillbaka. Tidigare skämdes jag över min vankelmodighet. Inte nu längre.

Vi mänskor är ombytliga, precis som tågen. Det är bra att vara sådan när man åldras. Ena dagen gillar man att vara social och äventyrslysten, nästa dag vill man dra sig undan världen för gott. Ena dagen känner man sig hemma i sin samtid, nästa dag var allting bättre förr. Man bestämmer sig för att börja använda sin gamla aftonklänning som nattlinne. Man ångrar sig efter några nätter och hänger in den otvättad i garderoben i väntan på en inbjudan till slottet.  

Nej, jag har inga bestående åsikter om åldrande eller gamla mänskor. Det hade inte Pentti Saarikoski heller. För honom var språket berättelser.

– Världen skulle inte andas om det bara fanns ett språk, språken är hudporer, man får inte sätta munkavle på något språk.

Birgitta Boucht

Birgitta Boucht, född 1940,  är författare, har tre döttrar, sex barnbarn och är just nu sysselsatt med att skriva den självbiografiska boken "Förklädd och naken".

Birgitta Boucht: Sakernas tyranni

”Jag har saker i källaren och på vinden. Jag har saker under sängen och i alla garderober. Jag har saker i kappsäckar, soppåsar, lådor och kartonger. Jag har saker i bokhyllor, köksskåp, byråer och skrivbord. Jag har saker på väggarna. Jag har saker på golvet. Jag har saker som hänger och svänger från taket.

Jag har hundratals stenar. Jag har söndriga strumpbyxor som jag sparar för säkerhets skull. Jag har tomma WC-pappersrullar som man kan göra leksaker av. Jag har läppstift som inte tagit slut. Jag har nagellacksflaskor som torkat. Jag har gammalt mjöl på hyllorna, dammiga käx. Jag har saltpåsar och sockerpåsar och tvålar som jag samlat på resor. Jag har träbitar som kan komma till användning. Jag har tapetrullar som inte kan kastas bort. Jag har tygprover som ska bli ett collage.

Jag har allt jag behöver.

Det enda jag saknar är plats för mig själv."

Det här är ett citat ur min dagbok för ca tjugo år sedan. Texten är fortfarande aktuell. Jag har visserligen gjort mig av med de tomma WC-pappersrullarna i takt med att mina barnbarn slutade på dagis. Men nya saker har tillkommit, ännu flera tidningsklipp, brevsamlingar, släktfoton, oumbärliga böcker, prydnadsföremål från okända trakter. Jag kan fortfarande inte förmå mig att kasta bort slitna lakan från mitt barndomshem eller kläder som jag en gång älskade och rymdes in i.

Jag är inte ensam om att vara både sakernas offer och deras främsta försvarare. För en tid sedan hade vi lopptorg på vår gård. Det var en trevlig gårdsfest med grillad korv och hembakade örfilar. Men knappt en enda sak bytte ägare. Alla ville bli av med sitt överflöd av saker, ingen ville ha dem. Så vi bar hem dyrgriparna igen. Det logiska hade väl varit att gemensamt transportera alltsammans till en återvinningscentral? Men nej.

Vi vill både ha och bli av med. Det kan ta mig en hel dag att gå igenom en mapp med gamla anteckningar från något för länge sedan glömt möte. Jag förmår mig att riva itu föredragningslistan men det är allt. Jag kämpar också heroiskt med ett stort antal pussel som visserligen saknar bitar men bär på många minnen av sena julaftonsnätter.

Jag känner på mig att det bara är en tidsfråga innan jag börjar samla på tomma WC-pappersrullar igen. Barnbarnen börjar vara vuxna. Då kan det med ens dyka upp barnbarnsbarn. Alltså kan jag varken göra mig av med de gamla leksakerna, de många mjukisdjuren, kortpackarna eller brädspelen. Och jag kommer att få en ännu högre bunt med småbarnsteckningar som rör mig till tårar.

Jag klagar ofta över mitt dåliga minne. Men placera en spräckt keramikaskkopp i min hand och minnena väller fram, hur det kändes att röka, varifrån askkoppen kom, var den stod i mitt första egna hem. Den får absolut inte slängas!

Den enda trösten är att jag inte är ensam i denna situation. Varje gång jag träffar en eller flera väninnor ägnar vi timmar åt att diskutera hur man ska bli av med saker. Samtidigt är jag övertygad om att de flesta av oss inte har en tanke på att följa de goda råd vi ger och får. Så länge det finns ens en millimeter utrymme under sängen så klarar vi oss...

Birgitta Boucht

Birgitta Boucht, född 1940, är författare och skrivarhandledare. Hon har tre döttrar och sex barnbarn. För tillfället jobbar hon på en bok med självbiografiskt material, utgående bl.a. från de saker och pappershögar hon samlat på sig under åren

Små, små ord av kärlek - Kropp, hjärna och hjärta

av Per-Erik Lönnfors

Pensioneringen är ofta efterlängtad, men kan också vara ett problem. Vad är meningen med mitt liv, om inte jobbet? Det finns olika strategier.

En är att hänga kvar i sin yrkesidentitet. Att gå på möten och seminarier, försöka ge råd åt de yngre eller ännu värre: titta upp på sin gamla arbetsplats.

Det är en dålig strategi. För eller senare märker man att människorna i branschen blir allt yngre. Man känner ingen, och ännu värre, ingen känner en.  Sakkunskapen rostar. Man blir en fördetting.

Det är en dålig strategi. Jag gav själv upp den rätt snart.

Men eftersom jag var journalist kunde jag skriva kolumner, om ekonomi och politik. Det var roligt ganska länge. Men så märkte jag att Paavo Lipponen inte gjorde som jag sade, fast jag hade rätt om arbetslösheten. Han kanske inte ens läste vad jag skrev.

Nu ändrade jag igen strategi.

Jag beslöt att ge fan i samhället. I stället började jag läsa skönlitteratur och gå på teater. Jag blev intresserad av människoöden. Det viktigaste var förstås mitt eget. Så jag skrev böcker om mig själv.

Det var också trevligt ganska länge. Det blev faktiskt fyra böcker, med början i barndomen. Men sedan hann jag upp mitt eget liv. Om jag skulle fortsätta måste jag skriva om framtiden, och min egen död. Det ville jag inte.

Så kom finanskrisen 2008. Det var den största händelsen under min karriär som ekonomisk journalist. Men jag märkte att jag inte begrepp ett skvatt om vad som hände i världen runt omkring mig.

Då förstod jag att man inte kan leva på det sättet, i ett akvarium. Nu har jag igen börjat läsa och skriva om samhället igen. Och plötsligt känner jag att jag på nytt hänger med.

En pensionering behöver inte betyda att man är utestängd från livet, också om man inte har någon status som yrkesmänniska.

Det gäller att sköta tre saker: sin kropp, sin hjärna och sitt hjärta.

Jag spelar tennis med en 93-åring, så det kan inte vara helt ohälsosamt. Jag spelar bridge med lika gamla människor, och de har bättre minne än jag.

Med hjärtat är det besvärligare.  Man måste ha en vän, eller ett “parförhållande” som någon socialingenjör har hittat på att kalla det.

Men det går också att ordna, bara man ser sig omkring och vågar ta kontakt. Man kan bli särbo, sambo eller bara “matgäst” hos någon av någondera könet, eller bara lunchssällkap. I enstaka fall blir man inneboende.

Annars kan det gå som Fröding skrev:

I ensamhetens dystra tankar

Går mister Johansson och vankar

Och tåren far på kinden kall

Som Niagaras vilda fall.
 

Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.

Birgitta Boucht: Att gå på teatern i nattlinne

När jag var liten lyssnade vi mycket på radio. Det gjorde alla. Lyssnade på radio från morgon till kväll, på nyheter, musik, intervjuer, underhållningsprogram. Det mesta sändes direkt. Jag var imponerad av att den stora radiokören orkade ta sig till studion och sjunga varenda morgon i samband med morgonandakten. Jag såg dem framför mig, yrvakna och slarvigt påklädda men ändå med strålande vackra röster. Och på natten vid tolvslaget såg jag orkestern som spelade Vårt land och om jag var riktigt pigg reste jag mig då upp i sängen och stod i givakt. När alla dessa musiker kunnat ta sig till studion ville jag verkligen hylla deras insats. 

Småningom förstod jag att psalmerna och Vårt land var inspelade på skiva och att studion var tom. Jag kände mig riktigt lurad, berövad den vackra bilden av  en hängiven kör i en trång radiostudio, dag ut och dag in. 

Men vi fortsatte att lyssna, på lördagens önskekonserter, på väderleksrapporterna, på alla ljud som den stora apparaten gav ifrån sig. Framför allt lyssnade vi på Radioteatern, på hörspelen, det som hette kuunnelmia på finska och som bara pappa förstod. Jag minns en kriminalpjäs om en förlamad kvinna som var ensam hemma och visste att hon skulle bli mördad, hon ringde efter hjälp, ingen trodde på henne. Jag var totalt förkrossad över hennes situation. För mig handlade det inte om fiktion, det var sant och det hände i vårt vardagsrum medan jag låg i min säng och mina föräldrar trodde att jag sov.

Jag blev äldre och insiktsfullare, började frilansa för radion, jobbade rentav på YLE några år i början av 1970-talet. Nu fanns det redan tv, konkurrensen om publiken satte in. Men ännu levde uppfattningen att radio/tv var ett hela folkets medium, med ansvar för kultur, kvalitet och folkbildning.

Radioteatern levde, precis som i min barndom. Varje söndag visste man som lyssnare att nu skulle man få besök i sitt hem, kanske av Shakespeare, kanske en debuterande pjäsförfattare, kanske ett gästspel från Sverige.  Man laddade upp med kaffe, te eller vin, smörgåsar, wienerbröd, chips, alla i familjen hade sin favoritmeny. Man lyssnade och man diskuterade pjäsen nästa dag på sin arbetsplats. Det var som att gå på teatern men man behövde inte klä upp sig. Nattlinne var tillåtet.

Idag måste man verkligen hålla ögon och öron öppna för att inte missa svenska radioteaterns föreställningar. De sänds sista onsdagen i månaden, kl 21.10. Ingen repris. De finns sedan på Arenan en månad för den som är riktigt intresserad. Det är bra. Men den gemensamma diskussionsfrämjande upplevelsen uteblir. 

Jag har nyligen fått en monolog uppförd i radioteaterns regi. Det var ett sant nöje att jobba med hängivna proffs. Mänskor som tar sin uppgift på allvar, inte ger sig förrän allting sitter på plats. Men de ser sitt handlingsutrymme krympa hela tiden. Radioteatern lever i skymundan trots uppskattning av branschfolket; författare, skådespelare, regissörer. Förra året fick radioteatergänget Finlands svenska författareförenings stora pris för sin verksamhet.

Men de som bestämmer om programplanering och kulturansvar på Radio Vega verkar inte förstå vilken skatt de har att förvalta. Tradition, nyskapande, en levande blandning av klassisk och pinfärsk dramatik.

Dags för kampanjen Upp till kamp för den finlandssvenska Radioteatern!

Birgitta Boucht

Född 1940, författare och skrivarhandledare. Hon har bl.a. varit chefredaktör för tidskrifterna Fredsposten och Astra Nova och ordförande för Edith Södergran-sällskapet. Hon har tre döttrar och sex barnbarn.

Små, små ord av kärlek - Världens bästa smörgåsar

“Att bli gammal är ingenting för veklingar”. Det sade filmlstjärnan Bette Davis.

Detsamma kan gälla ungdomar. Jag tänker på Hjördis Riuttala, som föddes 1914. Hon hade då framför sig 30 år med ett inbördeskrig, ett världskrig, en världsdepression och två finska utbördeskrig.

När jag träffade Hjördis 1945 var hon krigsänka. Hennes enda son Göran var min bästa vän. “Gösse” var  äldre och starkare än jag, som var yngst på klassen. Han försvarade mig mot en mobbare.

Göran bodde med sin mamma på Fredriksgatan 31 B 32. Hon var fattig, liksom vi, men hon lagade världens bästa smörgåsar.

Så slutade Göran skolan och våra vägar skildes. Många år senare nämnde jag honom och hans mammas smörgåsar i min bok “Svenska talande sämre folk”. Titeln var ironisk. Med “sämre” menade jag egentligen “bätte”.

En gång talade jag om boken i Södra Svenska Församlingen. Bland publiken satt Hjördis! Hon var då 93 år. Kram och fuktiga ögon!

Jag fick höra att Göran farit till Australien. Hjördis for också dit med en lastångare, men beslöt redan när hon steg i land att hon inte kunde leva där.

Hon blev pensionerad i Finland men skötte länge församlingens kaffeservering. Och lagade goda smörgåsar.

Nu har Göran dött, i Sverige dit han hade flyttat. Ett av hans barn brukade länge besöka sin farmor i Finland, men i höstas dog också det barnbarnet.

Nyligen fyllde Hjördis 99 år. Hon bor ensam i en liten, prydlig lägenhet på Jägaregatan. Men hon  har trogna vänner som besöker henne, några tack vare församlingen. Det är Rose-Maj, Tua, Mikko och Maj-Britt.

Rose-Maj ordnade födelsedagskaffe. TV filmade för ett program om Finlands krigsänkor. De var inga veklingar.

Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och
företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal  självbiografiska böcker och
två skådespel.