För en tid sedan sprang jag efter en spårvagn. Jag fastnade
med foten, föll handlöst rakt på ansiktet, hörde en tand brista, kände hur
blodet droppade ner på kullerstensbeläggningen.
Jag låg på spårvagnsskenorna, det var mörkt, inga mänskor i
sikte. Jag kröp upp på trottoaren med stor möda och tänkte: "det här kan
inte vara sant, det kan helt enkelt inte vara sant". Jag fick fram en
pappersnäsduk, torkade mig i ansiktet, insåg att det blödde mera än jag anat.
Efter en stund kunde jag samla ihop mig och stappla bort
till en taxistation. Taxichauffören såg
förskräckt på mig, plockade fram pappersnäsdukar, hjälpte in mig i bilen. Han
körde hem mig även om han hellre hade kört till en akutmottagning, han var
uppenbart skärrad. "Det ser så hemskt ut" sade han. Han var
invandrare, empatisk, engagerad, snäll mot mig som allra helst hade velat luta
mig mot honom och bara gråta.
När jag kom hem och såg mig i spegeln förstod jag hans oro.
Glasögonbågarna och stenbeläggningen hade skrapat upp mitt ansikte till ett
blödande sår. Jag letade rätt på en kall geelpåse, lade den över ögon och näsa,
somnade bort i fullständig chock.
Nästa morgon försökte jag få grepp om situationen. Jag hade
förlorat en halv framtand, min näsa såg förfärlig ut, jag kunde inte visa mig
för folk. Jag hade massor med jobb som borde göras. Jag gav upp och gick och
lade mig på nytt.
De följande dagarna var intressanta. Läget förändrades hela
tiden. Först var det tanden som oroade mig, sedan blåmärkena, hacken på
näsroten och de illröda påsarna under ögonen, därpå det rent praktiska
beträffande vad jag egentligen borde ta mig till. Det var veckoslut, mina
döttrar var bortresta, jag berättade på Facebook vad som hänt och fick massor
med varma svar och goda råd, några ville komma med mat, andra rekommenderade
whisky. Jag läste uppmärksamt alla kommentarer och kände mig omhändertagen.
Insåg att chocken höll på att släppa greppet och att det var tid för åtgärder.
Insåg att jag måste beställa tid hos en tandkirurg.
Nu har jag en ny tand, har röntgats och plåstrats om.
Kroppen är mörbultad, knäet stelt, handen värker men jag inbillar mig att jag
blivit en klokare person. Jag ska sluta stressa, springa efter spårvagnar, tro
mig vara oumbärlig. Jag ska ta det så lugnt jag kan.
Den här handgripliga lektionen gav mig också andra insikter.
En handlar om språket. Alla vet att det
i krissituationer är viktigt att få använda sitt modersmål. Jag har aldrig
varit tvåspråkig men ändå klarat mig hyfsat på finska. När jag nu ringde upp
tandläkarens automatiska telefonsvarare fick jag inte ur mig ett enda vettigt
ord. Hammas? Poikki? Kaatua? Kompastua? Hur böjer man de här orden? Vad heter
käke på finska?
En gång för länge sedan trodde jag att jag hade
blindtarmsinflammation. Jag låg och vred
mig hemma och undrade om jag skulle åka till sjukhus. Vad är blindtarm på
finska? Sokeatarmi?
Men också i chock är kroppen klok. Den tar lite i sänder,
inte alla plågor på en gång. Först när jag oroat mig färdigt över tänder och
utseende så började musklerna värka och vänstra handen och högra knäet pocka på
uppmärksamhet.
Ännu har jag inte gråtit. Jag vet att tårarna kommer först
när allt det akuta är undanstökat. Tårar av lättnad, fulla av nya insikter.
Birgitta Boucht, född 1940, är författare. Hennes senaste
roman heter Tusenblad, en kvinna som snubblar. Den kom ut 2011 så den handlar
inte om det nu aktuella fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar