För tre veckor sedan såg jag döden i vitögat. Det var
oväntat och jag var oförberedd på det som hände, eller inte hände.
Jag åkte buss och skulle stiga av vid utgången längst bak
där det är ganska många trappsteg ner till marknivån. Jag hade hunnit halvvägs
när chauffören stängde dörrarna. Jag kände en hård smäll mot axel och arm och
slängdes med kraft ut ur bussen, ner på gatan med huvudet intill bussen.
Där mötte jag döden. Med huvudet snett framför bussens bakre
hjul hann jag tänka: kör han nu så krossas jag. Det tog en sekund att inse att
det sista jag skulle se i livet var ett egendomligt räfflat jättestort
gummihjul. Så ser dödens vitöga ut?
Nej. Jag blev snabbt uppdragen av personer vid hållplatsen
som väntade på andra bussar. Min buss stod stilla, någon medpassagerare hade
antagligen uppfattat vad som hänt och skrikit, chauffören kom springande, rädd
och uppskakad. Han förklarade att det var svårt att uppfatta, dvs se, om en
passagerare hunnit ut ur bussen. Och det var rusningstid.
Jag stod uppdragen på egna ben. Ingenting kändes brutet,
inget blod strömmade. Jag tog mig hem –
och vad jag sedan gjorde minns jag inte. Jag minns ingenting av den
kvällen.
Nästa dag hade jag två programpunkter som jag inte
inhiberade. Tyckte att jag kände mig okej. Mejlade mina döttrar och berättade
om det som hänt. De vara mera uppskakade än jag, insisterade på att jag skulle
uppsöka läkare för koll, lovade att kontakta bussbolaget och lämna in ett
klagomål.
Nu har jag varit på noggranna undersökningar, hos
allmänläkare och neurolog, gått igenom tester, röntgats och magnetundersökts.
Inga skador har upptäckts. Jag har fått ymnigt beröm för min goda kondition,
"i din ålder".
Men själv har jag vaknat upp till en ny verklighet. Jag är
oerhört trött, faller i sömn mitt på dagen, flera timmar. Jag har feber. Jag är
osocial, vill inte träffa folk, inte gå på bio. Jag glömmer saker, har
minnesluckor. Jag har slutat åka buss, använder bara spårvagn. Jag är
fortfarande i chock efter mitt möte med döden. Och jag har inte gråtit en enda
gång.
Jag förvånar mig över att ingen läkare har ställt den
naturligaste av frågor: hur mår du innerst inne? Du har fått en allvarlig
påminnelse om människans dödlighet, hur har det påverkat dig?
Själen kan inte röntgas. Men om det vore möjligt så vet jag
att den skulle uppvisa blåmärken, panikstörningar, rädslotraumor. Och det
outplånliga minnet av ett hjul som inte har bestämt sig för om det skall stå stilla
eller krossa det där huvudet som plötsligt ligger i vägen. Mitt huvud, mitt
enda huvud.
Ett enda råd från en chockskadad bloggare: använd aldrig den
utgång som är längst bak i bussen.
Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre handlingskraftiga
döttrar, sex barnbarn. Har börjat använda en ny förkortning: ODTAA. One Damn Thing After Another. Används av
läkare när de lyckats avvärja en svår kris, som sedan följs av en annan... och
ytterligare en annan...
