Birgitta Boucht: Det är när man låter sig ske som man växer

"Hur har sommaren varit?" frågar folk omkring mig, de som nu återvänder från landsställen, utlandsresor, besök hos vänner och bekanta runt om i landet. Styrkta till kropp och själ, färdiga att ta itu med jobb, skolor, nya utmaningar.

"Långtråkig" svarar jag. Och undrar varför jag inte säger som det är. "Tung. Ensam. Kropp och själ i otakt. Regn gör mig deprimerad. Värme suger musten ur mig. Jag tycker inte om sommarmånaderna."

 Varje år tror jag att det ska bli annorlunda. I sommar ska jag promenera mycket, sitta på utekaféer och njuta, läsa bra böcker, skriva på det manuskript som mognar i mitt bakhuvud. I sommar ska jag tacka ja när vänner bjuder mig till sig på landet över ett veckoslut. I sommar ska jag äta hälsosamt, dricka mycket vatten, åka på blixtvisit till Stockholm och förvåna mina vänner över att jag äntligen kommer på det besök jag aviserat de senaste fem åren. I sommar ska jag bjuda in grannar och vänner till samvaro kring skumpa och lite tilltugg. I sommar ska jag vara social och trevlig, färdig för allehanda äventyr.

 Och hur gick det? Jag bläddrar i min dagbok. Det första som möter mig är ett stort urklipp omgivet av ilskna utropstecken. "Motion är det bästa vapnet mot demens". Därefter sida upp och sida ner med anteckningar om mardrömmar, sömnlöshet, hetsätande mitt i natten. Oförmåga att hålla reda på vilken dag det är. Har jag ätit idag? Vad har jag ätit idag?

Nej, sommaren är inte min favoritårstid, hur mycket jag än ser fram emot den i novembermörkret, decemberhetsen, vårtröttheten. Det som förvånar mig är att jag inte lärt mig något under ett långt liv. Så här har det alltid varit. När jag tänker tillbaka på min barndom ser jag ett klart mönster. Tre månader i exil på landet. Inga jämnåriga inom räckhåll. Ingen simstrand. Ilskna grannar. Absolut ingenting att göra. Långtråkigt. Ensamt.

Och så har det tydligen fortsatt. En evig klagosång över att jag ingenting får gjort, ingenting orkar, ingenting vill. Långtråkigt. Ensamt. Hett. Eller vått.

I detta skede av uppgivenhet och självhat läser jag poeten och prästen Kent Danielssons statusuppdatering på Facebook. Han predikar med dessa ord i St Olofs kyrka samtidigt som jag skriver mina litanior. Så här säger han:

Var inte så kritisk. Fördöm inte dig själv på förhand.

Det är i handling som möjligheterna öppnar sig.

Det är när man överlåter sig åt orden som orden kommer.

Det är när man låter sig ske som man växer.

Det är när man fullständigt överlåter sig i sin älskades famn som kärlekens mysterium bär genom allt.

Det är när man överlåter sig som gränser överskrids.

Som helighet händer.

Sällan har ord kommit till mig i så rätt ögonblick. Innerligt tack. 

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre döttrar, sex barnbarn. Övar sig i att fånga upp rätt ord i rätt ögonblick och sprida dem vidare. Egna och andras. Oavsett årstid behöver vi de oavvisliga orden.

Tiden växer

I en liten by i norra Liberia i västra Afrika stiger en ung flicka in i “klassrummet”. Egentligen är det bara ett plastunderlag som fungerar som golv, några bänkar, en tältduk som tak. Den unga flickan är lärarinnan. Hon har med sej 15 små burkar, lite mylla och frön. Idag skall hon undervisa barnen om klockan och vad tid är för något. Barnen börjar komma. Några somnar bums, de har stigit tidigt upp för att traska till skolan, några samlas genast kring den stora grytan med gröt. Många skall precis äta sitt enda varma mål för dagen.

Lärarinnan plockar fram 15 små burkar, 15 frön och mylla. Hon gör sitt bästa för att förklara hur tiden går. Men hur gör man det om man inte har en klocka? Om ingen ens sett en klocka? Jo, man planterar femton små frön i femton små burkar. Och börjar vänta på att nåt skall hända. Och så kollar man med spänning. Nu, nu syns det  nånting … eller, har vi glömt att vattna? Har vi vatten att vattna med? Ja nånting växer. Varje dag lite till. Det är tiden. Det är tiden som växer.

Att tiden “växer” upplever vi också själva med åren. Eller - o hemska tanke! -  är det så att tiden i själva verket krymper ju äldre vi blir? Det är inte bara krämporna och rynkorna, det är också det att vi inte hinner med allt vi tror vi borde. Inte för att vi skulle ha mer att göra, nej, låt oss vara ärliga: vi blir långsammare hela tiden. Vi måste förbereda oss så mycket: för läkarbesöket, för frissan, för att gå och handla. Det är många som följer den praktiska regeln: endast en kalenderanteckning per dag. Blir det fler blir det katastrof och stress. Och skall man vara hos frissan klockan tre måste man börja förbereda sig klockan nie.

Tiden är grym och tiden är barmhärtig. Grym när man skall hinna, hinna, hinna. Barmhärtig när man får tänka: jag måste inte. Varför tänker jag så mycket på tiden just nu? Jo, för allra mest önskar jag idag att tiden bara skulle stanna helt och hållet. Ens en liten stund. Jag vill inte bli äldre, jag vill inte att det blir höst, jag vill inte att mina hundar blir sjuka, jag vill inte höra nyheterna. Allt jag inte vill i en enda röra. Idag revolterar jag mot tiden. Jag vill inte träffa folk, gå till doktorn, äta damlunch. Jag avbokar och säger att “jag är lessen, men”. Jag svarar inte i telefon, jag öppnar inte dörren när det ringer.

Men tiden stannar inte hur mycket jag än vill det. Och jag  måste hänga med. Njuta kanske? Det regnar och regnar; låt det regna bara! Vattnet stiger! Då skaffar jag en båt och ror.

Och jag vet  i mitt hjärta att femton barn i en avlägsen by i Liberia vuxit  upp och  för många av dem har drömmen blivit verklighet: de har blivit lärare. Kanske traskar de en dag till skolan  och har med  sig femton små burkar och femton  små frön. Eller har jag missat nånting: tiden har förflutit snabbt och dom har sin “platta” i fickan och barnen samlas kring den för att lära sig. Vad tiden är.

Kirsti Dalman är volontär och pensionerad från ett arbete, där hon i fjärran länder fick uppleva tiden få en helt ny innebörd.