Birgitta Boucht: Det är när man låter sig ske som man växer

"Hur har sommaren varit?" frågar folk omkring mig, de som nu återvänder från landsställen, utlandsresor, besök hos vänner och bekanta runt om i landet. Styrkta till kropp och själ, färdiga att ta itu med jobb, skolor, nya utmaningar.

"Långtråkig" svarar jag. Och undrar varför jag inte säger som det är. "Tung. Ensam. Kropp och själ i otakt. Regn gör mig deprimerad. Värme suger musten ur mig. Jag tycker inte om sommarmånaderna."

 Varje år tror jag att det ska bli annorlunda. I sommar ska jag promenera mycket, sitta på utekaféer och njuta, läsa bra böcker, skriva på det manuskript som mognar i mitt bakhuvud. I sommar ska jag tacka ja när vänner bjuder mig till sig på landet över ett veckoslut. I sommar ska jag äta hälsosamt, dricka mycket vatten, åka på blixtvisit till Stockholm och förvåna mina vänner över att jag äntligen kommer på det besök jag aviserat de senaste fem åren. I sommar ska jag bjuda in grannar och vänner till samvaro kring skumpa och lite tilltugg. I sommar ska jag vara social och trevlig, färdig för allehanda äventyr.

 Och hur gick det? Jag bläddrar i min dagbok. Det första som möter mig är ett stort urklipp omgivet av ilskna utropstecken. "Motion är det bästa vapnet mot demens". Därefter sida upp och sida ner med anteckningar om mardrömmar, sömnlöshet, hetsätande mitt i natten. Oförmåga att hålla reda på vilken dag det är. Har jag ätit idag? Vad har jag ätit idag?

Nej, sommaren är inte min favoritårstid, hur mycket jag än ser fram emot den i novembermörkret, decemberhetsen, vårtröttheten. Det som förvånar mig är att jag inte lärt mig något under ett långt liv. Så här har det alltid varit. När jag tänker tillbaka på min barndom ser jag ett klart mönster. Tre månader i exil på landet. Inga jämnåriga inom räckhåll. Ingen simstrand. Ilskna grannar. Absolut ingenting att göra. Långtråkigt. Ensamt.

Och så har det tydligen fortsatt. En evig klagosång över att jag ingenting får gjort, ingenting orkar, ingenting vill. Långtråkigt. Ensamt. Hett. Eller vått.

I detta skede av uppgivenhet och självhat läser jag poeten och prästen Kent Danielssons statusuppdatering på Facebook. Han predikar med dessa ord i St Olofs kyrka samtidigt som jag skriver mina litanior. Så här säger han:

Var inte så kritisk. Fördöm inte dig själv på förhand.

Det är i handling som möjligheterna öppnar sig.

Det är när man överlåter sig åt orden som orden kommer.

Det är när man låter sig ske som man växer.

Det är när man fullständigt överlåter sig i sin älskades famn som kärlekens mysterium bär genom allt.

Det är när man överlåter sig som gränser överskrids.

Som helighet händer.

Sällan har ord kommit till mig i så rätt ögonblick. Innerligt tack. 

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre döttrar, sex barnbarn. Övar sig i att fånga upp rätt ord i rätt ögonblick och sprida dem vidare. Egna och andras. Oavsett årstid behöver vi de oavvisliga orden.