”Jag har
saker i källaren och på vinden. Jag har saker under sängen och i alla
garderober. Jag har saker i kappsäckar, soppåsar, lådor och kartonger. Jag har
saker i bokhyllor, köksskåp, byråer och skrivbord. Jag har saker på väggarna.
Jag har saker på golvet. Jag har saker som hänger och svänger från taket.
Jag har
hundratals stenar. Jag har söndriga strumpbyxor som jag sparar för säkerhets
skull. Jag har tomma WC-pappersrullar som man kan göra leksaker av. Jag har
läppstift som inte tagit slut. Jag har nagellacksflaskor som torkat. Jag har
gammalt mjöl på hyllorna, dammiga käx. Jag har saltpåsar och sockerpåsar och
tvålar som jag samlat på resor. Jag har träbitar som kan komma till användning.
Jag har tapetrullar som inte kan kastas bort. Jag har tygprover som ska bli ett
collage.
Jag har
allt jag behöver.
Det enda
jag saknar är plats för mig själv."
Det här
är ett citat ur min dagbok för ca tjugo år sedan. Texten är fortfarande
aktuell. Jag har visserligen gjort mig av med de tomma WC-pappersrullarna i
takt med att mina barnbarn slutade på dagis. Men nya saker har tillkommit, ännu
flera tidningsklipp, brevsamlingar, släktfoton, oumbärliga böcker,
prydnadsföremål från okända trakter. Jag kan fortfarande inte förmå mig att
kasta bort slitna lakan från mitt barndomshem eller kläder som jag en gång
älskade och rymdes in i.
Jag är
inte ensam om att vara både sakernas offer och deras främsta försvarare. För en
tid sedan hade vi lopptorg på vår gård. Det var en trevlig gårdsfest med
grillad korv och hembakade örfilar. Men knappt en enda sak bytte ägare. Alla
ville bli av med sitt överflöd av saker, ingen ville ha dem. Så vi bar hem
dyrgriparna igen. Det logiska hade väl varit att gemensamt transportera
alltsammans till en återvinningscentral? Men nej.
Vi vill
både ha och bli av med. Det kan ta mig en hel dag att gå igenom en mapp med
gamla anteckningar från något för länge sedan glömt möte. Jag förmår mig att
riva itu föredragningslistan men det är allt. Jag kämpar också heroiskt med ett
stort antal pussel som visserligen saknar bitar men bär på många minnen av sena
julaftonsnätter.
Jag
känner på mig att det bara är en tidsfråga innan jag börjar samla på tomma
WC-pappersrullar igen. Barnbarnen börjar vara vuxna. Då kan det med ens dyka
upp barnbarnsbarn. Alltså kan jag varken göra mig av med de gamla leksakerna,
de många mjukisdjuren, kortpackarna eller brädspelen. Och jag kommer att få en
ännu högre bunt med småbarnsteckningar som rör mig till tårar.
Jag
klagar ofta över mitt dåliga minne. Men placera en spräckt keramikaskkopp i min
hand och minnena väller fram, hur det kändes att röka, varifrån askkoppen kom,
var den stod i mitt första egna hem. Den får absolut inte slängas!
Den enda
trösten är att jag inte är ensam i denna situation. Varje gång jag träffar en
eller flera väninnor ägnar vi timmar åt att diskutera hur man ska bli av med
saker. Samtidigt är jag övertygad om att de flesta av oss inte har en tanke på
att följa de goda råd vi ger och får. Så länge det finns ens en millimeter
utrymme under sängen så klarar vi oss...
Birgitta Boucht
Birgitta Boucht, född 1940, är författare och skrivarhandledare. Hon har tre döttrar och sex barnbarn. För tillfället jobbar hon på en bok med självbiografiskt material, utgående bl.a. från de saker och pappershögar hon samlat på sig under åren
