Små, små ord av kärlek: Tankar om tiden

När jag avtjänade min värnplikt i ett finskt truppförband fick vi till leda vid morgonbönen lyssna till psalmen “Joutukaa sielut, on aikamme kallis”. När vi var rekryter var tiden vår vän som skulle bära oss ut ur eländet.

                     

Det är med tiden som med kärleken. Alla vet vad den är men ingen kan förklara den.

                     

Tiden är oföränderlig åtminstone i ett avseende.  Jag kan fortfarande mäta den med min gamla konfirmationsklocka.

                     

Ändå händer något med tiden. När jag för 65 år sedan tog spårvagn M från Skillnaden till Munksnäs för att delta i scoutkåren Spanarnas hajk på Lövö kändes resan som en evighet. När jag idag åker med 4:n från Bredviksplatsen till centrum går det i ett nafs.

                     

Det beror på dubbeleffekten av att både spårvagnen och min tid går snabbare.

                     

Nyhetstiden har försnabbats i takt med den den teknologiska tiden. Vetskapen om Napoleons död 1821 kom till Finland tre veckor efter att han avled. Det var då en nyhet.

                     

I dag vet vi genast om någon känd person dött.

                     

Också livstiden förändras, om också långsamt. Vid jordfästningar läser man: “Sjuttio år varar vårt liv, åttio om krafterna står bi”.

Det var en kraftig överskattning, om man beaktar den tidens medellivslängd. I dag är däremot personen i kistan ofta betydligt äldre än åttio.     

                     

För generation Y, som lever på nätet, blir tiden kortare, både framåt och bakåt. Dagarna blir kortare och nätterna längre. Webben  har ingen dygnsrytm.

                     

Att sprattla i nätet är för mig ingen väsentlig sysselsättning.  Redan att leva tar för mycket tid. Jag är på facebook, men ganska litet. 

I framtiden kan de sociala medierna ändå bli ett hopp för gamla och ensamma människor. Jag korresponderar per  e-post med en förtjusande dam. Hon är 93 år.

                     

Datorn och nätet är nödvändiga för att betala räkningar. Men man behöver inte börja leva i den elektroniska tiden, med dess appar, molnarkiv och nedladdningar.

                     

Det går inte att förlänga pensionsåldern i alla jobb. Utvecklingen inom it-tekniken rusar förbi många människor.

Hur skall en person leva som överträffar den i bibeln utlovade livslängden? Nästan alla kan förlänga sin fysiska och mentala hälsa. De förbättrar tiden. De  lägger liv till åren i stället för år till livet. Samtidigt kan de ställa sig den tidsflod som flyter långsammast, utanför nätet.

                     

Själv positionerar jag mig helst humanistiskt. Med gamla böcker, gammalt vin och gamla vänner.

                     

Människan kan inte dyka ner i samma bok två gånger, eftersom det aldrig är samma människa som läser boken andra gången. Därför läser jag på nytt de böcker jag gillar bäst.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.

Birgitta Boucht: I väntan på tårarna

För en tid sedan sprang jag efter en spårvagn. Jag fastnade med foten, föll handlöst rakt på ansiktet, hörde en tand brista, kände hur blodet droppade ner på kullerstensbeläggningen.

Jag låg på spårvagnsskenorna, det var mörkt, inga mänskor i sikte. Jag kröp upp på trottoaren med stor möda och tänkte: "det här kan inte vara sant, det kan helt enkelt inte vara sant". Jag fick fram en pappersnäsduk, torkade mig i ansiktet, insåg att det blödde mera än jag anat.

Efter en stund kunde jag samla ihop mig och stappla bort till en taxistation.  Taxichauffören såg förskräckt på mig, plockade fram pappersnäsdukar, hjälpte in mig i bilen. Han körde hem mig även om han hellre hade kört till en akutmottagning, han var uppenbart skärrad. "Det ser så hemskt ut" sade han. Han var invandrare, empatisk, engagerad, snäll mot mig som allra helst hade velat luta mig mot honom och bara gråta.

När jag kom hem och såg mig i spegeln förstod jag hans oro. Glasögonbågarna och stenbeläggningen hade skrapat upp mitt ansikte till ett blödande sår. Jag letade rätt på en kall geelpåse, lade den över ögon och näsa, somnade bort i fullständig chock.

Nästa morgon försökte jag få grepp om situationen. Jag hade förlorat en halv framtand, min näsa såg förfärlig ut, jag kunde inte visa mig för folk. Jag hade massor med jobb som borde göras. Jag gav upp och gick och lade mig på nytt.

De följande dagarna var intressanta. Läget förändrades hela tiden. Först var det tanden som oroade mig, sedan blåmärkena, hacken på näsroten och de illröda påsarna under ögonen, därpå det rent praktiska beträffande vad jag egentligen borde ta mig till. Det var veckoslut, mina döttrar var bortresta, jag berättade på Facebook vad som hänt och fick massor med varma svar och goda råd, några ville komma med mat, andra rekommenderade whisky. Jag läste uppmärksamt alla kommentarer och kände mig omhändertagen. Insåg att chocken höll på att släppa greppet och att det var tid för åtgärder. Insåg att jag måste beställa tid hos en tandkirurg.

Nu har jag en ny tand, har röntgats och plåstrats om. Kroppen är mörbultad, knäet stelt, handen värker men jag inbillar mig att jag blivit en klokare person. Jag ska sluta stressa, springa efter spårvagnar, tro mig vara oumbärlig. Jag ska ta det så lugnt jag kan. 

Den här handgripliga lektionen gav mig också andra insikter. En handlar om språket.  Alla vet att det i krissituationer är viktigt att få använda sitt modersmål. Jag har aldrig varit tvåspråkig men ändå klarat mig hyfsat på finska. När jag nu ringde upp tandläkarens automatiska telefonsvarare fick jag inte ur mig ett enda vettigt ord. Hammas? Poikki? Kaatua? Kompastua? Hur böjer man de här orden? Vad heter käke på finska?

En gång för länge sedan trodde jag att jag hade blindtarmsinflammation.  Jag låg och vred mig hemma och undrade om jag skulle åka till sjukhus. Vad är blindtarm på finska? Sokeatarmi?

Men också i chock är kroppen klok. Den tar lite i sänder, inte alla plågor på en gång. Först när jag oroat mig färdigt över tänder och utseende så började musklerna värka och vänstra handen och högra knäet pocka på uppmärksamhet.

Ännu har jag inte gråtit. Jag vet att tårarna kommer först när allt det akuta är undanstökat. Tårar av lättnad, fulla av nya insikter.

Birgitta Boucht, född 1940, är författare. Hennes senaste roman heter Tusenblad, en kvinna som snubblar. Den kom ut 2011 så den handlar inte om det nu aktuella fallet.

Små små ord av kärlek: Och jag lever

Det sägs att man ur fyllhundars och spenabarns mun får höra sanningen. Nåja, på fyllhundar tror jag inte, men barn och barnbarn kläcker ibland små visdomar.

Min familj har alltid varit idrottsintresserad, och det kan hända att den får skylla det på mig, Jag får i min tur skylla det på min storebror Rainer, som var stjärna i basketboll. På den tiden när man inte tjänade pengar på det.

Inget ont om idrott, så länge den inte urartar till dopning eller blir miljonbusiness.

Att alltid vilja vara bäst har också sina sidor.

En gång när vi hade våra “olympiska spel” på sommarstugan blev det tal om huruvida man kan vara bäst på någonting här i världen.

“Jo”, sade mitt äldsta barnbarn Oscar, som då vartio år,  “man kan vara bäst på att vara sig själv”.

Det tyckte jag att var klokt sagt.

I en artikel om intelligens sade professor emeritus Kari Uusikylä nyligen i Hufvudstadsbladet: “Vi har en kultur där vi hela tiden ska vara bäst på allt. Man ska vara toppidrottare, toppsångare och toppkock. Statistiskt är majoriteten av oss ändå medelmåttor, och det är inget fel att vara det”.

I somras var jag på ett program för seniorer på Roddstadion. Där fick jag en liten skrift, “Hyvän elämän kirja”,  som getts ut av Helsingfors Diakonianstalt. I den skrev signaturen “Saara” så här: “Om vi alla skulle söka meningen med våra liv och försöka växa till den människa som vi djupt inne är så skulle vi inte behöva tävla med någon eller försöka vara bättre än någon annan”.

Sök dig själv, bliv den du är.

Jag tyckte att Saara uttryckte samma visdom som Oscar när han var tio år, men med flere ord.

En gång när Oscar var mindre än tre år lekte han i strandvattnet. Han hade blivit varnad för hur farligt det var att hamna under vattnet.

En gång råkade han ändå falla pladask och göra en riktig djupdykning. När han kom upp, drypande av vatten, sade han, strålande av glädje:

“Och jag lever!”

Det kommer jag också alltid ihåg. Oftast när jag vaknar på morgonen:

“Och jag lever!”

Utan behöva vara bäst i världen på någonting alls.

  

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.