Små, små ord av kärlek - Världens bästa smörgåsar

“Att bli gammal är ingenting för veklingar”. Det sade filmlstjärnan Bette Davis.

Detsamma kan gälla ungdomar. Jag tänker på Hjördis Riuttala, som föddes 1914. Hon hade då framför sig 30 år med ett inbördeskrig, ett världskrig, en världsdepression och två finska utbördeskrig.

När jag träffade Hjördis 1945 var hon krigsänka. Hennes enda son Göran var min bästa vän. “Gösse” var  äldre och starkare än jag, som var yngst på klassen. Han försvarade mig mot en mobbare.

Göran bodde med sin mamma på Fredriksgatan 31 B 32. Hon var fattig, liksom vi, men hon lagade världens bästa smörgåsar.

Så slutade Göran skolan och våra vägar skildes. Många år senare nämnde jag honom och hans mammas smörgåsar i min bok “Svenska talande sämre folk”. Titeln var ironisk. Med “sämre” menade jag egentligen “bätte”.

En gång talade jag om boken i Södra Svenska Församlingen. Bland publiken satt Hjördis! Hon var då 93 år. Kram och fuktiga ögon!

Jag fick höra att Göran farit till Australien. Hjördis for också dit med en lastångare, men beslöt redan när hon steg i land att hon inte kunde leva där.

Hon blev pensionerad i Finland men skötte länge församlingens kaffeservering. Och lagade goda smörgåsar.

Nu har Göran dött, i Sverige dit han hade flyttat. Ett av hans barn brukade länge besöka sin farmor i Finland, men i höstas dog också det barnbarnet.

Nyligen fyllde Hjördis 99 år. Hon bor ensam i en liten, prydlig lägenhet på Jägaregatan. Men hon  har trogna vänner som besöker henne, några tack vare församlingen. Det är Rose-Maj, Tua, Mikko och Maj-Britt.

Rose-Maj ordnade födelsedagskaffe. TV filmade för ett program om Finlands krigsänkor. De var inga veklingar.

Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och
företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal  självbiografiska böcker och
två skådespel.

Till saknadens lov

Birgitta Boucht

Idag saknade jag tant Nadja, mammas väninnas svärmor. Jag gick förbi ett hus i Helsingfors där svärdottern bott. Då dök tant Nadja upp. Jag minns inte hur hon såg ut, jag minns inte att jag nånsin vågade prata med henne. Men jag minns tant Nadja. Och jag saknar henne.

Det händer allt oftare att jag saknar mänskor som jag bara har ett dunkelt minne av. Jag vill återskapa dem som de var när jag var barn. Eller är det mig själv jag vill återskapa, den lilla flickan som kallades "Prippastina" av granntanten på landet? 

Saknad är en fin känsla. Sorg är fruktansvärd och hård, men saknad är ömhet, en känsla av förbiglidande värme, ett eko av något man vetat, någon man känt.

Ju äldre jag blir desto mera och flera har jag att sakna. Det gör ingenting. Det är bra med stora sällskap. Jag sammanför i mitt minne mänskor som aldrig träffats, jag drar ihop tidsåldrar till en enda tid, många platser till en enda tillflyktsort.

Förr hängde saknad ihop med något jag ångrade. Varför lyssnade jag inte på släktens gamla damer? Varför brydde jag mig inte om vad de hade att berätta? Varför skrattade jag åt dem, tyckte de var påfrestande? 

Nu har jag förlåtit mig själv. Jag vet att jag har gått miste om nånting, men jag accepterar att jag inte kunde ta emot det när tid var. 

Idag tänker jag: en gång kommer någon jag inte alls känner att gå förbi min ytterdörr på Mechelingatan och dunkelt minnas att hon hört att där bodde en som skrev böcker. Kommer inte ihåg vad hon hette, har inte läst böckerna, men vet att hon hört att det var en mänska som pratade med folk i hissen, mest om vädret. 

Jag tror mig veta vad som kommer att sägas om mig länge efter det jag dött. "Jag hörde av min mommo att hon som bodde här alltid tappade bort sig och skämdes för det." "Jaså hon, henne har jag hört talas om, hennes örhängen." "Jag hade en klasskamrat, det är femtio år sedan, hon sa att den här mänskan som jag inte kommer ihåg vad hon hette,  kokade goda soppor." "Hon köpte alltid second hand-kläder och gammalt porslin på Kierrätyskeskus." "Jag har hört genom bekantas farföräldrar att hon dansade en våldsam apdans i tåget mellan Karis och Helsingfors." "Talar vi nu om samma person?" "Jag vet inte, men jag saknar henne." 

Jag vet inte heller. Men jag saknar tant Laura som alltid drog på sig sin peruk först när hon kommit in i vår tambur, för den rymdes inte under hennes hatt. Och jag saknar Elin som var hennes syster. Henne kommer jag inte alls ihåg men pappa och jag gick till dem varje jul med ett blompaket. Och jag tänder numera ett ljus på deras grav  på Alla helgons dag.

Jag saknar inte min barndom, men jag saknar tanterna och farbröderna som uppfyllde den. Nu när de är på långt håll saknar jag dem. En gång hoppas jag bli saknad på samma sätt.

Birgitta Boucht

Birgitta Boucht, född 1940, är författare och skrivarhandledare. Hon har bl.a. varit chefredaktör för tidskrifterna Fredsposten och Astra Nova och ordförande för Edith Södergran-sällskapet. Hon har tre döttrar och sex barnbarn.