Birgitta Boucht: Det stora äventyret skapar vi själva

Förr reste jag en hel del, skrev om mina upplevelser. Idag kommer jag inte iväg ens  till Sverige utan att oroa mig veckor i förväg. Jag saknar mig själv som den person som vandrade till fots genom Europa, som gjorde tappra (men lönlösa) försök att klättra upp till Kilimanjaros högsta topp. Jag saknar äventyren. Idag gör jag slentrianmässiga promenader i mitt närområde. Men finns det något mera avtändande än att promenera för att det eventuellt hindrar förstoppning eller motverkar demens? När man är redo för det stora äventyret?

Idag bestämde jag mig för att ändra infallsvinkel och synsätt. Jag beslöt att verkligen se och försöka uppfatta vad som händer omkring mig på promenaden, också tillåta mig att spekulera kring de mänskor jag mötte. Först såg jag på avstånd en pappa som med väldig fart skuffade en barnvagn med sin baby. Vart hade han så bråttom? När jag närmade mig blev jag osäker: jag trodde han var man för att han var helt skallig. Men kanske det var en mamma jag såg, en mamma med cancer? Jag gick vidare och såg en nätt virkad mössa ligga på marken, babyns eller mammans? Jag tog upp den och sprang efter det lilla ekipaget. Föräldern hade vänt och jag viftade med mössan. Vi möttes, mamman tackade och drog snabbt på sig mössan, en gest som berättade att hon var illa till mods utan den.

Vi gick vidare åt var sitt håll. Jag mötte en flicka som hälsade trots att vi inte kände varandra. Jag gladde mig över att bo på en plats där man hälsar på alla man möter. En liten pojke slöt upp vid min sida, han kom från skolan. Han var invandrare men talade finska bättre än jag. Han kunde namn på en massa fåglar som jag inte kunde identifiera ens på svenska. Han var nio år och gick på första klassen. Jag är äldst i klassen sa han stolt.  Vi pratade länge tills han plötsligt kom ihåg: min mamma har sagt att jag inte får prata med någon jag inte känner. Han sprang sin väg och jag blev kvar med de finskspråkiga fåglarna.

En hare skuttade förbi. I mina ögon var den jättestor. Det kan bero på att jag just förundrat mig över att alla hundar nuförtiden är så väldigt små. Jag visste inte att det finns så många små hundar som alla ser olika ut. Då hörde jag pianospel genom ett öppet fönster. Jag föreställde mig att det var den lilla invandrarpojken som spelade. Han kommer att bli en ny Olli Mustonen eller kanske en rockstjärna, musiker i alla fall, bestämde jag.

Allt detta hann jag uppleva på mindre än en halv timme. Avgiftsfritt. Utåt sett verkar det kanske inte som det stora äventyret i mitt liv. Men inom mig bor nu ett brokigt sällskap som långsamt bekantar sig med varandra. Invandrarpojkens mamma får kontakt med den cancersjuka kvinnan, lovar hjälpa henne med babyn. Pojken går ut med den lilla lilla hunden. Det visar sig att hunden är begåvad, den börjar dansa när pojken spelar piano. Flickan som hälsade på mig vill ordna en gårdsfest för hela kvarteret. MA Numminen har lovat uppträda som hare.

Birgitta Boucht, författare, f. 1940. Tre barn, sex barnbarn. Tycker att var och en av oss skall skapa precis de äventyr vi själva vill uppleva.

Små, små ord av kärlek - Jag har saknat dig

Jag hade en tid undvikit att äta i servicehuset. Efter allt påskätande tillredde jag enkla luncher hemma hos mig.

Om jag skall vara ärlig så ville jag också undvika de rynkiga ansiktena och de kutiga ryggarna.

Nu hade jag ingen lämplig mat hemma och styrde stegen till servicehuset.

Den första överraskningen var den filippinska sköterskan som eskorterade en gammal kvinnlig bekant, numera helt dement.

Vårderskans ansikte lyste upp: “Hej, Peje”.

Jag hade brukat hålla sällskap med dem ibland. När patientens minne blev sämre måste sköterskan berätta vem jag var.

“Nej”, sade patienten. “det är inte Peje, han har varit död länge”.

Det var sant. För henne var jag som gammal vän död, och levde bara under de få minuter hennes minne omfattade som en okänd människa.

Nu var paret på väg ut, så jag kunde inte hålla dem sällskap.

Jag såg ett annat bekant ansikte, som föreföll magert och slitet. Mannen brukade delta i ekonomträffar. En kamrerstyp som jag inte speciellt gillade.

Jag kom inte ens ihåghans namn.

Mannen frågade hur jag mådde. Jag svarade att allt var bra. Så sade han genast att han själv mådde dåligt, och tillade:

“Jag har saknat dig”.

Det gick en varm stöt genom mitt hjärta.

Jag hade ju bara då och då suttit bredvid honom när han någon gång ätit i servicehuset.

Nu sade han att han kände sig oerhört trött Hans fru hade dött i januari, efter en långvarig skjukdom, han hade haft besvär med bouppteckningen, advokaten hade bråkat när han ville ge pengar åt sin dotter i Ungern, hon fick inte komma till Finland för längre perioder för sin man, hans son ville att hans lägenhet skulle säljas (behövde pengar), han hade själv slutat köra bil efter en krock med en felparkerad glassbil och sonen kuskade honom bara motvilligt till lantstället.

Han var 92 år gammal. Han hade börjat gå på servicehuset och sitta med en grupp som drack kaffe tillsammans efter måltiden.

Jag frågade varför han saknat mig. Vi kände ju knappast varandra.

“Du brukade alltid fråga hur min fru mådde”.

Man kan tydligen göra en god gärning bara genom att finnas till.

Jag beslöt att börja äta oftare i servicehuset.

Det kändes alldeles bra.

Att höra någon säga “jag har saknat dig”.

Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel

En liter mjölk, ett paket kaffe och en burk lingonsylt

En inköpslista? Nej absolut inte; snarare en inte-köps-lista. I varje fall om man är gammal, inte har krafterna kvar i fingrarna, eller alternativt inte ser så bra. I sistnämnda fall blir inte-köps-listan hur lång som helst; har du försökt läsa innehållsförteckningarna? Det blir många grejer man inte köper för man har ingen aning om vad dom egentligen innehåller. Eller om man behöver tyda vilket som är sista användningsdatum.

Man behöver ju egentligen inte vara särskilt gammal heller för att få kämpa med sådana svårigheter. Det är bara det att är man gammal kan det kännas som om hela ens vardag skulle raseras av att man inte längre klarar av småsakerna som man tidigare inte ens tänkte på. Ta nu till exempel morgonkaffet. Som man druckit i sjuttio år för att få dagen igång.  Och så plötsligt har man inte krafter att öppna kaffepaketet. Där sitter man med sitt Löfbergs Lila -paket och puukkon i högsta hugg medan svetten rinner. Och ändå klarar man det inte. Vad gör man då? En granne, en släkting? Har vi hört om en åldring som kontaktat HelsingforsMission för att få engångshjälp med att öppna kaffepaketet?

Det är klart, och det vet vi alla, att våra åldringar har stora och allvarliga utmaningar med att få leva de sista åren av sitt liv på ett människovärdigt sätt. Det stöd de behöver skall finnas tillgängligt. Det är samhällets utmaning att se till att det fungerar. Men jag vill påstå att det finns många småsaker som gör livet surt för åldringarna utan att det skulle vara frågan om stort drama, och absolut blir det inga rubriker. Som till exempel att få sin kopp kaffe på morgonen.

Jag minns Saga vid frukostbordet på servicehuset där jag jobbar några förmiddagar i veckan.  Varje morgon brukade hon sitta där med en tallrik havregrynsgröt framför sej. Med saftsoppa på! Hon åt aldrig någonting, och varje morgon sade vårdbiträdet: “Nå men Saga, har du inte ätit nånting nu igen”. Saga skakade på huvudet. Och tallriken åkte iväg till köket. Dag efter dag.

En dag var jag på och tog hand om “min” åldring. Hon brukar tycka om att dricka te med smörgås på morgonen. I förbifarten frågade jag Saga om hon också ville ha en kopp te. Hon sa ingenting, men hon tycktes nicka. Vi försöker väl då, tänkte jag, och gav henne en kopp, med massor av socker i. Hon sörplade i sej teet, och åt upp hela smörgåsen. Därefter fick hon te med smörgås varje morgon. Det var hon van vid sedan 70 år tillbaka. Efter det åt hon också gröten för att vårdbiträdena inte skulle bli ledsna och gröten inte skulle gå till spillo. Inte skedde det något underverk efter detta, Saga förblev sej lik. Men hon åt varje morgon och verkade glad och nöjd. Hon ler mot mej varje gång jag är där. Hon vet att om dom andra glömmer så kommer jag ihåg att hon vill ha te.

Vid sidan om servicehusens draman, dom i rubrikerna, äger där rum massor av småsaker som jag hävdar är jätteviktiga för dom gamlas självkänsla. T.ex. de gamla tycker om kall mjölk. Men kall mjölk i en plastmugg? Jäk! För att inte tala om kall mjölk i en pipmugg. Kall mjölk i ett riktigt glasglas. Nam! Äta maten med sked? Bära haklapp? Bli matad om man är långsam?

Jag hävdar att samtidigt som vi sörjer och räds för att våra åldringars liv är så hårt; ensamhet, dålig mat, våta blöjor, och vem vet vad; barn som lurar pengarna av dem och ingen har tid, borde vi komma ihåg detta.; att det också är en fråga om att se till att åldringarna har möjligheten att njuta av livet genom dom små sakerna som alltid gjort att solen skiner varje dag. Det är inte alltid så dramatiskt, ofta är det bara en liten omtänksam grej som var och en av oss kan fixa för att göra en gammal vän glad.

Som Saga och teet. Jag blir själv så glad för att jag upptäckte vad hon egentligen ville. Jag satte mej själv i hennes ställe där  jag ju dessutom kommer att vara förr eller senare. Sitter där med en tallrik havregrynsgröt med saftsoppa framför mej och drömmer om en kopp kaffe.

Och inte-köps-listan, den måste nog handelsmännen ta itu med, eller producenterna. Faktiskt, har jag drömt, eller finns det redan en “helposti avattava” syltburk?

Kirsti Dalman, volontär, 67 år, gillar starkt morgonkaffe