Förr reste jag en hel del, skrev om mina upplevelser. Idag
kommer jag inte iväg ens till Sverige
utan att oroa mig veckor i förväg. Jag saknar mig själv som den person som
vandrade till fots genom Europa, som gjorde tappra (men lönlösa) försök att
klättra upp till Kilimanjaros högsta topp. Jag saknar äventyren. Idag gör jag
slentrianmässiga promenader i mitt närområde. Men finns det något mera
avtändande än att promenera för att det eventuellt hindrar förstoppning eller
motverkar demens? När man är redo för det stora äventyret?
Idag bestämde jag mig för att ändra infallsvinkel och
synsätt. Jag beslöt att verkligen se och försöka uppfatta vad som händer
omkring mig på promenaden, också tillåta mig att spekulera kring de mänskor jag
mötte. Först såg jag på avstånd en pappa som med väldig fart skuffade en
barnvagn med sin baby. Vart hade han så bråttom? När jag närmade mig blev jag
osäker: jag trodde han var man för att han var helt skallig. Men kanske det var
en mamma jag såg, en mamma med cancer? Jag gick vidare och såg en nätt virkad
mössa ligga på marken, babyns eller mammans? Jag tog upp den och sprang efter
det lilla ekipaget. Föräldern hade vänt och jag viftade med mössan. Vi möttes,
mamman tackade och drog snabbt på sig mössan, en gest som berättade att hon var
illa till mods utan den.
Vi gick vidare åt var sitt håll. Jag mötte en flicka som
hälsade trots att vi inte kände varandra. Jag gladde mig över att bo på en
plats där man hälsar på alla man möter. En liten pojke slöt upp vid min sida,
han kom från skolan. Han var invandrare men talade finska bättre än jag. Han
kunde namn på en massa fåglar som jag inte kunde identifiera ens på svenska.
Han var nio år och gick på första klassen. Jag är äldst i klassen sa han
stolt. Vi pratade länge tills han
plötsligt kom ihåg: min mamma har sagt att jag inte får prata med någon jag inte
känner. Han sprang sin väg och jag blev kvar med de finskspråkiga fåglarna.
En hare skuttade förbi. I mina ögon var den jättestor. Det
kan bero på att jag just förundrat mig över att alla hundar nuförtiden är så
väldigt små. Jag visste inte att det finns så många små hundar som alla ser
olika ut. Då hörde jag pianospel genom ett öppet fönster. Jag föreställde mig
att det var den lilla invandrarpojken som spelade. Han kommer att bli en ny
Olli Mustonen eller kanske en rockstjärna, musiker i alla fall, bestämde jag.
Allt detta hann jag uppleva på mindre än en halv timme.
Avgiftsfritt. Utåt sett verkar det kanske inte som det stora äventyret i mitt
liv. Men inom mig bor nu ett brokigt sällskap som långsamt bekantar sig med
varandra. Invandrarpojkens mamma får kontakt med den cancersjuka kvinnan, lovar
hjälpa henne med babyn. Pojken går ut med den lilla lilla hunden. Det visar sig
att hunden är begåvad, den börjar dansa när pojken spelar piano. Flickan som
hälsade på mig vill ordna en gårdsfest för hela kvarteret. MA Numminen har
lovat uppträda som hare.
Birgitta Boucht, författare, f. 1940. Tre barn, sex
barnbarn. Tycker att var och en av oss skall skapa precis de äventyr vi själva
vill uppleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar