Man behöver ju egentligen inte vara särskilt gammal heller för att få kämpa med sådana svårigheter. Det är bara det att är man gammal kan det kännas som om hela ens vardag skulle raseras av att man inte längre klarar av småsakerna som man tidigare inte ens tänkte på. Ta nu till exempel morgonkaffet. Som man druckit i sjuttio år för att få dagen igång. Och så plötsligt har man inte krafter att öppna kaffepaketet. Där sitter man med sitt Löfbergs Lila -paket och puukkon i högsta hugg medan svetten rinner. Och ändå klarar man det inte. Vad gör man då? En granne, en släkting? Har vi hört om en åldring som kontaktat HelsingforsMission för att få engångshjälp med att öppna kaffepaketet?
Det är klart, och det vet vi alla, att våra åldringar har stora och allvarliga utmaningar med att få leva de sista åren av sitt liv på ett människovärdigt sätt. Det stöd de behöver skall finnas tillgängligt. Det är samhällets utmaning att se till att det fungerar. Men jag vill påstå att det finns många småsaker som gör livet surt för åldringarna utan att det skulle vara frågan om stort drama, och absolut blir det inga rubriker. Som till exempel att få sin kopp kaffe på morgonen.
Jag minns Saga vid
frukostbordet på servicehuset där jag jobbar några förmiddagar i veckan.
Varje morgon brukade hon sitta där med en tallrik havregrynsgröt framför
sej. Med saftsoppa på! Hon åt aldrig någonting, och varje morgon sade
vårdbiträdet: “Nå men Saga, har du inte ätit nånting nu igen”. Saga skakade på
huvudet. Och tallriken åkte iväg till köket. Dag efter dag.
En dag var jag på och tog hand
om “min” åldring. Hon brukar tycka om att dricka te med smörgås på morgonen. I
förbifarten frågade jag Saga om hon också ville ha en kopp te. Hon sa
ingenting, men hon tycktes nicka. Vi försöker väl då, tänkte jag, och gav henne
en kopp, med massor av socker i. Hon sörplade i sej teet, och åt upp hela
smörgåsen. Därefter fick hon te med smörgås varje morgon. Det var hon van vid sedan
70 år tillbaka. Efter det åt hon också gröten för att vårdbiträdena inte skulle
bli ledsna och gröten inte skulle gå till spillo. Inte skedde det något
underverk efter detta, Saga förblev sej lik. Men hon åt varje morgon och
verkade glad och nöjd. Hon ler mot mej varje gång jag är där. Hon vet att om dom
andra glömmer så kommer jag ihåg att hon vill ha te.
Vid sidan om servicehusens
draman, dom i rubrikerna, äger där rum massor av småsaker som jag hävdar är
jätteviktiga för dom gamlas självkänsla. T.ex. de gamla tycker om kall mjölk.
Men kall mjölk i en plastmugg? Jäk! För att inte tala om kall mjölk i en
pipmugg. Kall mjölk i ett riktigt glasglas. Nam! Äta maten med sked? Bära
haklapp? Bli matad om man är långsam?
Jag hävdar att samtidigt som
vi sörjer och räds för att våra åldringars liv är så hårt; ensamhet, dålig mat,
våta blöjor, och vem vet vad; barn som lurar pengarna av dem och ingen har tid,
borde vi komma ihåg detta.; att det också är en fråga om att se till att
åldringarna har möjligheten att njuta av livet genom dom små sakerna som alltid
gjort att solen skiner varje dag. Det är inte alltid så dramatiskt, ofta
är det bara en liten omtänksam grej som var och en av oss kan fixa för att göra
en gammal vän glad.
Som Saga och teet. Jag blir
själv så glad för att jag upptäckte vad hon egentligen ville. Jag satte mej
själv i hennes ställe där jag ju dessutom kommer att vara förr eller
senare. Sitter där med en tallrik havregrynsgröt med saftsoppa framför mej och
drömmer om en kopp kaffe.
Och inte-köps-listan, den
måste nog handelsmännen ta itu med, eller producenterna. Faktiskt, har jag
drömt, eller finns det redan en “helposti avattava” syltburk?
Kirsti Dalman, volontär, 67 år, gillar starkt morgonkaffe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar