I bussen in till Helsingfors centrum steg det på en gammal
krumböjd kvinna. Hon hade höftfel och svårt att röra sig. Hon försökte klättra
upp på platsen bredvid mig, längst fram i bussen. Jag ville hjälpa henne men
hon avböjde. "Jag måste tänka mig för innan jag lyfter benet."
Busschauffören väntade medan hon tänkte.
Väl på plats inledde hon ett intressant samtal med mig. Hon
visade vad hon hade i sina många plastkassar: torra kvistar. Hon berättade att
hon går omkring i stadens parker och samlar kvistar. Dem tar hon hem och sätter
i vatten. Sedan väntar hon på att de skall kvickna till, få knoppar och blad.
Då namnger hon dem, vet vilket träd eller vilken buske det handlar om. Hon är
ute varje dag på nya upptäcktsfärder. "Jag städar lite i parkerna samtidigt."
Hon var mycket gammal. Hennes hår låg tunt som damm på det
knotiga huvudet. Hennes kläder var slitna och skorna snedgångna. Hon liknade i
själva verket en torr kvist. Men bara till det yttre. Inne i henne sjöd
nyfikenhet, naturkunskap och en besatthet som säkert hållit henne på fötter
längre än någon läkare vågat förutspå.
När vi pratat färdigt om kvistar, korta, långa, mossiga –
absolut inte döda bara sovande i väntan på att upptäckas och tas om hand – så
övergick hon till andra samtalsämnen. Det var flaggdag och hon såg kritiskt på
de flaggor som syntes genom bussfönstret. "Vi har ingen flaggkultur i det
här landet. Det är fel format på flaggorna, antingen för små för de höga
flaggstängerna, eller för stora för de korta fasadstängerna. Titta bara, helt
fel!"
Jag tittade och insåg att hon hade rätt. Jag insåg också att
jag inte visste varför vi flaggade. "Europa-dagen" sade hon
lakoniskt. Hon var verkligen en vandrande uppslagsbok.
När vi steg av vid ändhållplatsen var kvinnan plötsligt
försvunnen. Hon hade krupit ner framför bussens framhjul. Med visst besvär tog
hon sig upp, triumferande. Hon hade en mycket liten kvist i handen, som hon
räddat från att bli överkörd. Busschauffören såg skakad ut. Han tänkte
garanterat mera på hennes säkerhet än på kvistens. Jag tackade för det
intressanta samtalet och hoppades på ett snart återseende. "Näkemiin"
sa hon och samlade ihop sina plastkassar. Styrde sina steg mot närmaste park.
Numera ser jag med en annan blick på min omgivning när jag
promenerar runt LillHoplax-viken. Jag har ännu inte lärt mig vilka kvistar det
lönar sig att ta hand om men på min balkong har jag en stor vas där jag sticker
ner både det ena och det andra. Om de slår ut så kommer jag inte att veta vad
de heter, men strunt i det. Jag har anslutit mig till dem som städar i
parkerna. Eller snarare till dem som är tacksamma för livets alla märkvärdiga
möten och oväntade samtal.
Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre döttrar, sex
barnbarn. Är sällan på landet, har noll koll på naturen och dess under. Men
ligger uppenbarligen i träning.
