Precis när det fotot cirkulerade i alla tänkbara media råkade jag ha ärende till telefonoperatörens affär. Ni vet, den där man står där med sin kölapp och väntar på att nån av dom unga, snabba bakom sin pulpet skall ropa upp ens nummer. Där stod också jag och repeterade mina frågor i tankarna så att jag skulle få sagt vad jag ville och få ett svar som jag hoppeligen skulle fatta. Nå jo.
Vi som köar idag är många. Bäst vi står där kommer en liten mörkhyad pojke in. Han är mager och späd, kanske fyra år. Han går förbi kölappsmaskinen mot bakre ändan av affären. Jag följer honom med blicken och inser samma sak som han: mamma är inte där! Han tittar omkring sej, man ser skräcken tändas i hans ögon: var är hon? Vi står där med våra svettiga kölappar i handen. Nån tittar på klockan, nån är lättad när en tidigare köare ger upp och går ut. Alla står oberörda som i koma, utan att visa med en min att dom skulle se vad som händer. Ingen reagerar på pojkens panik. Jag är mycket upprörd, jag måste gå fram till honom, ta honom försiktigt i handen. En liten smutsig, kletig hand i min. Vi går ut: "Älä pelkää!"
Precis utanför står två ordningsvakter i sina svarta kläder och sina skaftkängor med tjocka sulor. Huvudena rakade, armarna muskulösa, sixpacken ok. Många timmar i gymmet ligger bakom en sådan body. Vid bältet dinglar nycklar, kedjor, telefon, grejer. Dessa män ska man inte bråka med.
Jag vänder mej till den ena av vakterna: Vart skall vi gå för att få hjälp? "Odota vähän", säger han till mej och hukar sej ner på knä, tar den lilla pojkens händer, stryker över kinden som är alldeles randig av tårar och frågar med den ömmaste och omtänksammaste röst man kan tänka sej: "Onko äiti kadonnut? Ei hätää, kyllä me löydetään hänet". Han är så stor och pojken är så liten. Samtidigt ser man hur pojken inser vem det är som vill hjälpa honom. Han sväljer tårarna och försöker se morsk ut. Detta är ett strå vassare än en tant som blivit blöt i ögonen.
Sen reser dom två sej. Lilla handen i stora näven på väg att fixa saken. Den lille ser så stolt ut. Ska man bli vilse från mamma är det nog ganska smart att leta rätt på henne tillsammans med “mannen från securitas”. Dom försvinner sida vid sida i mänskovimlet.
Jag vinkar lite tafatt men det ser dom inte. Jag går tillbaka till kön. Jag har missat min tur. Det ser ut som om ingen lagt märke till vad som hände just med den lille, ingen säger nåt, ingen nickar eller ler. Tummarna spelar på telefonskärmarna. Eller?
En flicka kommer fram till mej. Hon ger mej sin kölapp och börjar själv köa om från början. Vi ler försynt mot varann. Det är dags att börja bry sej. I stort och i smått. Man kan börja med smått.
