Per-Erik Lönnfors
Det var min hustru som upptäckte seniorhuset. Hon hade fått cancer och vi behövde ett ställe där vi bekvämt kunde äta lunch. När hon blev sjukare kunde jag också hämta hem maten.
Det var min hustru som upptäckte seniorhuset. Hon hade fått cancer och vi behövde ett ställe där vi bekvämt kunde äta lunch. När hon blev sjukare kunde jag också hämta hem maten.
En gång märkte vi att vårt lunchsställe inte var riktigt socialt accepterat. En del av våra bekanta rynkade på näsan. De höll sig för alltför fina för “sociala inrättningar”.
Vi hittade på ett bra svar:
— Där var en gång samtidigt ett bergsråd, en general och
president Kekkonens f.d. älskarinna.
Ingen visste vem de var. De såg ut som alla andra.
Det har gått en del år sedan dess. Nu kommer jag ensam till lunchen. Jag sätter mig ofta tillsammans med någon annan. Snart får jag nya vänner. Men en av mina kvinnliga bekanta är fortfarande negativ:
— Där är så många gamla människor!
Det är sant att man måste vänja sig vid att sitta med 80-plussare och en del ännu äldre. Men det är också berörande att se dementa människor hjälpas till matbordet, ofta av sina trogna, mångåriga levnadspartners.
Ingen visste vem de var. De såg ut som alla andra.
Det har gått en del år sedan dess. Nu kommer jag ensam till lunchen. Jag sätter mig ofta tillsammans med någon annan. Snart får jag nya vänner. Men en av mina kvinnliga bekanta är fortfarande negativ:
— Där är så många gamla människor!
Det är sant att man måste vänja sig vid att sitta med 80-plussare och en del ännu äldre. Men det är också berörande att se dementa människor hjälpas till matbordet, ofta av sina trogna, mångåriga levnadspartners.
Och när man tittar på dem kan man bakom rynkorna upptäcka ett vackert ansikte. I bästa fall utstrålar det en inre frid, lugnet efter ett långt liv.
Det var visst den heliga Birgitta som sade: “Herre, låt mig mogna innan jag skördas”.
Om man vågar inleda ett samtal kan man också få höra fina livsberättelser. Som av en “Molnets broder”, dvs. över 90-årig jaktplansflygare från fortsättningskriget.
En fördel med mitt matsällskap är att så många talar svenska, också om de är finskspråkiga. De gamla helsingforsarna använder gärna den nyttosvenska de har lärt sig i skolan.
Personalen är också vänlig. Jag känner tacksamhet mot Helsingfors stad för mitt andra hem
Inga paradis är dock fullständiga. Nu har Palmia satt upp en
lapp som säger att man får ta bara en serviett!
Gamla händer är ofta darriga och kan spilla mjölk på serveringsbrickan. Jag skulle hellre betala några cent till för portionen i stället för att bi beskylld för stöld när jag behöver två papperslappar att torka munnen med.
Gamla händer är ofta darriga och kan spilla mjölk på serveringsbrickan. Jag skulle hellre betala några cent till för portionen i stället för att bi beskylld för stöld när jag behöver två papperslappar att torka munnen med.
Per-Erik LönnforsPer-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och
företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och
två skådespel.
