Små, små ord av kärlek - Jag har saknat dig

Jag hade en tid undvikit att äta i servicehuset. Efter allt påskätande tillredde jag enkla luncher hemma hos mig.

Om jag skall vara ärlig så ville jag också undvika de rynkiga ansiktena och de kutiga ryggarna.

Nu hade jag ingen lämplig mat hemma och styrde stegen till servicehuset.

Den första överraskningen var den filippinska sköterskan som eskorterade en gammal kvinnlig bekant, numera helt dement.

Vårderskans ansikte lyste upp: “Hej, Peje”.

Jag hade brukat hålla sällskap med dem ibland. När patientens minne blev sämre måste sköterskan berätta vem jag var.

“Nej”, sade patienten. “det är inte Peje, han har varit död länge”.

Det var sant. För henne var jag som gammal vän död, och levde bara under de få minuter hennes minne omfattade som en okänd människa.

Nu var paret på väg ut, så jag kunde inte hålla dem sällskap.

Jag såg ett annat bekant ansikte, som föreföll magert och slitet. Mannen brukade delta i ekonomträffar. En kamrerstyp som jag inte speciellt gillade.

Jag kom inte ens ihåghans namn.

Mannen frågade hur jag mådde. Jag svarade att allt var bra. Så sade han genast att han själv mådde dåligt, och tillade:

“Jag har saknat dig”.

Det gick en varm stöt genom mitt hjärta.

Jag hade ju bara då och då suttit bredvid honom när han någon gång ätit i servicehuset.

Nu sade han att han kände sig oerhört trött Hans fru hade dött i januari, efter en långvarig skjukdom, han hade haft besvär med bouppteckningen, advokaten hade bråkat när han ville ge pengar åt sin dotter i Ungern, hon fick inte komma till Finland för längre perioder för sin man, hans son ville att hans lägenhet skulle säljas (behövde pengar), han hade själv slutat köra bil efter en krock med en felparkerad glassbil och sonen kuskade honom bara motvilligt till lantstället.

Han var 92 år gammal. Han hade börjat gå på servicehuset och sitta med en grupp som drack kaffe tillsammans efter måltiden.

Jag frågade varför han saknat mig. Vi kände ju knappast varandra.

“Du brukade alltid fråga hur min fru mådde”.

Man kan tydligen göra en god gärning bara genom att finnas till.

Jag beslöt att börja äta oftare i servicehuset.

Det kändes alldeles bra.

Att höra någon säga “jag har saknat dig”.

Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel