Birgitta Boucht
Idag saknade jag tant Nadja, mammas väninnas svärmor. Jag gick förbi ett hus i Helsingfors där svärdottern bott. Då dök tant Nadja upp. Jag minns inte hur hon såg ut, jag minns inte att jag nånsin vågade prata med henne. Men jag minns tant Nadja. Och jag saknar henne.
Idag saknade jag tant Nadja, mammas väninnas svärmor. Jag gick förbi ett hus i Helsingfors där svärdottern bott. Då dök tant Nadja upp. Jag minns inte hur hon såg ut, jag minns inte att jag nånsin vågade prata med henne. Men jag minns tant Nadja. Och jag saknar henne.
Det händer allt oftare att jag saknar mänskor
som jag bara har ett dunkelt minne av. Jag vill återskapa dem som de var när
jag var barn. Eller är det mig själv jag vill återskapa, den lilla flickan som
kallades "Prippastina" av granntanten på landet?
Saknad är en fin känsla. Sorg är fruktansvärd
och hård, men saknad är ömhet, en känsla av förbiglidande värme, ett eko av
något man vetat, någon man känt.
Ju äldre jag blir desto mera och flera har jag
att sakna. Det gör ingenting. Det är bra med stora sällskap. Jag sammanför i
mitt minne mänskor som aldrig träffats, jag drar ihop tidsåldrar till en enda
tid, många platser till en enda tillflyktsort.
Förr hängde saknad ihop med något jag ångrade.
Varför lyssnade jag inte på släktens gamla damer? Varför brydde jag mig inte om
vad de hade att berätta? Varför skrattade jag åt dem, tyckte de var
påfrestande?
Nu har jag förlåtit mig själv. Jag vet att jag
har gått miste om nånting, men jag accepterar att jag inte kunde ta emot det när
tid var.
Idag tänker jag: en gång kommer någon jag inte
alls känner att gå förbi min ytterdörr på Mechelingatan och dunkelt minnas att
hon hört att där bodde en som skrev böcker. Kommer inte ihåg vad hon hette, har
inte läst böckerna, men vet att hon hört att det var en mänska som pratade med
folk i hissen, mest om vädret.
Jag tror mig veta vad som kommer att sägas om
mig länge efter det jag dött. "Jag hörde av min mommo att hon som bodde
här alltid tappade bort sig och skämdes för det." "Jaså hon, henne
har jag hört talas om, hennes örhängen." "Jag hade en klasskamrat,
det är femtio år sedan, hon sa att den här mänskan som jag inte kommer ihåg vad
hon hette, kokade goda soppor."
"Hon köpte alltid second hand-kläder och gammalt porslin på Kierrätyskeskus."
"Jag har hört genom bekantas farföräldrar att hon dansade en våldsam
apdans i tåget mellan Karis och Helsingfors." "Talar vi nu om samma
person?" "Jag vet inte, men jag saknar henne."
Jag vet inte heller. Men jag saknar tant Laura
som alltid drog på sig sin peruk först när hon kommit in i vår tambur, för den
rymdes inte under hennes hatt. Och jag saknar Elin som var hennes syster. Henne
kommer jag inte alls ihåg men pappa och jag gick till dem varje jul med ett
blompaket. Och jag tänder numera ett ljus på deras grav på Alla helgons dag.
Jag saknar inte min barndom, men jag saknar
tanterna och farbröderna som uppfyllde den. Nu när de är på långt håll saknar
jag dem. En gång hoppas jag bli saknad på samma sätt.
Birgitta Boucht
Birgitta Boucht, född 1940, är författare och
skrivarhandledare. Hon har bl.a. varit chefredaktör för tidskrifterna
Fredsposten och Astra Nova och ordförande för Edith Södergran-sällskapet. Hon
har tre döttrar och sex barnbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar