Små, små ord av kärlek - Kropp, hjärna och hjärta

av Per-Erik Lönnfors

Pensioneringen är ofta efterlängtad, men kan också vara ett problem. Vad är meningen med mitt liv, om inte jobbet? Det finns olika strategier.

En är att hänga kvar i sin yrkesidentitet. Att gå på möten och seminarier, försöka ge råd åt de yngre eller ännu värre: titta upp på sin gamla arbetsplats.

Det är en dålig strategi. För eller senare märker man att människorna i branschen blir allt yngre. Man känner ingen, och ännu värre, ingen känner en.  Sakkunskapen rostar. Man blir en fördetting.

Det är en dålig strategi. Jag gav själv upp den rätt snart.

Men eftersom jag var journalist kunde jag skriva kolumner, om ekonomi och politik. Det var roligt ganska länge. Men så märkte jag att Paavo Lipponen inte gjorde som jag sade, fast jag hade rätt om arbetslösheten. Han kanske inte ens läste vad jag skrev.

Nu ändrade jag igen strategi.

Jag beslöt att ge fan i samhället. I stället började jag läsa skönlitteratur och gå på teater. Jag blev intresserad av människoöden. Det viktigaste var förstås mitt eget. Så jag skrev böcker om mig själv.

Det var också trevligt ganska länge. Det blev faktiskt fyra böcker, med början i barndomen. Men sedan hann jag upp mitt eget liv. Om jag skulle fortsätta måste jag skriva om framtiden, och min egen död. Det ville jag inte.

Så kom finanskrisen 2008. Det var den största händelsen under min karriär som ekonomisk journalist. Men jag märkte att jag inte begrepp ett skvatt om vad som hände i världen runt omkring mig.

Då förstod jag att man inte kan leva på det sättet, i ett akvarium. Nu har jag igen börjat läsa och skriva om samhället igen. Och plötsligt känner jag att jag på nytt hänger med.

En pensionering behöver inte betyda att man är utestängd från livet, också om man inte har någon status som yrkesmänniska.

Det gäller att sköta tre saker: sin kropp, sin hjärna och sitt hjärta.

Jag spelar tennis med en 93-åring, så det kan inte vara helt ohälsosamt. Jag spelar bridge med lika gamla människor, och de har bättre minne än jag.

Med hjärtat är det besvärligare.  Man måste ha en vän, eller ett “parförhållande” som någon socialingenjör har hittat på att kalla det.

Men det går också att ordna, bara man ser sig omkring och vågar ta kontakt. Man kan bli särbo, sambo eller bara “matgäst” hos någon av någondera könet, eller bara lunchssällkap. I enstaka fall blir man inneboende.

Annars kan det gå som Fröding skrev:

I ensamhetens dystra tankar

Går mister Johansson och vankar

Och tåren far på kinden kall

Som Niagaras vilda fall.
 

Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.