Birgitta Boucht: Prata på!

När jag sökte mitt första jobb, som översättare på en reklambyrå, frågade den finskspråkiga chefen hur gammal jag var.

– Olen yhdeksänkymmentä vuotta, svarade jag prompt.

Jag kunde i min nervositet inte hålla reda på skillnaden mellan nitton och nittio på finska. Men jag fick jobbet därför att jag kunde svenska, vilket var huvudsaken.

Svenska var faktiskt det enda språk jag kunde. Mamma kom från Sverige, lärde sig aldrig finska, vi umgicks bara på svenska i Kronohagen när jag var barn och jag hade inte sällan villkor i finska. Med åren blev jag allt räddare för att försöka tala finska eftersom förväntningarna på en perfekt tvåspråkighet växte. Idag räknar alla med att finlandssvenskar talar flytande finska, åtminstone i Helsingfors, åtminstone i södra Finland. Jag känner mig mer och mer avvikande här. I Österbotten klarar jag mig bättre, för att inte tala om Estland. Där talar jag finska utan hämningar.

Jag tänker ofta på min första chef med värme. Han skrattade inte åt mig. Han uppmuntrade mig att bli översättare, och jag finansierade mina studier genom att översätta betänkanden, artiklar, enstaka böcker och till och med några av president Kekkonens nyårstal till svenska.

Men jag vågade inte prata, tackade alltid nej till uppdrag som skulle utföras på finska. I backspegeln kan jag se vad allt jag missade genom denna psykiska spärr: en naturlig pratkontakt med kolleger, grannar, medpassagerare på bussar och tåg, folk på krogen, presumtiva pojkvänner när jag var ung, upplevelsen av att faktiskt höra ihop med två språk och kulturer.

Språkkunskap handlar om psykologi i mycket högre grad än om grammatik och ordlistor. Jag förstår bra finskspråkiga barns och ungdomars problem med svenskundervisningen. Jag var en gång författargäst i ett högstadium i Tammerfors. Det visade sig att jag var den första svenskspråkiga person eleverna nånsin sett. Jag gick omkring mellan pulpeterna och lät dem röra vid mig. Vi övade tillsammans att säga: jag känner en som talar svenska, hon är inte farlig.

Vi skrattade mycket. Jag berättade historier och är säker på att de förstod nästan allt. Jag berättade också om hur rädd jag var för att tala finska. De såg upplivade ut och tröstade mig. Vi tröstade varandra.

Det är så det måste gå till insåg jag på Svenska dagen, när barnen i Joensuu och på andra helt finskspråkiga orter sjöng och rappade sina hälsningar på svenska via tv, Facebook, på gator och torg. Svenska dagen är för alla, tvåspråkighet, mångspråkighet är en språngbräda till glada upptåg och gemenskap.

Vad gör man med en snäcka om man ej får visa den? Undrade Tove Jansson. Vad gör man med ett språk om man ej vågar använda det? Det undrar jag och lovar (med en ängslig rysning) att bättra mig, prata på. Frågar du om min ålder svarar jag kanske:

– Olen yhdeksäntoista vuotta vanha. 

 

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, har jobbat som översättare, journalist, kolumnist, aktivist. Talar finska med sin svärson som tål det mesta.