Små, små ord av kärlek: Ett värdigt liv

Det finns en snapsvisa jag tycker illa om. Den börjar: “Minne, jag har tappat mitt minne”.

För tjugo år sedan tyckte jag den var rolig.

Och melodin från musicalen “Cats” är vacker.

Med åren har jag blivit känsligare. När jag hör visan kommer jag att tänka på de dementa åldringar jag ser när jag äter lunch på servicehemmet.

Jag tycker inte så mycket om snapsvisor längre. Inte heller snapsar. De kan påverka minnet negativt.

Ett eller två glas rödvin förhöjer däremot nöjet av en god måltid. Och rödvin i små mängder är bra för minnet, läser jag i tidningen (nästa vecka kan det stå tvärtom!).

En speciell form av minnesbesvär kan höra ihop med det som kallas för afasi.

Den kan yttra sig i att man inte får fram ord, fastän man kan höra dem i sin egen hjärna.

Afasi kan vara en följd av stroke, hjärnslag eller hjärnblödning. Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i Finland.

En stroke är mycket bedräglig, eftersom den inte tar ont. Ett vanligt symptom är att man talar sluddrande, som om man vore berusad.

Det är en annan orsak till att inte dricka så mycket snaps att man sluddrar. Då kanske folk inte förstår att man fått stroke när man gör det.

En färsk bok som handlar om stroke har titeln

“Kan du säga perkele” av Annika Rentola. Bakom boken står en afasipatient som heter Peter von Koskull.

Han fick stroke för 17 år sedan. Då påstod man att man kunde rehabiliteras under två år, men inte längre.

Peter fortsatte ändå envist att öva. I dag kan han göra sig utmärkt förstådd. Han spelar rentav bridge.

Med det har han visat att man aldrig skall ge upp. Och han är ett gott exempel också för andra än sådana som har fått en sjukdom.

När världens ekonomi har barkat åt skogen har många fått börja leva fattigare. Det är en del av den framtid som Pekka Himanen beskriver i sin omtalade bok “Kestävän kasvun malli”.

Filosofen Himanen skriver att vi borde leva ett värdigt liv, i ett värdigt samhälle. Vi kan växa andligt och socialt, också om vi materiellt får det sämre.

Det är just det jag tycker Peter von Koskull har gjort. Han har levat ett värdigt liv, trots sin sjukdom.

Han ordnar konserter till förmån för stroke-patienter.

Nästa är den 12 januari i Tempelkyrkan.

I sin åttioårsdagsintervju i Hufvudstadsbladet sade Peter: “staten har inte råd med allting, vi måste hjälpa varandra”.

Det kan man kalla att leva ett värdigt liv. Utan att behöva läsa en filosofisk rapport på 400 sidor.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.