Birgitta Boucht: Min håg blev tänd

Jag oroar mig för mitt minne. Det är ingenting nytt, jag har alltid oroat mig över att jag kommer ihåg så lite, både av det som hände för länge sedan och det som hände igår. Jag ser mig själv som ett vandrande såll, där viktig information ständigt faller ur huvudet genom osynliga hål.

Men nu oroar jag mig inte över ett personligt problem utan ett samhälleligt. Mina minnen är knappast något värda i dagens värld. Vi lever i ett sammanhang som saknar kontakt med sin historia. Dagens händelser, den oändliga strömmen av aktualiteter, uppdateringar, mediekonkurrens, springande hit och dit – allt detta upptar vår tid och våra tankar. Oavsett om vi är unga eller gamla.

När jag var liten var släkten stor. Mest bestod den av gamla tanter som jämt och ständigt pratade om sina minnen. De beskrev levnadsförhållanden som jag inte var det minsta intresserad av. Det brydde de sig inte om. Den som inte ville lyssna kunde gå in i ett annat rum. De fortsatte prata om hur det var förr. Det skulle inte ha fallit dem in att dölja sig i det dagsaktuella.

Jag tror att historielösheten hänger ihop med vår rädsla för att åldras. Vår tid hyllar det ungdomliga. Det är pinsamt att åldras, det ska skjutas upp i det längsta, döljas eller åtgärdas.

Minnen kan på ett otrevligt sätt avslöja din ålder. Fanns det inte tv när du var barn? Vad tittade ni då på? Hur gammal är du egentligen? Köpte ni mat på kupong? Vad då kupong? Har du gått från Köpenhamn till Paris? Varför i all världen?

Historielöshet, rädsla för att åldras och rädsla för död är samma sak. Där gamla mänskor uppmuntras att komma ihåg sin egen historia och att återberätta den (också för ointresserade eller fnissiga ungar som går in i ett annat rum och leker) där lever samhällshistorien, den politiska historien, kulturhistorien vidare. I motsatt fall dör de. 

Det visste redan Runeberg, och lät den unge studenten i Fänrik Ståls sägner masa sig iväg till fänriken och fråga: Min håg blev tänd att höra mer, kanhända får jag det av er?

Det kallas tradering, muntlig överföring av historien. När en poet dog i de preislamitiska arabiska samhällena utsågs omedelbart en traderingsexpert som fick i uppgift att föra hans sångskatt vidare. Döden var inte slutpunkten för en mänskas kulturella och sociala verksamhet. Det som hade åstadkommits levde vidare i omgivningens minnen och mun. 

Jag trodde för länge sedan, när jag skaffade min första otympliga bordsdator, att jag skulle få ordning i mitt liv. Allt låg där färdigt att plocka fram som på bricka. Inget vimsande längre. Så blev det inte.

När man har pappershögar, lösa lappar, brev i travar så ser man dem. Kan röra vid dem. Kan i bästa fall hitta vad man letar efter. Men datorn är en storslukare. Det mesta ligger bortglömt i dess inre.

Minnet är datoriserat, men alltför få hittar fram till källorna, det muntliga berättandet, det handskrivna brevet.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare. Tycker om sin dator, sin epost, att tidvis befinna sig på Facebook. Men hon lär sig mest av det mänskliga mötet, samtalet.