32 år har jag bott på Mechelingatan i Helsingfors. Nu
flyttar jag. Till Folkhälsans Majblomman-hus som är fint och trevligt och fyllt
av vänner och bekanta. Det är en lottovinst säger alla. Men för mig är det just
nu en jordbävning, en existentiell utmaning av bibliska mått, lite som
syndafloden.
Jag borde ha varit förberedd. Jag har flyttat förr, under
verkligt traumatiska omständigheter, och klarat det. Men den här gången känns
det definitivt. Jag vet att allt jag nu är tvungen att göra mig av med pga
utrymmesbrist, det kommer jag inte att kunna återskapa i det nya hemmet. Jag
måste alltså göra plats för detta i mitt eget inre; minnas utsikten, mänskorna,
böckerna, festerna, skratten, samtalen, jobben, resorna som planerades vid
köksbordet. Varje liten sak som jag placerar i loppishögen är ju en påminnelse
på gott och ont, till och med de tilltrasslade garnnystanen som aldrig blev
sockor, jumprar, halsdukar (jo, något blev halsdukar som jag nu inte använder
men heller inte förmår mig att kasta).
I en sån här situation behöver man hjälp att se på saker med
nya ögon. Jag plockar fram Terence Conrans bok "litet utrymme mycket
plats" (den heter så, med små bokstäver och inga skiljetecken, det tar
uppenbarligen mindre plats) och bläddrar fram till kapitlet om "ordning
och reda". Där säger han strängt: Det går inte att komma undan
verkligheten. Det är helt enkelt inte förenligt att både leva smått och
samtidigt få plats med en väldig massa saker.
Sen försöker han få mig att "tänka avskalat", att
öva upp viljan att klara mig utan allt överflödigt. Han gör en lista över
sådana prylar som tar upp plats utan att bidra med något positivt i tillvaron:
saker som ger skuldkänslor (presenter man aldrig bett om, arvegods, egna impulsköp,
böcker man aldrig öppnat, kläder som inte passar), utslitna saker, saker som
har varit trasiga länge, saker man sällan använder, papper som inte har något
syfte (gamla kvitton, tidningsklipp, vykort från okända personer),
bra-att-ha-saker som man tror ska komma till användning i framtiden ...
Jag försöker följa råden, men kommer ofta till korta. Jag
vill släpa med mig alla tomma glasburkar som kan fyllas med smått och gott (men som det inte
finns plats för i kokvrån). Jag kan inte avstå från mina vackra små och stora
askar och burkar som dessvärre inte alls lämpar sig för uppbevaring av
någonting överhuvudtaget.
Framför allt kan jag inte organisera mitt jobbarkiv, fyllt
av dagböcker, kalendrar, textutkast, brev, ända från min allra tidigaste
barndom. Det är de jättehögarna jag just
nu försöker bemästra. Hellre än att göra det skriver jag den här bloggtexten
(och lovar mig själv att överge min egendomliga vana att ta dubbla kopior av
allt jag skriver – åtminstone det skulle glädja Conran).
Ett problem som Conran inte tar upp är svårigheten att bli
av med det som man med stor vånda rensat ut. Svårt att bli av med gamla böcker,
omöjligt att slänga gammal elektronik i lådorna på gården, har man inte bil är
faktiskt varje större föremål ett problem. Kierrätyskeskus? Frälsningsarmén?
Vem vill ha ett Fazers Mignonpiano från 30-talet? Dessutom borde man faktiskt
vara expert på sopsortering. Var hör
gamla repiga LP-skivor hemma? Oanvändbara mycket älskade videokasetter?
Nu måste jag sluta skriva. Jag känner paniken växa inom mig
och det får inte ske just nu. Jag lämnar Conran och citerar i stället delar av
en text som dök upp ur pappershögarna för några dagar sedan: en text daterad
1692 och funnen i Gamla Sankt Pauls kyrka, Baltimore. Rubriken är Desiderata (tillönskningar).
"Tag råd av ålderdomen, låt ungdomens fordringar
anspråkslöst stå tillbaka. Bygg upp själens styrka så att du är skyddad vid
plötsliga motgångar. Men låt dig inte nedslås av inbillat hot. Många farhågor
föds ur trötthet och ensamhet. Var mild mot dig själv utöver en viss hälsosam
självdisciplin."
Man ska flytta så länge man orkar göra det. Det är en evig
sanning. Och jag orkar, tro inte annat.
Birgitta Boucht, född 1940, författare bl.a till
"Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift." En titel
alldeles för lång för Conrans smak. Inte alls avskalad. Nästa bok kan tänkas
heta Punkt. Eller Komma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar