Jag skriver den här texten för hand i ett skakigt tåg från
Vasa till Seinäjoki. Jag är på hemväg från Vasa LittFest, ett underbart
tvåspråkigt projekt som sammanför konstarter, litterära genrer och en
kulturhungrig publik från många geografiska håll. Jag har deltagit också
tidigare och alltid blivit förtjust i den självklara tvåspråkigheten i Vasa, i
publikens vidöppna hjärtan. Timmar i sträck orkar man suga i sig uppläsningar,
diskussioner, musik, dans och träffa gamla bekanta. Det sociala umgänget är en
viktig bit av upplägget.
Vasa är en stad av precis rätt storlek för detta. Man ser
ofta bekanta ansikten på stan. Jag höll en föreläsning på Vasa Arbis om min syn
på skrivande, hemligheter, barndom, syskonskap – ämnen jag behandlat i min
senaste bok. Nästa dag i kassakön på Halpa Halli (mitt favoritställe i Vasa!)
vände sig en okänd dam om och sade: tack för en fin föreläsning igår. I Rewell
Center mötte jag en annan åhörare som tackade och dessutom ville reda ut vissa
oklara punkter i min självbiografi. Sådan spontan respons får jag sällan på gatorna i Helsingfors.
På bokmässor och litteraturfester ställs dock min vacklande
förmåga att komma ihåg namn och ansikten på hårda prov. Jag vet att jag inte är
ensam om att signera böcker till fel person, att tro mig prata med nån helt
annan än personen framför mig. Men det ger föga tröst i stunden.
På väg till Vasa hände det igen. I tåget sprang en man i
gången och hälsade över axeln på mig. "Du är väl Birgitta?" ropade
han för säkerhets skull. Det var trängsel i vagnen och jag såg honom bara
bakifrån så det bekymrade mig inte så mycket att jag inte kände igen honom.
Värre var att jag vid bytet i Seinäjoki stötte på en annan man som jag absolut
visste att jag kände. Men vem var han? Var hade vi träffats? En tidigare arbetskamrat?
En person ur de finlanssvenska fondkretsarna som jag borde hålla mig väl med?
Jag brydde min hjärna hela vägen till Vasa. Inget resultat.
När vi steg av kom den första mannen springande och sade de
förlösande orden: "Har hela Kronohagens lågstadium möte här idag?"
Kronohagens lågstadium! Självklart. De här männen var pappor
till mina barnbarns klasskamrater, vi hade suttit tillsammans på otaliga
julfester och våravslutningar, deras döttrar hade vimlat omkring hemma hos mig.
Det var länge sedan, konstaterade vi nu på Vasa järnvägsstation. Så gick våra
vägar igen åt tre olika håll. Och jag tänkte att dem man inte träffar i
Helsingfors dyker i alla fall förr eller
senare upp på andra platser i världen.
Och jag var beredd att ta itu med LittFesten. Den blev fin
och totalt utmattande. Jag är i stort
sett lika nedsliten och grå som Ylistaros stationshus konstaterade jag när jag
åkte hem förbi det fordom så vackra och imponerande huset. Men inne i det huset
vimlar det garanterat av minnen och berättelser. På samma sätt som det i mig
vimlar av intryck, vänner, samtal och berättelser. Egna och andras. Gamla och
nya. Hemligheter, sanningar och de osynliga band som förbinder oss med en dam i
kassakön, kolleger, publik och mer eller mindre igenkännbara ansikten. Alla
unika.
Birgitta Boucht, f. 1940, författare. Utgett två böcker
2014: "Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift." och
LL-boken "Tårar, kärlek, efterrätter".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar