Birgita Boucht: Bara oro kan nu säkra vårt lugn

"Är du oroad? Sprid oron i befolkningen! Bara oro kan nu säkra vårt lugn."

Så avslutar Ingrid Sjöstrand sin senaste diktsamling Planet till salu. Blå. Undertitel: Obehagliga dikter.

Jag fick den diktsamlingen av Carina Agnesdotter på Bokmässan i Göteborg för några veckor sedan. Hon har skrivit doktorsavhandlingen Dikt i rörelse om Ingrid Sjöstrands fredsdikter på 1970-talet. Doktorsavhandlingen och mina texter om fredsarbete i boken Förklädd och naken var utgångspunkt för vårt kortseminarium vid mässan.  Helt okej, en bra diskussion. Men det bestående  för mig när jag tänker på mässan är Sjöstrands 35-sidiga nya diktsamling.

Ingrid Sjöstrand är 92 år gammal. Hennes bibliografi omfattar texter från 1950-2014, barn- och ungdomsböcker, texter om fred och kärnkraftsmotstånd, romaner, kåserier, allt. Och nu denna fantastiska bok: obehagliga dikter. Skriven av en kvinna som ingenting har att förlora, utom sin tro på demokratin och naturens möjligheter att överleva vår rovlystnad, sin självrespekt och sin omsorg om den blå planetens framtid.

Det är obehagliga insikter Sjöstrand presenterar. Men det man minns är sorgen och vreden i hennes tilltal. Och vardagligheten, som när hon får svar på tal av Marie Curie i ett samtal om sopor: "Var och en som skött/ ett hushåll/ inser att om man inte vet/ var man ska göra av sina sopor/ så kan man inte hopa mera/ sopor än dem man redan har/ n'est-ce pas?"

Texterna är stadigt förankrade i Sverige med klara hänvisningar till svenska myndigheter:

Hos oss är det så

att kommunerna

närmast Forsmark

saknar resurser

för att mäta

strålning, så där

är det lugnt

Vidare saknas utrustning

för sanering, om vi

skulle råka ut för

radioaktivt nedfall

men det gör ingenting

Vi kan iallafall inte

evakueras.

Länsstyrelsen i sin Risk- och sårbarhets-

analys:

Det finns ingen planering

för en sådan situation.

Svenska (och gärna också våra egna) politiker och myndigheter borde tvingas läsa dessa texter som kvällslektyr. När de sedan inte kan sova så kommer de kanske på någon klok tanke om konfliktlösning. Eller så puttar de ner innehållet i det som Sjöstrand kallar "tystnadspåsen, yttersta kontrollen för vår DemokraTIG." Den är stor och snart proppfull. Det är tidens paradox, att så mycket tigande och tystnad kan få plats i en så hektiskt bullrande värld.

Jag är nästan tjugo år yngre än Ingrid Sjöstrand. Jag har läst hennes barnböcker för mina barn, jag har beundrat henne på avstånd och också på nära håll under fredsmarschen 1983 från New York till Washington då hon läste dikter för FN:s generalsekreterare. Jag märker att jag är väldigt stolt över att hon är så gammal, numera nästan helt döv men ändå färdig att igen en gång kasta sig ut i kampen för mänsklighet. Hon är en förebild som behövs. För oss som är gamla. För dem som är unga. För dem som ännu inte är födda.

"Alla krig är redan förlorade" säger hon. Och fortsätter att skriva dikt, att oroa och beröra.

Birgitta Boucht, författare, född 1940. Har en gång läst fredsdikter på Försvarsministeriet, inför en konfunderad kanslichef och hans adjutant.