Birgitta Boucht: Vaknade du glad i morse?

Häromdagen deltog jag i ett trevligt knytkalas med gamla vänner. Vi åt och drack en salig blandning av mat som tillfredsställde allas smakpreferenser och kokförmåga, vi pratade, skrattade, dansade improviserat något som liknade de sju slöjornas dans, med undantag av att vi bara hade en slöja att tillgå.

När den fysiska energin började avta vaknade behovet av att gå inåt, vara allvarlig, tänka efter. En av oss ställde en fråga som har följt mig sedan dess: hur känner ni er när ni vaknar på morgonen, är ni glada eller lessna, vill ni stiga upp eller ligga kvar i sängen?

Svaren var nedslående. Oberoende av om vi var aktiva i arbetslivet eller pensionerade, oberoende av om vi var morgonpigga eller sjusovare, oberoende av om vi hade utstakade dagsprogram eller kunde bestämma över oss själva – oberoende av allt detta var våra svar nästan identiska.

Vi vaknar lessna. Vi vaknar med en känsla av att inte vilja läsa morgontidningen eller lyssna på radionyheterna. Vi vaknar rädda för vad dagen ska föra med sig.  Den glada nyfikenhet som förr kom sig av att man hade en plats och en uppgift i samhället har förbytts i ett främlingskap med drag av hopplöshet, kverulans eller handlingsförlamning.

Vi hann inte prata färdigt om detta. Så jag har fortsatt att fundera på egen hand. Vad är det jag saknar? Små barnbarn som kröp ner i sängen, sparkade och pussade vilt omkring sig? Ett dagsprogram som innehöll meningsfulla möten, kaffe på stan med vänner, aktiviteter i olika föreningar? Samtal där man fokuserade på vad som var möjligt att åstadkomma, i politiken, i kulturlivet, i den personliga vardagen? Allt detta och mera därtill står på min önskelista.

Idag har vi förletts att tro att vi lever i ett expertsamhälle, där  inhemska självutnämnda (eller politiskt valda) experter och utländska inbjudna rådgivare förväntas lösa alla problem. Alltså alla sina egna problem, beträffande skatteplanering, företagsamhet, metropolsamhällen, privat sjukvård etc etc.

Men det stora flertalet av oss har andra problem. Vi vaknar deprimerade. Vi trivs inte i samhället vi lever i. Och sakta men säkert inser vi att det faktiskt är vi själva som måste förändra det. Vi är också experter. Vi bär framtiden i våra händer som det sades förr.

Låter det jobbigt? Omöjligt? För egen del har jag kommit fram till att det räcker med små steg varje dag, obetydliga, nästan osynliga förändringar. Vad tycker jag om att göra? Vad skulle göra det roligare för mig att vakna på morgonen? Kanske jag kan lära mig att sluta skjuta upp saker, att äntligen ta itu med det jag verkligen gillar. Att skriva, om allt mellan himmel och jord.

Medan jag funderat på detta har jag av bara farten tvättat en pläd för hand, satt igång  en fullproppad tvättmaskin, vattnat blommorna, städat bland tidskrifterna (nåja... nästan), ätit en hälsosam lunch för första gången på länge – och skrivit en bloggtext.

Hade jag vetat det i morse när jag vaknade så hade jag verkligen inte varit lessen.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre döttrar, sex barnbarn. Planerar morgondagens uppvaknande. Vad ska jag då hitta på som gör mig glad?

Birgitta Boucht: Varför är detta hemligt?

Jag förbereder mig för en kvällsträff där jag ska tala om min självbiografi Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift. Jag har talat om den på många ställen, läst och berättat, och varje gång hittar jag en ny infallsvinkel på mitt material.

Ikväll tänker jag äntligen tacka min familj och dess vänkrets för vad de gett mig. Impulser för mitt skrivande. Tvånget att skriva. Nästan allt jag skrivit har sitt upphov i min barndom. Bakgrund, material, känslor, frågor, hemligheter. Framför allt hemligheter. Eller kanske snarare: saker som man inte fick tala om. Sånt som man inte fick se trots att det utspelades framför ögonen på oss alla.

Döden var tabubelagd. Min syster som lämnades i Sverige under kriget fick man inte ställa frågor om. Min mammas livslånga kärleksaffär med en svensk man var en välbevarad hemlighet. Släktens alla självmord under tidigare år berättade ingen om. Det var först i samband med att jag skrev självbiografin som jag insåg att min pappa var  bara femton år då hans pappa tog livet av sig. Min farmor blev ensamförsörjare med många barn. Henne minns jag tyvärr inte alls. Och min pappa talade varken om henne eller sin pappa. Men han berättade sagor, hisnande historier som han hittade på själv.

Jag hade en släkting som var lätt utvecklingsstörd. Honom retades släktens män ohämmat med, försatte honom gärna i pinsamma situationer. Ingen ingrep. Hans mamma var placerad på mentalsjukhus, hans pappa var en gammal man redan då sonen föddes. Han gömdes undan hemma i en alkov vid köket, tillsagd att inte visa sig. Han hade ett hjärta av guld. Jag var mycket yngre än han men han föreslog att vi skulle gifta oss. Jag var väl då ca åtta år. Mamma blev rasande när hon hörde det.

Men hon blev inte alls illa berörd av att släktens farbröder gärna ville att jag skulle sitta i deras famn och bli omkramad när de druckit för mycket. Jag grät och bad dem sluta och min mamma skämdes för mig. Att jag var en sån lipsill. Farbröderna ville ju bara väl. Också han som jagade runt mig i mitt rum medan jag skrek på hjälp och mina föräldrar stod i dörren och skrattade.

Egentligen upplevde jag min barndom som ett enda stort mysterium. Jag förstod sällan vad som hände, vad mina föräldrar grälade om efter festerna, jag visste bara att varenda fest åtföljdes av skrik och bråk. Att pappa beundrade de vackra kvinnorna, att mamma skämdes över den brist på stil och uppfostran som sällskapet visade, att mina föräldrar sällan möttes som jämlikar på en gemensam nivå där ingendera var tvungen att se ner på eller se upp på den andra.

Jag visste inte vem jag skulle ty mig till. Min snälla pappa eller min stränga mamma? Deras syn på mig skiljde sig så markant. För mamma var jag ett material i hennes händer som hon efter bästa förmåga skulle knåda till en avbild av sig själv. För pappa var jag ett barn som tyckte om att hålla honom i handen när vi gick ut på promenader, som tyckte om när han spelade Tyttöni, tyttöni mun på piano.

Jag vacklade hit och jag vacklade dit. Jag var mörkrädd, rädd för fulla gubbar, rädd för att tappa bort mig, rädd för att få stryk av mamma. Jag var samtidigt utåtriktad, ljus och glad, pratsam i överkant. Jag tror mamma aldrig glömde att jag i barnträdgården berättade för tanterna att hon hade haft en "jättelång binikemask i magen". Var det en hemlighet? Varför det?

Nu, mer än sjuttio år efter denna kluvna barndom, inser jag vilken skatt jag har burit med mig. Dessa galna, egensinniga, elaka, sorgsna, mer eller mindre begåvade personer har tvingat mig att skriva, gräva djupare och djupare, återse dem med mina vuxna ögon. De försvarar fortfarande sina hemligheter, men tillåter mig att använda dem.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre döttrar, sex barnbarn. Förbereder sig för att avtäcka ännu fler av familjens hemligheter. En guldgruva litterärt material kan inte lämnas outnyttjad.

Birgitta Boucht: Jag, en hämnare?

Den som arbetar med datorer vet att inne i den magiska lådan gömmer sig många hemligheter. Jag tänker nu inte på de tekniska miraklen utan på det rent innehållsmässiga: texter som man själv skrivit eller sparat från olika källor, bilder, gammal epost, fakturor, egendomliga anteckningar av alla de slag, sexton olika utkast till en insändare, ett stort antal flera gånger redigerade bidrag till olika antologier, korrektur etc etc.

Allt detta man inte längre hittar. Eller har glömt bort att man sparat. Allt detta som i brist på bättre fått rubriken "Att åtgärda", "Minneslista", "Dead lines", "Pågående arbeten".

Jag trodde för länge sedan, när jag skaffade min första otympliga bordsdator, att jag skulle få ordning i mitt liv. Så blev det inte.

När man har pappershögar, lösa lappar, brev i travar ser man dem. Kan röra vid dem. Kan i bästa fall hitta vad man letar efter. Men datorn är en storslukare, som uppmanar en att skriva och skriva om, och sedan äter upp alltsammans. Det mesta ligger bortglömt, oåtkomligt och osmält i dess inre.

Men häromdagen hade jag tur. Jag råkade hitta ett utomordentligt citat. Radio Mellannyland intervjuade Helsingfors stadsmuseums chef Leena Arkio och frågade om hennes fritidsintressen.

– Jag studerar franska, svarade hon. När jag är 80 år hoppas jag kunna tala lika bra franska som finska. Men jag är rädd att jag inte hinner, jag har så mycket att göra. Då tänker jag att det får bli när jag är 90 år. Då skall jag tala lika bra franska som finska.

Så lägger en klok kvinna upp sitt liv, tänkte jag. Och beklagar nu att jag själv inte ens har haft förstånd att datera citatet. Det är flera år gammalt, jag tror Arkio är ganska flytande på franska idag.

Ett annat fynd, lika odaterat, dök upp när jag kollade om jag hade någon text om stress på ålderdomen:

"Dan Hansson, forskare och psykoterapeut, möter i sitt arbete personer som vant sig vid en så låg aktivitet att de blir stressade av minsta lilla aktivitet.

Särskilt äldre personer är i riskzonen. Det är inte ovanligt att de gruvar sig en vecka i förväg för ett bankbesök, kommer till banken en halv timme före utsatt tid, glömmer bort hälften av vad de skulle göra och är utslagna två dagar efteråt."

Texten måtte vara gammal, från en tid då man ännu gjorde bankbesök... men i övrigt är den helt korrekt enligt min erfarenhet. Hur många gånger kollar jag t.ex. klockan när jag ska lämna hemmet? Eller när jag ska se på tv? Så ofta att jag till slut glömmer vad det var jag  egentligen skulle göra.

Ett intressant fynd är ur en rikssvensk tidning som presenterar ett tv-program där jag medverkade:

"Det är ett sjukt samhälle vi har, där det bara finns ett sätt att vara normal på", säger finlandssvenska författaren Birgitta Boucht. Själv tilltalas hon av den nattliga aspekten av verkligheten och har bland annat skrivit en dikt för att hämnas på ett hårdkokt ägg.

Det hade jag glömt. Som så mycket annat.

Birgitta Boucht, f 1940, författare. Gillar sina barn, barnbarn och vänner, ogillar i övrigt det mesta. Dock icke hårdkokta ägg. Hämndlysten är jag inte. Påstår jag djärvt tills jag hittar en text som bevisar motsatsen.

Birgitta Boucht: Festen kan börja, när som helst

När man flyttar, eller när man har flyttat, händer konstiga saker. Det vanligaste är förstås att man inte vet var man har sina saker, eller om man ens har kvar de saker man letar efter. Så här inför julen tänkte jag mig att det skulle vara roligt att dekorera mitt hem en aning. Men var fanns julprydnaderna?

Jag öppnade alla garderobsdörrar, kröp under sängen, drog fram en stege och undersökte de övre skåpen. Jag hittade faktiskt en tygkasse fylld med gula små gubbar och gummor, glada målade ägg, några harar och serpentiner.  Nöjd med fynden började jag placera ut dem på olika ställen i min bostad. Det tog mig en stund att inse att jag höll på att förbereda mig för påsken.

Efter ytterligare några djupdykningar i garderoberna hittade jag julprydnaderna. Men faktum är att jag tycker påskriset och äggen är roligare än dammiga tomtegubbar och halvt uppätna pepparkaksnissar. Så nu introducerar jag en splitterny tradition i mitt hus; alla dekorationer ska samsas på alla fester. Jul, nyår, fastan, påsk, valborg, första maj, midsommar, alla vår- och höstdagjämningar, födelsedagar, namnsdagar och adventssöndagar ska lysas upp av tomtegubbar, påskhäxor, pappershattar, ljus och allt annat som hör till. Julgranen bjuder upp midsommarstången till dans. Festen kan börja.

Jag vet en förening där man kommer att klappa entusiastiskt i händerna över denna nyordning. Det är min syförening som aldrig syr, som firar midsommar på julaftonen, som gör dansanta utfärder till det Grekland som lokaliserats till södra Finland, och som ständigt löser intrikata världsproblem genom sin uppfinningsrikedom och fördomsfrihet.

Vi är överens om att sund galenskap är bättre än osund normalitet. Vi är trötta på duktighetskrav och fastställda regler för smått och stort. Vi koncentrerar oss på vår vänskap, på att ta hand om varandra när livet krisar, när döden slår till, när svåra förändringar inträffar. Vi vågar skratta också när mörkret faller, när jobben strular och sjukdomar tar plats i kroppen.

Vi är alla i den åldern att vi vet att livet är skört och morgondagen osäker. Men det hindrar oss inte att njuta av nuet, att vara tillsammans, att sjunga mer eller mindre olämpliga sånger och diskutera frågor som aldrig kommer att få svar. Vi kan också vara ytterst systematiska, vi har en livlig mejlväxling inför varje träff. Så här stod det i senaste mejlet:

"Påminner härmed om att vi ska fira allas födelsedagar på söndagen. Eftersom julfirande i jultid strider mot syföreningens ideologiska grund, har julfirandet ändrats till födelsedagsfirande.

Det betyder att julklapparna nu blir födelsedagspresenter i stället."

Så enkelt kan det vara.

Birgitta Boucht, författare, född 1940. Senaste bok Tårar, kärlek, efterrätter, om en mormor, en mamma och två döttrar som lär sig lösa problem genom att lyssna och fråga. I syföreningen är Boucht för närvarande arkivarie, efter att ha avsagt sig rollen som revisorssuppleant. 

Birgitta Boucht: Helsingfors-Seinäjoki-Vasa-Seinäjoki-Helsingfors

Jag skriver den här texten för hand i ett skakigt tåg från Vasa till Seinäjoki. Jag är på hemväg från Vasa LittFest, ett underbart tvåspråkigt projekt som sammanför konstarter, litterära genrer och en kulturhungrig publik från många geografiska håll. Jag har deltagit också tidigare och alltid blivit förtjust i den självklara tvåspråkigheten i Vasa, i publikens vidöppna hjärtan. Timmar i sträck orkar man suga i sig uppläsningar, diskussioner, musik, dans och träffa gamla bekanta. Det sociala umgänget är en viktig bit av upplägget.

Vasa är en stad av precis rätt storlek för detta. Man ser ofta bekanta ansikten på stan. Jag höll en föreläsning på Vasa Arbis om min syn på skrivande, hemligheter, barndom, syskonskap – ämnen jag behandlat i min senaste bok. Nästa dag i kassakön på Halpa Halli (mitt favoritställe i Vasa!) vände sig en okänd dam om och sade: tack för en fin föreläsning igår. I Rewell Center mötte jag en annan åhörare som tackade och dessutom ville reda ut vissa oklara punkter i min självbiografi. Sådan spontan respons  får jag sällan på gatorna i Helsingfors.

På bokmässor och litteraturfester ställs dock min vacklande förmåga att komma ihåg namn och ansikten på hårda prov. Jag vet att jag inte är ensam om att signera böcker till fel person, att tro mig prata med nån helt annan än personen framför mig. Men det ger föga tröst i stunden.

På väg till Vasa hände det igen. I tåget sprang en man i gången och hälsade över axeln på mig. "Du är väl Birgitta?" ropade han för säkerhets skull. Det var trängsel i vagnen och jag såg honom bara bakifrån så det bekymrade mig inte så mycket att jag inte kände igen honom. Värre var att jag vid bytet i Seinäjoki stötte på en annan man som jag absolut visste att jag kände. Men vem var han? Var hade vi träffats? En tidigare arbetskamrat? En person ur de finlanssvenska fondkretsarna som jag borde hålla mig väl med? Jag brydde min hjärna hela vägen till Vasa. Inget resultat.

När vi steg av kom den första mannen springande och sade de förlösande orden: "Har hela Kronohagens lågstadium möte här idag?"

Kronohagens lågstadium! Självklart. De här männen var pappor till mina barnbarns klasskamrater, vi hade suttit tillsammans på otaliga julfester och våravslutningar, deras döttrar hade vimlat omkring hemma hos mig. Det var länge sedan, konstaterade vi nu på Vasa järnvägsstation. Så gick våra vägar igen åt tre olika håll. Och jag tänkte att dem man inte träffar i Helsingfors  dyker i alla fall förr eller senare upp på andra platser i världen.

Och jag var beredd att ta itu med LittFesten. Den blev fin och totalt utmattande.  Jag är i stort sett lika nedsliten och grå som Ylistaros stationshus konstaterade jag när jag åkte hem förbi det fordom så vackra och imponerande huset. Men inne i det huset vimlar det garanterat av minnen och berättelser. På samma sätt som det i mig vimlar av intryck, vänner, samtal och berättelser. Egna och andras. Gamla och nya. Hemligheter, sanningar och de osynliga band som förbinder oss med en dam i kassakön, kolleger, publik och mer eller mindre igenkännbara ansikten. Alla unika.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare. Utgett två böcker 2014: "Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift." och LL-boken "Tårar, kärlek, efterrätter".

Birgita Boucht: Bara oro kan nu säkra vårt lugn

"Är du oroad? Sprid oron i befolkningen! Bara oro kan nu säkra vårt lugn."

Så avslutar Ingrid Sjöstrand sin senaste diktsamling Planet till salu. Blå. Undertitel: Obehagliga dikter.

Jag fick den diktsamlingen av Carina Agnesdotter på Bokmässan i Göteborg för några veckor sedan. Hon har skrivit doktorsavhandlingen Dikt i rörelse om Ingrid Sjöstrands fredsdikter på 1970-talet. Doktorsavhandlingen och mina texter om fredsarbete i boken Förklädd och naken var utgångspunkt för vårt kortseminarium vid mässan.  Helt okej, en bra diskussion. Men det bestående  för mig när jag tänker på mässan är Sjöstrands 35-sidiga nya diktsamling.

Ingrid Sjöstrand är 92 år gammal. Hennes bibliografi omfattar texter från 1950-2014, barn- och ungdomsböcker, texter om fred och kärnkraftsmotstånd, romaner, kåserier, allt. Och nu denna fantastiska bok: obehagliga dikter. Skriven av en kvinna som ingenting har att förlora, utom sin tro på demokratin och naturens möjligheter att överleva vår rovlystnad, sin självrespekt och sin omsorg om den blå planetens framtid.

Det är obehagliga insikter Sjöstrand presenterar. Men det man minns är sorgen och vreden i hennes tilltal. Och vardagligheten, som när hon får svar på tal av Marie Curie i ett samtal om sopor: "Var och en som skött/ ett hushåll/ inser att om man inte vet/ var man ska göra av sina sopor/ så kan man inte hopa mera/ sopor än dem man redan har/ n'est-ce pas?"

Texterna är stadigt förankrade i Sverige med klara hänvisningar till svenska myndigheter:

Hos oss är det så

att kommunerna

närmast Forsmark

saknar resurser

för att mäta

strålning, så där

är det lugnt

Vidare saknas utrustning

för sanering, om vi

skulle råka ut för

radioaktivt nedfall

men det gör ingenting

Vi kan iallafall inte

evakueras.

Länsstyrelsen i sin Risk- och sårbarhets-

analys:

Det finns ingen planering

för en sådan situation.

Svenska (och gärna också våra egna) politiker och myndigheter borde tvingas läsa dessa texter som kvällslektyr. När de sedan inte kan sova så kommer de kanske på någon klok tanke om konfliktlösning. Eller så puttar de ner innehållet i det som Sjöstrand kallar "tystnadspåsen, yttersta kontrollen för vår DemokraTIG." Den är stor och snart proppfull. Det är tidens paradox, att så mycket tigande och tystnad kan få plats i en så hektiskt bullrande värld.

Jag är nästan tjugo år yngre än Ingrid Sjöstrand. Jag har läst hennes barnböcker för mina barn, jag har beundrat henne på avstånd och också på nära håll under fredsmarschen 1983 från New York till Washington då hon läste dikter för FN:s generalsekreterare. Jag märker att jag är väldigt stolt över att hon är så gammal, numera nästan helt döv men ändå färdig att igen en gång kasta sig ut i kampen för mänsklighet. Hon är en förebild som behövs. För oss som är gamla. För dem som är unga. För dem som ännu inte är födda.

"Alla krig är redan förlorade" säger hon. Och fortsätter att skriva dikt, att oroa och beröra.

Birgitta Boucht, författare, född 1940. Har en gång läst fredsdikter på Försvarsministeriet, inför en konfunderad kanslichef och hans adjutant.

Birgitta Boucht: Min kamp mot samhället

"Nej, inte nu igen, jag vill inte, vad är det för dag, måste jag verkligen, jag vägrar, forget it, aldrig i livet, ååååh, ack o ve, försök inte med mig, låt mig slippa, vem har hittat på detta, lämna mig i fred, jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte. Hör du det: jag vill inte. Jag säger NEJ."

Vad är detta för utbrott? Handlar det om en text som sätter sig på tvären, ett jobbigt motionspass, ett uppdrag som medför både resor och förberedelser?

Nej. Det handlar om min kropps dagliga vägran att stiga upp på morgonen, att lämna sängvärmen, att klä på sig. Kroppen, understödd av ett lojalt psyke, avskyr den stund på morgonen då väckarklockan ringer. Då börjar den högljudda kampen mellan samhällets krav och min medfödda längtan att aldrig behöva stiga upp, att få dra mig i sängen tills jag storknar.

Jag har varit frilansskribent en stor del av mitt liv. Det beror antagligen på min oförmåga att stiga upp på morgonen. De flesta av mina texter har tillkommit i sängen, handskrivna i stora rutiga block. Också denna text, om den blir färdig, skrivs i sängen. Alltför ofta händer det att texter inte blir färdiga därför att jag somnar om gång på gång. Ibland belönas jag med en spännande dröm som räddar texten. Det verkar inte ske idag.

Idag räddar jag mig in i djupa funderingar kring varför detta sängliggande utgör ett problem för mig? Jag bor ensam. Ingen vet om jag stigit upp eller inte. Om jag är klädd eller naken. Ingen avkräver mig en redovisning. Jag är fullt fri att tillbringa min mesta tid i sängen. Sovande eller vaken.

Så varför gapa och skrika? Varför kämpa som en besatt mot ordspråkets morgonstund har guld i mund? Varför inte bara vända sig på andra sidan och sova vidare?

Därför att vår kultur kräver att vi skall vara alerta, energiska, i tid på jobbet, innovativa, vakna. Framför allt vakna och nyfikna. Så utvecklas samhället, stiger trappsteg för trappsteg upp mot nya höjder, sägs det.

Men jag tror inte på den läran. Jag tror på de enskilda behoven och besluten, på njutningen i att dåsa på en säng oavsett klockslag.  Jag bemödade mig om att lära mina barn detsamma. Minns med stolthet min yngsta dotters kommentar när hon kom hem från skolan och fann mig slumrande på sängen. "Förlåt att jag stör dig när du jobbar" sa hon vänligt och stängde dörren till mitt arbetsrum. Men det är länge sedan och dagens samhälle är ännu mindre tillåtande än förr.

För snart tio år sedan skrev jag diktsamlingen Sämsta tänkbara sällskap:

Morgonen kommer med sina nysningar

kalla fötter trevar efter tofflor, ängsligt

som djur i vinterdvala

Kroppens miljoner instanser

förbereder sig

på samarbetsförhandlingar

Nära dig, nära dig

viskar förkalkningen

till ådern

Svikt, flimmer

hopp

från högsta trampolinen

Nu samarbetsförhandlar jag inte längre. Nu opponerar jag mig. Varenda jävla morgon.

Birgitta Boucht, författare. En envis sjusovare, kommer så att förbli.