Birgitta Boucht: Varde ljus! Men med måtta

När jag var åtta år gammal  promenerade jag med min pappa från Kronohagen till Glaspalatset för att se de första neonljusen tändas i Helsingfors efter kriget. Det var i början av 1949. Sokos stora varuhus fanns inte då, men jag minns att vi stod på den sidan av Mannerheimvägen och tittade upp mot Glaspalatsets tak där neonljusen blinkade. Var det Varubodens flinka flickor som lyste däruppe? Eller namnet på någon butik? Det kommer jag inte ihåg.

Men jag vet att det är ett betydelsefullt barndomsminne för mig. Att ljuset kom tillbaka till Helsingfors efter många år av mörkläggning och brist på el var så viktigt för min pappa att han ville dela den upplevelsen med mig. Jag var stolt där vi gick hand i hand in till centrum genom en kvällsmörk stad.

Jag kom att tänka på detta under Lux festivalen som pågick i fem dagar i Helsingfors i början av januari. En folksamling av enorma mått trängdes på området mellan Operan och Kiasma. Gamlingar med käpp, familjer med barnvagnar, ungdomsgäng och hysteriska hundar rörde sig i ett blinkande, plingande, färgsprakande ljusbombardemang. Varenda buske i Hesperiaparken var upplyst. Mannerheimvägen prålade av ljus. Folk var på gott humör. Det var trångt men vänligt.

Mitt i strömmen av mänskor stod en liten flicka fastnaglad vid marken. Hon tittade sig forskande omkring, mänskorna väjde för henne utan att knuffas. Det var uppenbart att hon tappat bort sitt sällskap. Och man såg att hon fått instruktioner: om vi kommer ifrån varandra ska du stå kvar stilla på samma plats, börja inte leta efter oss. Vi hittar dig om du inte rör på dig.

Plötsligt längtade jag tillbaka till mitt barndomsminne. Ett enda hus som var upplyst. En pappa och hans barn hand i hand utan risk för att tappa bort varandra.

Det var med ett slag för mycket av allting omkring mig. För många mänskor, för mycket ljus, för många rädda hundar, för många färger och former. Alltför snabba ryck. Jag upptäckte något vackert och så var det borta. I en blink. På ett ögonblick.

Jag vandrade hemåt. Några dagar senare såg jag ett tv-program om mörker. Jag insåg att det är flera år sedan jag sett en klar stjärnhimmel, en mörk himmel full av miljoner stjärnor, en syn som får en att hisna och tänka kosmiska tankar.  I stora metropoler är det numera omöjligt att upptäcka stjärnorna bakom de lager av ljusavfall som täcker himlen.  Det är alltid ljust i de stora städerna, dygnet runt, jorden runt. Det påverkar mänskors hälsa och det påverkar framför allt djur- och växtlivet i vår natur. Djur som orienterar efter ljuset blir förvirrade när det alltid är ljust. Djur som lever på natten i mörker får mindre och mindre livsutrymme.

Det var ett fint tv-program. Det påminde mig om vikten av balans och harmoni mellan ljus och mörker. Faktum är att det bestående minnet av Lux festivalen för min del blev bilden av den borttappade flickan som väntade på att bli upphittad. Och min egen insikt om att mera mörker behövs för att vi ska kunna uppskatta ljuset.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, uppvuxen i Kronohagen i Helsingfors. Har bestämt sig för att inte längre använda ordet mörkrädd i sina texter.

Små, små ord av kärlek - Grannar emellan

President Niinistö talade på Nyår om grannsämja. Jag vet vad han menar. För julen råkade jag ut för en malör. Jag reste utomlands, och lämnade bilnycklarnahos min dotter, ifall hon skulle behöva bilen. Samtidigt bytte jag garagenyckeln till samma knippe som bilnyckeln.

Första måndagen hemma var jäktig. Shopping, biblioteksböcker, “De äldres råd” i radio Vega och annat. Allt gick bra.

På kvällen var jag bortbjuden. Men vad var bilnyckeln. Jag letade överallt. Panik! Så mindes jag garagenyckeln. Den satt medbilnyckeln. Och den hade jag väl lämnat i bilen, i garaget!

En utväg? En granne i min trappa hade en universalnyckel till huset. Kanske jag kunde komma in i garaget med den?

Jag ringde på. Inte hemma! Jag hade inte hennes mobilnummer. Ny panik. Ringde på hos hennes granne. Hon hade numret. Ringde upp.

Grannen med universalnyckeln var och shoppade, utan bil. Jag fick låna den andra grannens bil (hon väntade gäster), for till shoppingcentret, körde hem grannen med universalnyckeln, hon öppnade garaget.

Mitt nyckelknippe hängde i billåset! Jag hann till min bjudning. Lyckligtvis låg shoppingstället på vägen dit så jag kunde avleverera den hjälpsamma grannen för att fortsätta sina juluppköp.

Några dagar senare var jag bjuden till min sons familj på julaftonen. Med mig skulle jag ta släktens gamla julgubbsmundering. Men den hade inte använts på fem år, så jag hittade den inte. Hjälp!
Ringde sonen. Ingen fara. Han hade fått låna en kostym av grannen. Den lämnades i trappuppgången.

Julgubben kom till barnbarnen också den här julen. Det tredje exemplet på grannsämja är allvarligare. Två äldre fruar levde i samma trappa i ett höghus. De hade kommit överens om att titta in hos varandra varje morgon för att se om allt var OK.

Några veckor före jul hittade den ena frun sin granne medvetslös på golvet. Stroke! Ambulansen kom snabbt. Frun klarade sig. Hjärnblödningen var lindrig.

President Niinistö sade att man bör hälsa på sina grannar. Man kan göra mera än så. Man kan lär känna varandra. Man vet aldrig när man behöver hjälp. Ett gammalt latinskt ordspråk säger: “Det gäller din egen sak, när det brinner i din grannes vägg”. Vi behöver varandra.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.

Birgitta Boucht: Det finns alternativ

På skrivarkurser brukar jag ibland inleda med en skrivövning som går ut på att alla deltagare skriver ner sex namn på personer de gärna vill bjuda på middag. De inbjudna får vara levande eller döda, någon man känner eller är släkt med, någon man beundrar men aldrig har träffat, en person ur en bok, en författare, en politiker, helt enkelt vem som helst man vill sammanföra med andra och utbyta tankar med.

Det är en utmärkt övning, framför allt för att alla omedelbart blir bekanta med alla kursdeltagare. Man får utan krusiduller genast veta vem de vill umgås med, argumentera med, reda ut släktskapsförhållanden med. Med ett slag fylls rummet med minst sextio nya personer. Och de finns med oss under hela kursens gång. De dyker upp i drömmar, i nya texter, framför allt i en mängd berättelser som skrivs ner eller bevaras i minnet. 

Och när deltagarna åker hem bär de med sig middagsgästerna i hjärtat. Själv har jag haft besök av både Einstein och Edith Södergran men Hagar Olsson tackade nej. Min döda mamma kom för tidigt.

"– Du är för tidig, sa jag.

– Jag är precis i rätt tid för att hjälpa dig med maten, sa hon. Vad ska du bjuda på?

– Det gamla vanliga. Skumpa, ostpaj, citronfromage.

– Jag tänkte väl det! Ingenting att bli mätt av. Jag har med mig ordentlig mat. Janssons frestelse, kroppkakor, kåldolmar. Vad är det för gubbe som sitter där i knuten?

– Einstein. Han kom redan igår, hade tagit fel på tiden. Han sa att allt är relativt och bad om att få sova över."

Efter den senaste kursen på Labbnäs i Dragsfjärd skrev jag i en sammanfattning:

 "Vi har haft besök av anonyma alkoholister, våldtäktsmän, Nelson Mandela, Johannes Döparen och Homeros. För att inte tala om Trotski, ett antal mammor och mormödrar, stora bröder och Rosa Luxemburg. President Obama stack sig in på väg till ett frostigt möte i Ryssland. "Ratt som ratt" sa en gäst och styrde vidare."

Den här övningen har jag kommit att tänka på nu inför julen. Många av oss firar jul ensamma, antingen av fri vilja eller med en känsla av att vara bortglömda, undanskuffade.  Då kan man på skoj göra som kursdeltagarna: skriva ner namn på dem man längtar efter att träffa, fundera på om man vill bjuda dem på middag eller kanske det räcker med glögg och nötter, ta sig en titt i spegeln och kamma sig vackert, tända några levande ljus och be gästerna hålla uppsikt så att de inte glömmer att släcka dem. Det går utmärkt att tala högt för sig själv när man är ensam, man kan också sjunga allsång. Man kan framför allt använda sin fantasi på alla möjliga kreativa sätt, efter sin egen smak. Man får skratta, gråta, gräla på eller kramas med sina gäster. Man får kort sagt leka. 

Och när någon släkting, vän eller hemvårdare frågar hur julen gick så kan man med gott samvete svara att det var en riktigt angenäm upplevelse att i lugn och ro samtala med 150-åriga släktingar, Bob Dylan, Monica Zetterlund och årets Lucia. 

 Ingen behöver taxi för att ta sig hem. Själv får man fritt välja mellan att ligga i sängen med sina gäster eller ta sig en svängom med Snoddas som oväntat dök upp tillsammans med Mårten mellan melodierna. 

I bästa fall orkar man rentav skriva ner en berättelse i sin dagbok om hur det är att möta julgubben och veta att han är på riktigt.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare och skrivarhandledare. Tre döttrar, sex barnbarn. Har firat jul på alla upptänkliga sätt under livets gång. I år bjuder jag in min syster. Vi har mycket att tala om som vi inte hann med när hon levde.

Små, små ord av kärlek: Ett värdigt liv

Det finns en snapsvisa jag tycker illa om. Den börjar: “Minne, jag har tappat mitt minne”.

För tjugo år sedan tyckte jag den var rolig.

Och melodin från musicalen “Cats” är vacker.

Med åren har jag blivit känsligare. När jag hör visan kommer jag att tänka på de dementa åldringar jag ser när jag äter lunch på servicehemmet.

Jag tycker inte så mycket om snapsvisor längre. Inte heller snapsar. De kan påverka minnet negativt.

Ett eller två glas rödvin förhöjer däremot nöjet av en god måltid. Och rödvin i små mängder är bra för minnet, läser jag i tidningen (nästa vecka kan det stå tvärtom!).

En speciell form av minnesbesvär kan höra ihop med det som kallas för afasi.

Den kan yttra sig i att man inte får fram ord, fastän man kan höra dem i sin egen hjärna.

Afasi kan vara en följd av stroke, hjärnslag eller hjärnblödning. Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i Finland.

En stroke är mycket bedräglig, eftersom den inte tar ont. Ett vanligt symptom är att man talar sluddrande, som om man vore berusad.

Det är en annan orsak till att inte dricka så mycket snaps att man sluddrar. Då kanske folk inte förstår att man fått stroke när man gör det.

En färsk bok som handlar om stroke har titeln

“Kan du säga perkele” av Annika Rentola. Bakom boken står en afasipatient som heter Peter von Koskull.

Han fick stroke för 17 år sedan. Då påstod man att man kunde rehabiliteras under två år, men inte längre.

Peter fortsatte ändå envist att öva. I dag kan han göra sig utmärkt förstådd. Han spelar rentav bridge.

Med det har han visat att man aldrig skall ge upp. Och han är ett gott exempel också för andra än sådana som har fått en sjukdom.

När världens ekonomi har barkat åt skogen har många fått börja leva fattigare. Det är en del av den framtid som Pekka Himanen beskriver i sin omtalade bok “Kestävän kasvun malli”.

Filosofen Himanen skriver att vi borde leva ett värdigt liv, i ett värdigt samhälle. Vi kan växa andligt och socialt, också om vi materiellt får det sämre.

Det är just det jag tycker Peter von Koskull har gjort. Han har levat ett värdigt liv, trots sin sjukdom.

Han ordnar konserter till förmån för stroke-patienter.

Nästa är den 12 januari i Tempelkyrkan.

I sin åttioårsdagsintervju i Hufvudstadsbladet sade Peter: “staten har inte råd med allting, vi måste hjälpa varandra”.

Det kan man kalla att leva ett värdigt liv. Utan att behöva läsa en filosofisk rapport på 400 sidor.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.

Birgitta Boucht: Prata på!

När jag sökte mitt första jobb, som översättare på en reklambyrå, frågade den finskspråkiga chefen hur gammal jag var.

– Olen yhdeksänkymmentä vuotta, svarade jag prompt.

Jag kunde i min nervositet inte hålla reda på skillnaden mellan nitton och nittio på finska. Men jag fick jobbet därför att jag kunde svenska, vilket var huvudsaken.

Svenska var faktiskt det enda språk jag kunde. Mamma kom från Sverige, lärde sig aldrig finska, vi umgicks bara på svenska i Kronohagen när jag var barn och jag hade inte sällan villkor i finska. Med åren blev jag allt räddare för att försöka tala finska eftersom förväntningarna på en perfekt tvåspråkighet växte. Idag räknar alla med att finlandssvenskar talar flytande finska, åtminstone i Helsingfors, åtminstone i södra Finland. Jag känner mig mer och mer avvikande här. I Österbotten klarar jag mig bättre, för att inte tala om Estland. Där talar jag finska utan hämningar.

Jag tänker ofta på min första chef med värme. Han skrattade inte åt mig. Han uppmuntrade mig att bli översättare, och jag finansierade mina studier genom att översätta betänkanden, artiklar, enstaka böcker och till och med några av president Kekkonens nyårstal till svenska.

Men jag vågade inte prata, tackade alltid nej till uppdrag som skulle utföras på finska. I backspegeln kan jag se vad allt jag missade genom denna psykiska spärr: en naturlig pratkontakt med kolleger, grannar, medpassagerare på bussar och tåg, folk på krogen, presumtiva pojkvänner när jag var ung, upplevelsen av att faktiskt höra ihop med två språk och kulturer.

Språkkunskap handlar om psykologi i mycket högre grad än om grammatik och ordlistor. Jag förstår bra finskspråkiga barns och ungdomars problem med svenskundervisningen. Jag var en gång författargäst i ett högstadium i Tammerfors. Det visade sig att jag var den första svenskspråkiga person eleverna nånsin sett. Jag gick omkring mellan pulpeterna och lät dem röra vid mig. Vi övade tillsammans att säga: jag känner en som talar svenska, hon är inte farlig.

Vi skrattade mycket. Jag berättade historier och är säker på att de förstod nästan allt. Jag berättade också om hur rädd jag var för att tala finska. De såg upplivade ut och tröstade mig. Vi tröstade varandra.

Det är så det måste gå till insåg jag på Svenska dagen, när barnen i Joensuu och på andra helt finskspråkiga orter sjöng och rappade sina hälsningar på svenska via tv, Facebook, på gator och torg. Svenska dagen är för alla, tvåspråkighet, mångspråkighet är en språngbräda till glada upptåg och gemenskap.

Vad gör man med en snäcka om man ej får visa den? Undrade Tove Jansson. Vad gör man med ett språk om man ej vågar använda det? Det undrar jag och lovar (med en ängslig rysning) att bättra mig, prata på. Frågar du om min ålder svarar jag kanske:

– Olen yhdeksäntoista vuotta vanha. 

 

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, har jobbat som översättare, journalist, kolumnist, aktivist. Talar finska med sin svärson som tål det mesta.

Små, små ord av kärlek: Tankar om tiden

När jag avtjänade min värnplikt i ett finskt truppförband fick vi till leda vid morgonbönen lyssna till psalmen “Joutukaa sielut, on aikamme kallis”. När vi var rekryter var tiden vår vän som skulle bära oss ut ur eländet.

                     

Det är med tiden som med kärleken. Alla vet vad den är men ingen kan förklara den.

                     

Tiden är oföränderlig åtminstone i ett avseende.  Jag kan fortfarande mäta den med min gamla konfirmationsklocka.

                     

Ändå händer något med tiden. När jag för 65 år sedan tog spårvagn M från Skillnaden till Munksnäs för att delta i scoutkåren Spanarnas hajk på Lövö kändes resan som en evighet. När jag idag åker med 4:n från Bredviksplatsen till centrum går det i ett nafs.

                     

Det beror på dubbeleffekten av att både spårvagnen och min tid går snabbare.

                     

Nyhetstiden har försnabbats i takt med den den teknologiska tiden. Vetskapen om Napoleons död 1821 kom till Finland tre veckor efter att han avled. Det var då en nyhet.

                     

I dag vet vi genast om någon känd person dött.

                     

Också livstiden förändras, om också långsamt. Vid jordfästningar läser man: “Sjuttio år varar vårt liv, åttio om krafterna står bi”.

Det var en kraftig överskattning, om man beaktar den tidens medellivslängd. I dag är däremot personen i kistan ofta betydligt äldre än åttio.     

                     

För generation Y, som lever på nätet, blir tiden kortare, både framåt och bakåt. Dagarna blir kortare och nätterna längre. Webben  har ingen dygnsrytm.

                     

Att sprattla i nätet är för mig ingen väsentlig sysselsättning.  Redan att leva tar för mycket tid. Jag är på facebook, men ganska litet. 

I framtiden kan de sociala medierna ändå bli ett hopp för gamla och ensamma människor. Jag korresponderar per  e-post med en förtjusande dam. Hon är 93 år.

                     

Datorn och nätet är nödvändiga för att betala räkningar. Men man behöver inte börja leva i den elektroniska tiden, med dess appar, molnarkiv och nedladdningar.

                     

Det går inte att förlänga pensionsåldern i alla jobb. Utvecklingen inom it-tekniken rusar förbi många människor.

Hur skall en person leva som överträffar den i bibeln utlovade livslängden? Nästan alla kan förlänga sin fysiska och mentala hälsa. De förbättrar tiden. De  lägger liv till åren i stället för år till livet. Samtidigt kan de ställa sig den tidsflod som flyter långsammast, utanför nätet.

                     

Själv positionerar jag mig helst humanistiskt. Med gamla böcker, gammalt vin och gamla vänner.

                     

Människan kan inte dyka ner i samma bok två gånger, eftersom det aldrig är samma människa som läser boken andra gången. Därför läser jag på nytt de böcker jag gillar bäst.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.

Birgitta Boucht: I väntan på tårarna

För en tid sedan sprang jag efter en spårvagn. Jag fastnade med foten, föll handlöst rakt på ansiktet, hörde en tand brista, kände hur blodet droppade ner på kullerstensbeläggningen.

Jag låg på spårvagnsskenorna, det var mörkt, inga mänskor i sikte. Jag kröp upp på trottoaren med stor möda och tänkte: "det här kan inte vara sant, det kan helt enkelt inte vara sant". Jag fick fram en pappersnäsduk, torkade mig i ansiktet, insåg att det blödde mera än jag anat.

Efter en stund kunde jag samla ihop mig och stappla bort till en taxistation.  Taxichauffören såg förskräckt på mig, plockade fram pappersnäsdukar, hjälpte in mig i bilen. Han körde hem mig även om han hellre hade kört till en akutmottagning, han var uppenbart skärrad. "Det ser så hemskt ut" sade han. Han var invandrare, empatisk, engagerad, snäll mot mig som allra helst hade velat luta mig mot honom och bara gråta.

När jag kom hem och såg mig i spegeln förstod jag hans oro. Glasögonbågarna och stenbeläggningen hade skrapat upp mitt ansikte till ett blödande sår. Jag letade rätt på en kall geelpåse, lade den över ögon och näsa, somnade bort i fullständig chock.

Nästa morgon försökte jag få grepp om situationen. Jag hade förlorat en halv framtand, min näsa såg förfärlig ut, jag kunde inte visa mig för folk. Jag hade massor med jobb som borde göras. Jag gav upp och gick och lade mig på nytt.

De följande dagarna var intressanta. Läget förändrades hela tiden. Först var det tanden som oroade mig, sedan blåmärkena, hacken på näsroten och de illröda påsarna under ögonen, därpå det rent praktiska beträffande vad jag egentligen borde ta mig till. Det var veckoslut, mina döttrar var bortresta, jag berättade på Facebook vad som hänt och fick massor med varma svar och goda råd, några ville komma med mat, andra rekommenderade whisky. Jag läste uppmärksamt alla kommentarer och kände mig omhändertagen. Insåg att chocken höll på att släppa greppet och att det var tid för åtgärder. Insåg att jag måste beställa tid hos en tandkirurg.

Nu har jag en ny tand, har röntgats och plåstrats om. Kroppen är mörbultad, knäet stelt, handen värker men jag inbillar mig att jag blivit en klokare person. Jag ska sluta stressa, springa efter spårvagnar, tro mig vara oumbärlig. Jag ska ta det så lugnt jag kan. 

Den här handgripliga lektionen gav mig också andra insikter. En handlar om språket.  Alla vet att det i krissituationer är viktigt att få använda sitt modersmål. Jag har aldrig varit tvåspråkig men ändå klarat mig hyfsat på finska. När jag nu ringde upp tandläkarens automatiska telefonsvarare fick jag inte ur mig ett enda vettigt ord. Hammas? Poikki? Kaatua? Kompastua? Hur böjer man de här orden? Vad heter käke på finska?

En gång för länge sedan trodde jag att jag hade blindtarmsinflammation.  Jag låg och vred mig hemma och undrade om jag skulle åka till sjukhus. Vad är blindtarm på finska? Sokeatarmi?

Men också i chock är kroppen klok. Den tar lite i sänder, inte alla plågor på en gång. Först när jag oroat mig färdigt över tänder och utseende så började musklerna värka och vänstra handen och högra knäet pocka på uppmärksamhet.

Ännu har jag inte gråtit. Jag vet att tårarna kommer först när allt det akuta är undanstökat. Tårar av lättnad, fulla av nya insikter.

Birgitta Boucht, född 1940, är författare. Hennes senaste roman heter Tusenblad, en kvinna som snubblar. Den kom ut 2011 så den handlar inte om det nu aktuella fallet.