Små, små ord av kärlek: Tankar om tiden

När jag avtjänade min värnplikt i ett finskt truppförband fick vi till leda vid morgonbönen lyssna till psalmen “Joutukaa sielut, on aikamme kallis”. När vi var rekryter var tiden vår vän som skulle bära oss ut ur eländet.

                     

Det är med tiden som med kärleken. Alla vet vad den är men ingen kan förklara den.

                     

Tiden är oföränderlig åtminstone i ett avseende.  Jag kan fortfarande mäta den med min gamla konfirmationsklocka.

                     

Ändå händer något med tiden. När jag för 65 år sedan tog spårvagn M från Skillnaden till Munksnäs för att delta i scoutkåren Spanarnas hajk på Lövö kändes resan som en evighet. När jag idag åker med 4:n från Bredviksplatsen till centrum går det i ett nafs.

                     

Det beror på dubbeleffekten av att både spårvagnen och min tid går snabbare.

                     

Nyhetstiden har försnabbats i takt med den den teknologiska tiden. Vetskapen om Napoleons död 1821 kom till Finland tre veckor efter att han avled. Det var då en nyhet.

                     

I dag vet vi genast om någon känd person dött.

                     

Också livstiden förändras, om också långsamt. Vid jordfästningar läser man: “Sjuttio år varar vårt liv, åttio om krafterna står bi”.

Det var en kraftig överskattning, om man beaktar den tidens medellivslängd. I dag är däremot personen i kistan ofta betydligt äldre än åttio.     

                     

För generation Y, som lever på nätet, blir tiden kortare, både framåt och bakåt. Dagarna blir kortare och nätterna längre. Webben  har ingen dygnsrytm.

                     

Att sprattla i nätet är för mig ingen väsentlig sysselsättning.  Redan att leva tar för mycket tid. Jag är på facebook, men ganska litet. 

I framtiden kan de sociala medierna ändå bli ett hopp för gamla och ensamma människor. Jag korresponderar per  e-post med en förtjusande dam. Hon är 93 år.

                     

Datorn och nätet är nödvändiga för att betala räkningar. Men man behöver inte börja leva i den elektroniska tiden, med dess appar, molnarkiv och nedladdningar.

                     

Det går inte att förlänga pensionsåldern i alla jobb. Utvecklingen inom it-tekniken rusar förbi många människor.

Hur skall en person leva som överträffar den i bibeln utlovade livslängden? Nästan alla kan förlänga sin fysiska och mentala hälsa. De förbättrar tiden. De  lägger liv till åren i stället för år till livet. Samtidigt kan de ställa sig den tidsflod som flyter långsammast, utanför nätet.

                     

Själv positionerar jag mig helst humanistiskt. Med gamla böcker, gammalt vin och gamla vänner.

                     

Människan kan inte dyka ner i samma bok två gånger, eftersom det aldrig är samma människa som läser boken andra gången. Därför läser jag på nytt de böcker jag gillar bäst.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.

Birgitta Boucht: I väntan på tårarna

För en tid sedan sprang jag efter en spårvagn. Jag fastnade med foten, föll handlöst rakt på ansiktet, hörde en tand brista, kände hur blodet droppade ner på kullerstensbeläggningen.

Jag låg på spårvagnsskenorna, det var mörkt, inga mänskor i sikte. Jag kröp upp på trottoaren med stor möda och tänkte: "det här kan inte vara sant, det kan helt enkelt inte vara sant". Jag fick fram en pappersnäsduk, torkade mig i ansiktet, insåg att det blödde mera än jag anat.

Efter en stund kunde jag samla ihop mig och stappla bort till en taxistation.  Taxichauffören såg förskräckt på mig, plockade fram pappersnäsdukar, hjälpte in mig i bilen. Han körde hem mig även om han hellre hade kört till en akutmottagning, han var uppenbart skärrad. "Det ser så hemskt ut" sade han. Han var invandrare, empatisk, engagerad, snäll mot mig som allra helst hade velat luta mig mot honom och bara gråta.

När jag kom hem och såg mig i spegeln förstod jag hans oro. Glasögonbågarna och stenbeläggningen hade skrapat upp mitt ansikte till ett blödande sår. Jag letade rätt på en kall geelpåse, lade den över ögon och näsa, somnade bort i fullständig chock.

Nästa morgon försökte jag få grepp om situationen. Jag hade förlorat en halv framtand, min näsa såg förfärlig ut, jag kunde inte visa mig för folk. Jag hade massor med jobb som borde göras. Jag gav upp och gick och lade mig på nytt.

De följande dagarna var intressanta. Läget förändrades hela tiden. Först var det tanden som oroade mig, sedan blåmärkena, hacken på näsroten och de illröda påsarna under ögonen, därpå det rent praktiska beträffande vad jag egentligen borde ta mig till. Det var veckoslut, mina döttrar var bortresta, jag berättade på Facebook vad som hänt och fick massor med varma svar och goda råd, några ville komma med mat, andra rekommenderade whisky. Jag läste uppmärksamt alla kommentarer och kände mig omhändertagen. Insåg att chocken höll på att släppa greppet och att det var tid för åtgärder. Insåg att jag måste beställa tid hos en tandkirurg.

Nu har jag en ny tand, har röntgats och plåstrats om. Kroppen är mörbultad, knäet stelt, handen värker men jag inbillar mig att jag blivit en klokare person. Jag ska sluta stressa, springa efter spårvagnar, tro mig vara oumbärlig. Jag ska ta det så lugnt jag kan. 

Den här handgripliga lektionen gav mig också andra insikter. En handlar om språket.  Alla vet att det i krissituationer är viktigt att få använda sitt modersmål. Jag har aldrig varit tvåspråkig men ändå klarat mig hyfsat på finska. När jag nu ringde upp tandläkarens automatiska telefonsvarare fick jag inte ur mig ett enda vettigt ord. Hammas? Poikki? Kaatua? Kompastua? Hur böjer man de här orden? Vad heter käke på finska?

En gång för länge sedan trodde jag att jag hade blindtarmsinflammation.  Jag låg och vred mig hemma och undrade om jag skulle åka till sjukhus. Vad är blindtarm på finska? Sokeatarmi?

Men också i chock är kroppen klok. Den tar lite i sänder, inte alla plågor på en gång. Först när jag oroat mig färdigt över tänder och utseende så började musklerna värka och vänstra handen och högra knäet pocka på uppmärksamhet.

Ännu har jag inte gråtit. Jag vet att tårarna kommer först när allt det akuta är undanstökat. Tårar av lättnad, fulla av nya insikter.

Birgitta Boucht, född 1940, är författare. Hennes senaste roman heter Tusenblad, en kvinna som snubblar. Den kom ut 2011 så den handlar inte om det nu aktuella fallet.

Små små ord av kärlek: Och jag lever

Det sägs att man ur fyllhundars och spenabarns mun får höra sanningen. Nåja, på fyllhundar tror jag inte, men barn och barnbarn kläcker ibland små visdomar.

Min familj har alltid varit idrottsintresserad, och det kan hända att den får skylla det på mig, Jag får i min tur skylla det på min storebror Rainer, som var stjärna i basketboll. På den tiden när man inte tjänade pengar på det.

Inget ont om idrott, så länge den inte urartar till dopning eller blir miljonbusiness.

Att alltid vilja vara bäst har också sina sidor.

En gång när vi hade våra “olympiska spel” på sommarstugan blev det tal om huruvida man kan vara bäst på någonting här i världen.

“Jo”, sade mitt äldsta barnbarn Oscar, som då vartio år,  “man kan vara bäst på att vara sig själv”.

Det tyckte jag att var klokt sagt.

I en artikel om intelligens sade professor emeritus Kari Uusikylä nyligen i Hufvudstadsbladet: “Vi har en kultur där vi hela tiden ska vara bäst på allt. Man ska vara toppidrottare, toppsångare och toppkock. Statistiskt är majoriteten av oss ändå medelmåttor, och det är inget fel att vara det”.

I somras var jag på ett program för seniorer på Roddstadion. Där fick jag en liten skrift, “Hyvän elämän kirja”,  som getts ut av Helsingfors Diakonianstalt. I den skrev signaturen “Saara” så här: “Om vi alla skulle söka meningen med våra liv och försöka växa till den människa som vi djupt inne är så skulle vi inte behöva tävla med någon eller försöka vara bättre än någon annan”.

Sök dig själv, bliv den du är.

Jag tyckte att Saara uttryckte samma visdom som Oscar när han var tio år, men med flere ord.

En gång när Oscar var mindre än tre år lekte han i strandvattnet. Han hade blivit varnad för hur farligt det var att hamna under vattnet.

En gång råkade han ändå falla pladask och göra en riktig djupdykning. När han kom upp, drypande av vatten, sade han, strålande av glädje:

“Och jag lever!”

Det kommer jag också alltid ihåg. Oftast när jag vaknar på morgonen:

“Och jag lever!”

Utan behöva vara bäst i världen på någonting alls.

  

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.

Birgitta Boucht: Att komma hem

Jag har nyss läst Pia Heikkiläs bok "Anna Bondestam – det röda Svenskfinlands röst", utgiven av Svenska folkskolans vänner. Det är en stimulerande bok om en författare som för det mesta kände sig bortglömd och osedd trots stora upplagor och goda recensioner.  För en kvinna från arbetarklassen var det inte lätt att ta sig in i den finlandssvenska litteraturen på 1930-talet. Ens om man hade akademisk examen.

Anna Bondestam dog i mars 1995, 87 år gammal. När jag blev bekant med henne var hon redan i 70-årsåldern. Då besökte jag henne i barndomsstaden Jakobstad dit hon flyttat tillbaka efter femtio år i Helsingfors. Mitt egentliga ärende var att intervjua henne om Sigrid Backman, en annan finlandssvensk författarinna som blivit ännu mera bortglömd än Anna. Mest pratade vi ändå om Anna själv.

Hon var en underbar värdinna. Hon var i farten hela tiden i det vackra hemmet på Visasbacken, fyra rum fulla av böcker, konst, vackra möbler, ljus, blommor. Hon hoppade upp och ner från stolen, letade efter cigaretter, bjöd på kaffe, mat, sprit, kunskap i en strid ström. Intensivt levande, "jag rädd att lägga på hullet, har två svarta klänningar i garderoben för att se smal ut" berättade hon med en blinkning.

Sen talade hon om sin mamma som dog två månader före hon skulle ha fyllt 100 år. "Av envishet och lunginflammation. Hon var liten, ettrig och fullt frisk tills hon dog. Arbetade 54 år på tobaksfabriken."

Hon berättade om sin man Hennings svåra sjukdomar (sängbunden, blind, med cancer och slaganfall). Då var hon fortfarande bosatt i Helsingfors. Hon skötte honom hemma ett halvt år, det fanns ingen plats på något sjukhus, han fick ingen hjälp, från socialvården kom en inspektör och räknade bankböckerna, förödmjukande och utan effekt, en socialsköterska inspekterade vården men gav ingen hjälp själv. Det var på 1970-talet.

"Tänk, det här har jag inte berättat för någon tidigare" sa hon häpet, "hur kom vi att tala om det? Vet du vad? Egentligen tror jag att jag aldrig trivdes i Helsingfors."

 Det var i Jakobstad hon fick kontakt med andra författare, personer hon lärde sig av och kände gemenskap med. I Helsingfors rådde klickvälde, manliga kotterier dit det var omöjligt att tränga sig med som kvinna, icke-modernist, arbetarklass. "Jag kunde inte tala med någon om mitt skrivande. Inte med någon." Ändå tyckte hon sig ha blivit välbemött av kritikerna, men insåg att böcker glöms fort.

"På 60-talet var jag en fullständigt bortglömd författare." Senare aktualiserades hon genom sin historiska forskning, beställningsarbeten om arbetarrörelsens historia och boken om den åbobaserade tidningen Arbetet , den bok hon är stoltast över i sin produktion.

Genom Pia Heikkiläs biografi kanske våra bibliotek idag får leta igenom sina lager och plocka fram Panik i Rölleby, Klyftan, Vägen till staden, Stadens bröd och andra viktiga böcker i Anna Bondestams produktion. Så lite skönlitteratur som handlar om den finlandssvenska  arbetarbefolkningen i början av 1900-talet är det en välgärning att Anna Bondestam efter sin huvudstadsexil äntligen får ett varaktigt hem i den finlandssvenska litteraturen.

"Jag flyttade tillbaka till Jakobstad för att få tala svenska. Lägenheten tog jag för utsiktens och parkettgolvets skull." Nog visste hon vad som var viktigt när man skall rota sig på nytt i ett förändrat landskap. Språk, rötter, skönhet.

Birgitta Boucht

Född 1940, är författare, har bott i Helsingfors hela sitt liv, åkte under kriget i skytteltrafik mellan Finland och Sverige, har tre döttrar och sex barnbarn.

Små små ord av kärlek: Sociala medier hjälper i kampen mot ensamheten

av Per-Erik Lönnfors 

För en tid sedan hade jag förmånen att intervjua en geriatriker, doktor Otto Lindberg. Det var för Handelsgillets medlemstidning “Gillebladet”.

Intervjun skulle gälla äldre mäns hälsa. Det som Lindberg sade var så intressant att det är värt att upprepa för HelsingforsMissionens bloggläsare.

Nyckelordet är för Lindberg “anpassning”.

Livet är fullt av förändringar, och de som har förmågan att anpassa sig klarar sig bäst.

                     

I början av livet är förändringarna positiva utmaningar: skola, pubertet, studier, yrke, föräldraskap.

I slutet av livet är de oftast negativa. En serie av förluster. Av jobb, hälsa, livspartner eller vänner.

I båda fallen är människor utrustade med olika förmåga att anpassa sig. En del landar alltid på fötterna, för andra strular det sig hela tiden, också om de har ett bra utgångsläge.

Det finns människor med anlag för depressioner. Men också för dem som blir missmodiga av motgångar som  hör till ålderdomen kan situationen likna en depression.

Då skall man söka hjälp. Ett läkarbesök är det första steget till anpassning. Det gäller att få nattsömnen att fungera. Likaså magen. Ibland blir det att ta medicin.

I alla fall är det viktigt att få struktur på vardagen. Om du känner dig nedstämd så stig upp och duscha, raka dig, borsta tänderna och sätt på dig en snygg skjorta.              

Kvinnor har sina egna rutiner. Huvudsaken är att man har en struktur som ger ryggrad åt tillvaron. Om det känns tungt så be någon närstående hjälpa.

Nästa steg är att vara socialt aktiv. Gå ut och träffa människor.

Den tredje ordinationen är motion. Den är nästan lika effektiv som medicin. Medicin plus motion har en stark dubbeleffekt.

Sedan återstår risken att bli “den sista mohikanen”. Det betyder ensamhet. Enstaka besök av barnbarn och hemvårdare räcker inte långt.

Här kommer Lindberg med en överraskning: sociala medier. Blivande åldringar som lärt sig använda dem kan ha kontakter i hög ålder, till och med utan att behöva gå ut. Vänner att utbyta tankar och informationer med.

Huvudsaken är att man försöker anpassa sig.

Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.

Birgitta Boucht: Toijala Toijala!

– Varje mänska är inne i sin egen berättelse, säger Pentti Saarikoski i sin sista bok Vid Europas rand, som kom ut på svenska 1982. 

Den boken har jag låtit mig inspireras av när jag den här heta sommaren suttit i stan och skrivit på egna självbiografiska berättelser. 

– Det är bara sådana mänskor som berättar historier som det är roligt att lyssna på. Naturligtvis har man hört historierna förr men i sättet att berätta finns alltid något nytt, det är med berättandet som med vedsågning, det är samma tallved eller björk eller al som igår, sågen är densamma och sågbocken är densamma, men spåren efter sågen blir för varje gång olika, och det är det som är det roliga i det här annars så tunga jobbet.

Jag vet inte mycket om vedsågning men jag vet att Saarikoski har rätt. Jag tänker då på min egen bergsänglagrupp, tre kvinnor/släktingar som under 2000-talets första decennium gjorde bergsvandringar i bl.a. Grekland, Bulgarien, Rumänien, Tanzania, Polen. Vi inte bara vandrade, vi pratade också mycket. Om vår barndom, om våra släktingar. Vi märkte att våra minnen och berättelser ständigt varierade. Tack och lov. Det är urtråkigt att att lyssna på folk som upprepar sina gamla historier oförändrade. Ska man berätta dem på nytt så bör man åtminstone ändra på dem.

I vår bergsänglagrupp har vi en regel. Om någon börjar berätta en historia som vi redan hört så ropar vi Toijala, Toijala! Det betyder "byt spår" eftersom Toijala åtminstone förr var en knutpunkt för tågbyten.

Det ingår också i överenskommelsen att den som ropat vid behov måste kunna berätta historien till slut – vilket visat sig vara svårt. Man vet att man hört något, men minns inte poängen. Ingen kan svära på att den egna versionen är den riktiga. Men Toijala Toijala är en underbar plats. Där får man byta både spår och åsikt.

Det är nämligen så här. Så snart jag skrivit något om åldrande, haft synpunkter på hur det är att bli gammal, så ångrar jag mig. Jag ändrar åsikt. Jag tar tillbaka. Tidigare skämdes jag över min vankelmodighet. Inte nu längre.

Vi mänskor är ombytliga, precis som tågen. Det är bra att vara sådan när man åldras. Ena dagen gillar man att vara social och äventyrslysten, nästa dag vill man dra sig undan världen för gott. Ena dagen känner man sig hemma i sin samtid, nästa dag var allting bättre förr. Man bestämmer sig för att börja använda sin gamla aftonklänning som nattlinne. Man ångrar sig efter några nätter och hänger in den otvättad i garderoben i väntan på en inbjudan till slottet.  

Nej, jag har inga bestående åsikter om åldrande eller gamla mänskor. Det hade inte Pentti Saarikoski heller. För honom var språket berättelser.

– Världen skulle inte andas om det bara fanns ett språk, språken är hudporer, man får inte sätta munkavle på något språk.

Birgitta Boucht

Birgitta Boucht, född 1940,  är författare, har tre döttrar, sex barnbarn och är just nu sysselsatt med att skriva den självbiografiska boken "Förklädd och naken".

Birgitta Boucht: Sakernas tyranni

”Jag har saker i källaren och på vinden. Jag har saker under sängen och i alla garderober. Jag har saker i kappsäckar, soppåsar, lådor och kartonger. Jag har saker i bokhyllor, köksskåp, byråer och skrivbord. Jag har saker på väggarna. Jag har saker på golvet. Jag har saker som hänger och svänger från taket.

Jag har hundratals stenar. Jag har söndriga strumpbyxor som jag sparar för säkerhets skull. Jag har tomma WC-pappersrullar som man kan göra leksaker av. Jag har läppstift som inte tagit slut. Jag har nagellacksflaskor som torkat. Jag har gammalt mjöl på hyllorna, dammiga käx. Jag har saltpåsar och sockerpåsar och tvålar som jag samlat på resor. Jag har träbitar som kan komma till användning. Jag har tapetrullar som inte kan kastas bort. Jag har tygprover som ska bli ett collage.

Jag har allt jag behöver.

Det enda jag saknar är plats för mig själv."

Det här är ett citat ur min dagbok för ca tjugo år sedan. Texten är fortfarande aktuell. Jag har visserligen gjort mig av med de tomma WC-pappersrullarna i takt med att mina barnbarn slutade på dagis. Men nya saker har tillkommit, ännu flera tidningsklipp, brevsamlingar, släktfoton, oumbärliga böcker, prydnadsföremål från okända trakter. Jag kan fortfarande inte förmå mig att kasta bort slitna lakan från mitt barndomshem eller kläder som jag en gång älskade och rymdes in i.

Jag är inte ensam om att vara både sakernas offer och deras främsta försvarare. För en tid sedan hade vi lopptorg på vår gård. Det var en trevlig gårdsfest med grillad korv och hembakade örfilar. Men knappt en enda sak bytte ägare. Alla ville bli av med sitt överflöd av saker, ingen ville ha dem. Så vi bar hem dyrgriparna igen. Det logiska hade väl varit att gemensamt transportera alltsammans till en återvinningscentral? Men nej.

Vi vill både ha och bli av med. Det kan ta mig en hel dag att gå igenom en mapp med gamla anteckningar från något för länge sedan glömt möte. Jag förmår mig att riva itu föredragningslistan men det är allt. Jag kämpar också heroiskt med ett stort antal pussel som visserligen saknar bitar men bär på många minnen av sena julaftonsnätter.

Jag känner på mig att det bara är en tidsfråga innan jag börjar samla på tomma WC-pappersrullar igen. Barnbarnen börjar vara vuxna. Då kan det med ens dyka upp barnbarnsbarn. Alltså kan jag varken göra mig av med de gamla leksakerna, de många mjukisdjuren, kortpackarna eller brädspelen. Och jag kommer att få en ännu högre bunt med småbarnsteckningar som rör mig till tårar.

Jag klagar ofta över mitt dåliga minne. Men placera en spräckt keramikaskkopp i min hand och minnena väller fram, hur det kändes att röka, varifrån askkoppen kom, var den stod i mitt första egna hem. Den får absolut inte slängas!

Den enda trösten är att jag inte är ensam i denna situation. Varje gång jag träffar en eller flera väninnor ägnar vi timmar åt att diskutera hur man ska bli av med saker. Samtidigt är jag övertygad om att de flesta av oss inte har en tanke på att följa de goda råd vi ger och får. Så länge det finns ens en millimeter utrymme under sängen så klarar vi oss...

Birgitta Boucht

Birgitta Boucht, född 1940, är författare och skrivarhandledare. Hon har tre döttrar och sex barnbarn. För tillfället jobbar hon på en bok med självbiografiskt material, utgående bl.a. från de saker och pappershögar hon samlat på sig under åren