Birgitta Boucht: Att tänka avskalat?

32 år har jag bott på Mechelingatan i Helsingfors. Nu flyttar jag. Till Folkhälsans Majblomman-hus som är fint och trevligt och fyllt av vänner och bekanta. Det är en lottovinst säger alla. Men för mig är det just nu en jordbävning, en existentiell utmaning av bibliska mått, lite som syndafloden.

Jag borde ha varit förberedd. Jag har flyttat förr, under verkligt traumatiska omständigheter, och klarat det. Men den här gången känns det definitivt. Jag vet att allt jag nu är tvungen att göra mig av med pga utrymmesbrist, det kommer jag inte att kunna återskapa i det nya hemmet. Jag måste alltså göra plats för detta i mitt eget inre; minnas utsikten, mänskorna, böckerna, festerna, skratten, samtalen, jobben, resorna som planerades vid köksbordet. Varje liten sak som jag placerar i loppishögen är ju en påminnelse på gott och ont, till och med de tilltrasslade garnnystanen som aldrig blev sockor, jumprar, halsdukar (jo, något blev halsdukar som jag nu inte använder men heller inte förmår mig att kasta).

I en sån här situation behöver man hjälp att se på saker med nya ögon. Jag plockar fram Terence Conrans bok "litet utrymme mycket plats" (den heter så, med små bokstäver och inga skiljetecken, det tar uppenbarligen mindre plats) och bläddrar fram till kapitlet om "ordning och reda". Där säger han strängt: Det går inte att komma undan verkligheten. Det är helt enkelt inte förenligt att både leva smått och samtidigt få plats med en väldig massa saker.

Sen försöker han få mig att "tänka avskalat", att öva upp viljan att klara mig utan allt överflödigt. Han gör en lista över sådana prylar som tar upp plats utan att bidra med något positivt i tillvaron: saker som ger skuldkänslor (presenter man aldrig bett om, arvegods, egna impulsköp, böcker man aldrig öppnat, kläder som inte passar), utslitna saker, saker som har varit trasiga länge, saker man sällan använder, papper som inte har något syfte (gamla kvitton, tidningsklipp, vykort från okända personer), bra-att-ha-saker som man tror ska komma till användning i framtiden ...

Jag försöker följa råden, men kommer ofta till korta. Jag vill släpa med mig alla tomma glasburkar som kan  fyllas med smått och gott (men som det inte finns plats för i kokvrån). Jag kan inte avstå från mina vackra små och stora askar och burkar som dessvärre inte alls lämpar sig för uppbevaring av någonting överhuvudtaget.

Framför allt kan jag inte organisera mitt jobbarkiv, fyllt av dagböcker, kalendrar, textutkast, brev, ända från min allra tidigaste barndom.  Det är de jättehögarna jag just nu försöker bemästra. Hellre än att göra det skriver jag den här bloggtexten (och lovar mig själv att överge min egendomliga vana att ta dubbla kopior av allt jag skriver – åtminstone det skulle glädja Conran).

Ett problem som Conran inte tar upp är svårigheten att bli av med det som man med stor vånda rensat ut. Svårt att bli av med gamla böcker, omöjligt att slänga gammal elektronik i lådorna på gården, har man inte bil är faktiskt varje större föremål ett problem. Kierrätyskeskus? Frälsningsarmén? Vem vill ha ett Fazers Mignonpiano från 30-talet? Dessutom borde man faktiskt vara expert på sopsortering.  Var hör gamla repiga LP-skivor hemma? Oanvändbara mycket älskade videokasetter?

Nu måste jag sluta skriva. Jag känner paniken växa inom mig och det får inte ske just nu. Jag lämnar Conran och citerar i stället delar av en text som dök upp ur pappershögarna för några dagar sedan: en text daterad 1692 och funnen i Gamla Sankt Pauls kyrka, Baltimore. Rubriken är Desiderata (tillönskningar).

"Tag råd av ålderdomen, låt ungdomens fordringar anspråkslöst stå tillbaka. Bygg upp själens styrka så att du är skyddad vid plötsliga motgångar. Men låt dig inte nedslås av inbillat hot. Många farhågor föds ur trötthet och ensamhet. Var mild mot dig själv utöver en viss hälsosam självdisciplin."

Man ska flytta så länge man orkar göra det. Det är en evig sanning. Och jag orkar, tro inte annat.

Birgitta Boucht, född 1940, författare bl.a till "Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift." En titel alldeles för lång för Conrans smak. Inte alls avskalad. Nästa bok kan tänkas heta Punkt. Eller Komma.

Små, små ord av kärlek: Den bästa investeringen

Ett av världens kändaste citat lyder: “skall jag taga vara på min broder?”

Det är också ett av världens kärlekslösaste.

Den som sa så här var Kain, när Gud frågade honom var Abel var.

Kain hade just mördat sin bror, men ljög att han inte visste.

För det straffade Gud honom med kainsmärket, så att alla visste vad han gjort.

Ingen har däremot frågat: “skall jag ta vara på min moder”.  Det är alltför självklart för att behöva ifrågasättas.

Däremot låter Gud Mose ge oss följande bud:

“Du skall visa aktning för din far och din mor”. Med det lite opportunistiska tillägget “så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig”.

Det var länge en självklarhet, och gudi behagligt, att barn tog hand om sina gamla föräldrar. Så sade också lagboken, ända till 1970-talet. Sedan ströks det.

De allra flesta sköter ändå om sina föräldrar.

Då kallas de för närståendevårdare. En del får en liten slant för det, men många gör det av kärlek och pliktkänsla.

För gamla mänskor är det här lite konstigt. Min mamma skulle ha utropat: “herrejestas, ska du få betalt för att ta hand om din gamla mamma”.

Om det här nu skall mätas i pengar så är det mycket lönsamt för kommunerna. De ersätter närståendevårdare med i genomsnitt 18 euro per dygn (det har Yle räknat ut). Men ett dygn på en vårdavdelning kostar 258 euro!

Åldringsvården blir allt dyrare, och åldringarna allt fler. Därför har nu professor Urpo Kangas föreslagit att barn borde åläggas att ta hand om sina föräldrar när de blir gamla, i synnerhet barn som har råd med det.

Det tycker jag att de skall göra ändå, utan att tvingas. Barnen behöver inget kainsmärke.

Bäst är det om de gamla tar hand om sig själv, så länge de orkar. Nästa i ansvarskedjan är barn och närstånde. Sist kommer samhället, i de fall när ingen annan klarar det eller har råd.

Man skall inte först ropa på samhället.

Nuförtiden tänker man ofta på sådana här saker i termer av nytta, i stället för i termer av kärlek.

Barn som blivit älskade tar troligen hand om sina mammor och pappor.

Föräldrarna har då varit kloka. De har, för att tala ekonomispråk, investerat kärlek i sina barn.

På gamla dar får de den tillbaka med ränta.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel

Birgitta Boucht: Minnenas mörker och ljus

Nu har min självbiografiska bok "Förklädd och naken" utkommit och tagits väl emot av recensenterna. Det är en lättnad. Det gläder mig också att läsare redan har hört av sig och sagt att boken aktiverar deras egna minnen. "Nu vet jag vem jag är" skrev en läsare. En annan tackade för att hon fått tillbaka minnesbilder som hon trott varit helt utplånade. "Jag visste inte att jag haft så roligt i mitt liv."

Det är spännande med minnen. Man tror att de är privata och så visar de sig vara kollektiva. Jag skulle bra gärna vilja veta hur många mänskor som satt och såg på filmatiseringen av Louisa Alcotts Unga kvinnor i Yle Teema i söndags  och grät på samma ställen som för sextio-sjuttio år sedan, skrattade åt samma gamla släkting som vi alltid skrattat åt, förundrade sig över att det ändå var så mycket i filmen man glömt bort. Jag märkte att jag glömt Jo's New York-vistelse och förälskelse, jag kom bara ihåg hennes glödande vilja att bli författare och hennes melodramatiska första försök i branschen. Dessutom trodde jag bestämt att flickornas pappa stupade i kriget. Det oroade jag mig för genom hela filmen.

Minnet är en opålitlig ledsagare. Men minnet är också en ständig bakgrund till det liv vi lever idag.  Utan att vi egentligen är medvetna om det så formar minnena vår framtid på gott och ont. Varifrån kommer tårarna och skratten när vi ser på Unga kvinnor? När jag första gången såg filmen på bio Aula i Kronohagen var jag för liten och vaktmästaren ville inte släppa in mig. Jag rusade gråtande hem och bad min bror komma med och övertala den stränga mannen. Det lyckades och jag fick se filmen. Det minns jag. Men jag minns inte om min bror var tvungen att också se den. Jag tror inte det. Jag satt ensam och grät över att jag inte hade så många systrar och en sådan mamma som i filmen.

Idag är Unga kvinnor nostalgi. En gång kom mina egna döttrar hem när jag satt och såg på tv och grät så att tårarna trillade. Varför gråter du? frågade de förskräckt. Och skrattade överseende när de förstod att jag tittade på en gammal film som handlade om 1800-talet.

Det går an att gråta över Unga kvinnor. Det är svårare att hantera sina egna minnen. Medan jag skrev min bok så letade jag febrilt efter brev, fakta, bilder, gamla texter som kunde hjälpa mig att minnas. Nu när jag har använt det jag hittat så måste jag göra mig av med det igen. Man kan inte härbärgera hur många minnen som helst. Det finns inte plats för dem i huvudet och nervsystemet.

Egentligen tror jag att varje mänska bär på ett oändligt antal självbiografier.  Med jämna mellanrum plockar vi fram olika versioner, alla lika sanna eller falska. Beroende på läggning, ålder eller livssituation betonar vi det mörka eller ljusa och kämpar tappert för vår egen tolkning. Det är helt okej. Men det är kanske därför släktfejder kan bli så inflammerade. Alla tycker sig vara, och är, sanningsvittnen.

En text som jag hade tänkt ta med i min bok, men slarvade bort i slutskedet, är en dikt som jag skrev för mycket länge sedan:

Vi startade tillsammans från en punkt, glödhet.

Sedan började vi gå, styrkta,

raka i ryggen åt olika håll.

Innan vi uppslukades av varsin horisont

vände vi oss om, vinkade till varandra,

visste med glädje

att en gång mellan dessa avstånd

älskade vi varandra.

Så kan man beskriva ett avsked. Och samtidigt inse att det finns många andra sätt att se på saken.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare. Tre döttrar, sex barnbarn. I vardagslivet lider hon av riktigt dåligt minne och skriver ständigt lappar om viktiga saker som inte får glömmas bort.

Små, små ord av kärlek - På insidan är vi alla unga

På grund av en resa försummade jag min januariblogg. Jag blev påmind om det av en artikel i The New Yorker. Jag läser mycket när jag reser.

Skribenten heter Roger Angell och är över 90 år. Han hade just börjat skriva bloggar. Med förflugna tankar.

“Det är som att vika ihop ett pappersflygplan och kasta ut det genom fönstret”.

Nu var det en hel artikel, och den handlade om hög ålder. Han hade nyss blivit änkling. Som jag själv för några år sedan.

Han anser inte att det är farligt att bli gammal. Värre ärdet då andra tycker att man blir gammal.

Då riskerar man att bli osedd, ohörd och onoterad.

När en äldre person ingriper i en diskussion kan de yngre förvånat lyfta på ögonbrynen. Sedan fortsätter de sitt prat som om ingenting hänt.

“Vi är osynliga. Ärade, respekterade, kanske  rentav älskade. Men inte värda att lyssna på”, skriver Angell.

Utom möjligen av änkor. I Svenska Teaterns pjäs “I sista minuten” är en av replikerna: “Änklingar skall man kasta sig över vid begravningskaffet på församlingshemmet. Dom går åt lika fort som smörgåstårtan”.´

                     

Sådant har yngre mänskor svårt att förstå. När jag skrev om en 74-årings romans i boken “Vi skall alltid ha Jekaterinenburg” tyckte en yngre kvinnlig recensent att jag var “patetisk”.

Som om inte äldre mänskor skulle kunna ha ett kärleksliv!

“Vänta bara - ni kommer efter”, brukade min mormor säga.

Angell citerar den åldrande engelska skådespelaren Laurence Olivier: “På insidan är vi alla sjutton år, med röda läppar”.

När Angells hustru Olivia dog sade hon till sin man att om han inte hittar en annan inom ett år så kommer hon tillbaka och spökar för honom.

Äldre människor, skriver Angell, längtar alla dagar efter samtal, efter att vara hemma tillsammans med någon, efter sällskap på bio eller på muséer.

“Jag tror att var och en vill vara med någon annan i kväll, tillsammans i mörkret, med den ljuva beröringen av en höft eller en fot eller en naken skuldra inom räckhåll”.

Och dem som förlorar det förlorar aldrig sin längtan: “se bara på våra ansikten”.

                     

Men att börja vid begravningskaffet kan vara väl tidigt.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel

Birgitta Boucht: Min håg blev tänd

Jag oroar mig för mitt minne. Det är ingenting nytt, jag har alltid oroat mig över att jag kommer ihåg så lite, både av det som hände för länge sedan och det som hände igår. Jag ser mig själv som ett vandrande såll, där viktig information ständigt faller ur huvudet genom osynliga hål.

Men nu oroar jag mig inte över ett personligt problem utan ett samhälleligt. Mina minnen är knappast något värda i dagens värld. Vi lever i ett sammanhang som saknar kontakt med sin historia. Dagens händelser, den oändliga strömmen av aktualiteter, uppdateringar, mediekonkurrens, springande hit och dit – allt detta upptar vår tid och våra tankar. Oavsett om vi är unga eller gamla.

När jag var liten var släkten stor. Mest bestod den av gamla tanter som jämt och ständigt pratade om sina minnen. De beskrev levnadsförhållanden som jag inte var det minsta intresserad av. Det brydde de sig inte om. Den som inte ville lyssna kunde gå in i ett annat rum. De fortsatte prata om hur det var förr. Det skulle inte ha fallit dem in att dölja sig i det dagsaktuella.

Jag tror att historielösheten hänger ihop med vår rädsla för att åldras. Vår tid hyllar det ungdomliga. Det är pinsamt att åldras, det ska skjutas upp i det längsta, döljas eller åtgärdas.

Minnen kan på ett otrevligt sätt avslöja din ålder. Fanns det inte tv när du var barn? Vad tittade ni då på? Hur gammal är du egentligen? Köpte ni mat på kupong? Vad då kupong? Har du gått från Köpenhamn till Paris? Varför i all världen?

Historielöshet, rädsla för att åldras och rädsla för död är samma sak. Där gamla mänskor uppmuntras att komma ihåg sin egen historia och att återberätta den (också för ointresserade eller fnissiga ungar som går in i ett annat rum och leker) där lever samhällshistorien, den politiska historien, kulturhistorien vidare. I motsatt fall dör de. 

Det visste redan Runeberg, och lät den unge studenten i Fänrik Ståls sägner masa sig iväg till fänriken och fråga: Min håg blev tänd att höra mer, kanhända får jag det av er?

Det kallas tradering, muntlig överföring av historien. När en poet dog i de preislamitiska arabiska samhällena utsågs omedelbart en traderingsexpert som fick i uppgift att föra hans sångskatt vidare. Döden var inte slutpunkten för en mänskas kulturella och sociala verksamhet. Det som hade åstadkommits levde vidare i omgivningens minnen och mun. 

Jag trodde för länge sedan, när jag skaffade min första otympliga bordsdator, att jag skulle få ordning i mitt liv. Allt låg där färdigt att plocka fram som på bricka. Inget vimsande längre. Så blev det inte.

När man har pappershögar, lösa lappar, brev i travar så ser man dem. Kan röra vid dem. Kan i bästa fall hitta vad man letar efter. Men datorn är en storslukare. Det mesta ligger bortglömt i dess inre.

Minnet är datoriserat, men alltför få hittar fram till källorna, det muntliga berättandet, det handskrivna brevet.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare. Tycker om sin dator, sin epost, att tidvis befinna sig på Facebook. Men hon lär sig mest av det mänskliga mötet, samtalet.

Birgitta Boucht: Varde ljus! Men med måtta

När jag var åtta år gammal  promenerade jag med min pappa från Kronohagen till Glaspalatset för att se de första neonljusen tändas i Helsingfors efter kriget. Det var i början av 1949. Sokos stora varuhus fanns inte då, men jag minns att vi stod på den sidan av Mannerheimvägen och tittade upp mot Glaspalatsets tak där neonljusen blinkade. Var det Varubodens flinka flickor som lyste däruppe? Eller namnet på någon butik? Det kommer jag inte ihåg.

Men jag vet att det är ett betydelsefullt barndomsminne för mig. Att ljuset kom tillbaka till Helsingfors efter många år av mörkläggning och brist på el var så viktigt för min pappa att han ville dela den upplevelsen med mig. Jag var stolt där vi gick hand i hand in till centrum genom en kvällsmörk stad.

Jag kom att tänka på detta under Lux festivalen som pågick i fem dagar i Helsingfors i början av januari. En folksamling av enorma mått trängdes på området mellan Operan och Kiasma. Gamlingar med käpp, familjer med barnvagnar, ungdomsgäng och hysteriska hundar rörde sig i ett blinkande, plingande, färgsprakande ljusbombardemang. Varenda buske i Hesperiaparken var upplyst. Mannerheimvägen prålade av ljus. Folk var på gott humör. Det var trångt men vänligt.

Mitt i strömmen av mänskor stod en liten flicka fastnaglad vid marken. Hon tittade sig forskande omkring, mänskorna väjde för henne utan att knuffas. Det var uppenbart att hon tappat bort sitt sällskap. Och man såg att hon fått instruktioner: om vi kommer ifrån varandra ska du stå kvar stilla på samma plats, börja inte leta efter oss. Vi hittar dig om du inte rör på dig.

Plötsligt längtade jag tillbaka till mitt barndomsminne. Ett enda hus som var upplyst. En pappa och hans barn hand i hand utan risk för att tappa bort varandra.

Det var med ett slag för mycket av allting omkring mig. För många mänskor, för mycket ljus, för många rädda hundar, för många färger och former. Alltför snabba ryck. Jag upptäckte något vackert och så var det borta. I en blink. På ett ögonblick.

Jag vandrade hemåt. Några dagar senare såg jag ett tv-program om mörker. Jag insåg att det är flera år sedan jag sett en klar stjärnhimmel, en mörk himmel full av miljoner stjärnor, en syn som får en att hisna och tänka kosmiska tankar.  I stora metropoler är det numera omöjligt att upptäcka stjärnorna bakom de lager av ljusavfall som täcker himlen.  Det är alltid ljust i de stora städerna, dygnet runt, jorden runt. Det påverkar mänskors hälsa och det påverkar framför allt djur- och växtlivet i vår natur. Djur som orienterar efter ljuset blir förvirrade när det alltid är ljust. Djur som lever på natten i mörker får mindre och mindre livsutrymme.

Det var ett fint tv-program. Det påminde mig om vikten av balans och harmoni mellan ljus och mörker. Faktum är att det bestående minnet av Lux festivalen för min del blev bilden av den borttappade flickan som väntade på att bli upphittad. Och min egen insikt om att mera mörker behövs för att vi ska kunna uppskatta ljuset.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, uppvuxen i Kronohagen i Helsingfors. Har bestämt sig för att inte längre använda ordet mörkrädd i sina texter.

Små, små ord av kärlek - Grannar emellan

President Niinistö talade på Nyår om grannsämja. Jag vet vad han menar. För julen råkade jag ut för en malör. Jag reste utomlands, och lämnade bilnycklarnahos min dotter, ifall hon skulle behöva bilen. Samtidigt bytte jag garagenyckeln till samma knippe som bilnyckeln.

Första måndagen hemma var jäktig. Shopping, biblioteksböcker, “De äldres råd” i radio Vega och annat. Allt gick bra.

På kvällen var jag bortbjuden. Men vad var bilnyckeln. Jag letade överallt. Panik! Så mindes jag garagenyckeln. Den satt medbilnyckeln. Och den hade jag väl lämnat i bilen, i garaget!

En utväg? En granne i min trappa hade en universalnyckel till huset. Kanske jag kunde komma in i garaget med den?

Jag ringde på. Inte hemma! Jag hade inte hennes mobilnummer. Ny panik. Ringde på hos hennes granne. Hon hade numret. Ringde upp.

Grannen med universalnyckeln var och shoppade, utan bil. Jag fick låna den andra grannens bil (hon väntade gäster), for till shoppingcentret, körde hem grannen med universalnyckeln, hon öppnade garaget.

Mitt nyckelknippe hängde i billåset! Jag hann till min bjudning. Lyckligtvis låg shoppingstället på vägen dit så jag kunde avleverera den hjälpsamma grannen för att fortsätta sina juluppköp.

Några dagar senare var jag bjuden till min sons familj på julaftonen. Med mig skulle jag ta släktens gamla julgubbsmundering. Men den hade inte använts på fem år, så jag hittade den inte. Hjälp!
Ringde sonen. Ingen fara. Han hade fått låna en kostym av grannen. Den lämnades i trappuppgången.

Julgubben kom till barnbarnen också den här julen. Det tredje exemplet på grannsämja är allvarligare. Två äldre fruar levde i samma trappa i ett höghus. De hade kommit överens om att titta in hos varandra varje morgon för att se om allt var OK.

Några veckor före jul hittade den ena frun sin granne medvetslös på golvet. Stroke! Ambulansen kom snabbt. Frun klarade sig. Hjärnblödningen var lindrig.

President Niinistö sade att man bör hälsa på sina grannar. Man kan göra mera än så. Man kan lär känna varandra. Man vet aldrig när man behöver hjälp. Ett gammalt latinskt ordspråk säger: “Det gäller din egen sak, när det brinner i din grannes vägg”. Vi behöver varandra.

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är ekonom och har arbetat som journalist, diplomat och företagsledare. Efter pensioneringen skrivit ett flertal självbiografiska böcker och två skådespel.